Jag fick ett påskägg idag, hoppades på någonting kul när jag öppnade det. Eftersom att jag inte har någon familj eller vänner vet jag inte riktigt heller var jag fick det ifrån. Med tanke på att jag de senaste sex åren också varit inlåst i ett rum där jag endast hade en dator, säng och massor av Brad Pitt- och Nicolas Cage-filmer kändes det hela väldigt suspekt. Ägget var dessutom väldigt lätt. I den här stunden tänkte jag dock inte på det, utan var endast glad över den fina gesten. Antagligen borde jag inte öppnat alls, för vad som mötte mig var endast besvikelse.
I mitt ägg fanns inget godis, ingen tandkräm med tillhörande mandarin. Inga stora rikedomar. Det enda som låg där i var mitt öde, och med mitt öde menar jag alltså Nicolas Cages animerade äventyr The Croods. Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva någonting här igen, men det verkar inte som att jag har något val. Trist.
The Croods. Namnet är inte lockande alltså. Den svenska titeln, Croodarna, lockar inte heller. Att se Nicolas Cage spela en stor, animerad grottman känns inte heller helt rätt. Tänk också att det här är en Dreamworks-film gjord under samma period som Turbo (som jag är helt säker på att faktiskt ingen har sett eller ens hört talas om) och Mr. Peabody & Sherman (-||-) så har vi en film som inte känns speciellt attraktiv alls. Efter att ha sett filmen kan jag dock säga att The Croods faktiskt inte är usel. Inte superbra alls, men inte heller dålig.
En grottman (Nicolas!) måste leda sin familj genom ett farligt förhistoriskt landskap på jakt efter ett nytt hem. Den gigantiska floran och faunan är utmaning nog i sig, men riktigt komplicerat blir det när familjen får sällskap av en alarmerande modern grottman vars jakt på "framtiden" står i stark kontrast mot vår hjältes förkärlek för det förflutnas traditioner. På vägen tar vi del av några roliga skämt, och det är trevligt att Nicolas Cage får uppfinna kramen, men till största del är det mest fina miljöer och en rätt standard film om att acceptera förändring och hur vi mår bäst av att vara tillsammans. Trams säger jag, helt ensam sedan flera år tillbaka, men den förmedlar det på ett fint sätt och karaktärsutvecklingen (framförallt för Nics karaktär, vars namn antagligen är Nicolas Cage) är faktiskt riktigt bra. En trevlig stund för hela familjen helt enkelt. Mer än så finns inte riktigt att säga.
Lite trist att jag fick den i påskägget kanske. Visserligen trevligt att den höll såpass behaglig nivå, men en behaglig nivå resulterar sällan i något jättekul skrivande. Jag kan skriva ett kul skämt för att runda av, antar jag. Vad tycker folk egentligen är kul nuförtiden? Äh, riktigt bra humor är tidlös, vi testar en klassiker:
Hörde du om tjuven som stal en almanacka?
Ja, han fick 12 månader!
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAvänta lite, det där var ju inte alls roligt.
Lite kul historia dock: Eftersom dagens film var lite småtrist på sina ställen vandrade mina tankar iväg då och då, och jag började tänka på andra Dreamworksfilmer med lite för kända skådespelare i huvudrollerna (det går att ifrågasätta huruvida Nicolas Cage är för känd för någonting alls nuförtiden, but alas). Det slog mig då att "vänta, har inte Brad Pitt varit med i en av deras tidigare filmer?" och jo, det har han ju. Sinbad: Legend of the Seven Seas hette den. Vad konstigt att jag inte hade sett den, tänkte jag. Eller rättare sagt: vad konstigt att jag inte hade sett den - än.
Tyvärr gick någonting fel. Jag vet inte riktigt hur, men när jag startade filmen visade det sig att jag fått tag på fel Sinbad. Jag skämtar inte ens nu, istället för Brad Pitts klassiska Sinbad från 2003 hade jag råkat få tag på Sinbad: The Fifth Voyage från 2014, och jag är relativt säker på att den är så obskyr att jag faktiskt är den enda som någonsin har sett den. Här snackar vi alltså en film, endast tre år gammal, som använder sig av stop-motion (som är en riktigt charmig teknik, men också kusligt malplacerad i en så modern film), väljer att göra en brasa av CGI istället för att bara tända en verklig eld, och har skådespelare som verkligen inte kan skådespela (vilket inte hjälps av att allting verkar vara inspelat framför green screen). Jag kan tänka mig att det här låter som en fascinerande upplevelse, och man skulle kunna tro att en film där Sinbad slåss mot en trollkarl som visar sig vara djävulen, kastar ett svärd bakåt i tiden för att döda sagda djävul, och sedan stjäl hans luftballong låter helt otrolig, men ärligt talat är den till största del rätt trist. Till en början rätt fantastisk, ja, men charmen försvinner rätt fort. Ja, det finns vampyrer som blir till sand när de dör, men för varje sådan scen finns det tråkiga minuter av Sinbad som ser svår ut framför en dålig datoreffekt. Om du någonsin råkar se den istället för en tecknad Sinbad med Brad Pitt så visst, se klart den och var glad att du tillhör en exklusiv grupp av Sinbad-tittare. Ni andra, rimliga människor bör dock undvika den så gott ni kan.
Varför skrev jag ens allt det här. Det räcker att man ser trailern för att ta in allt jag sagt, och nu när jag såg den kom jag också ihåg att Patrick Stewart är filmens berättarröst????????? Vilken grej alltså.
Efter många om och men, och ännu fler felaktiga Sinbad-filmer, kom jag slutligen till denna. Sinbad: Legend of the Seven Seas, kanske Pittens bästa film 2003 (kanske också hans enda) och en på det stora hela väldigt positiv överraskning för min del. Den legendariska seglaren/piraten Sinbad (i folkmun känd som Brad Pitt) sätts dit av gudinnan Eris för stölden av THE BOOK OF PEACE och tvingas resa till hennes torn vid världens ände för att ta tillbaka den. Misslyckas han kommer hans barndomsvän Proteus avrättas!!! Lite mer avancerat än så är det kanske, men där är filmens huvudpremiss. Ganska rakt på alltså. Kanske bäst så.
Sinbad känns som att den är underskattad. Jag vet ärligt talat inte vad folk egentligen tycker om den, men jag har nog aldrig hört någon nämna den utöver det underliga i att Brad Pitt spelar huvudrollen i en tecknad film (han gör ett bra jobb för övrigt, även om det känns lite konstigt att bara höra hans röst). Vad vi har framför oss idag är trots allt en väldigt underhållande film utan några tråkiga stunder. Den är självklart inte perfekt, till exempel känns karaktärsutvecklingar lite underlig ibland, och motivationer är inte alltid rimliga, men den är fint tecknad och alla skådespelare gör sina roller med värdighet. Precis som med The Croods (som dock är något sämre) finns det dock inte mycket mer att säga än så. Sista tredjedelen står visserligen ut som klart bäst, men jag känner att det är bättre för folk att uppleva den själva än att jag avslöjar (även om det här är en ganska förutsägbar familjefilm). Jag kan tänka mig att se den igen, och det är ju alltid ett bra tecken. Är du sugen på Pitt rekommenderar jag den, och när är man egentligen inte det?
Kul historia dock: Brad Pitt gjorde den här rollen så att hans barn skulle kunna se någon av hans filmer, eftersom att så många andra är riktigt barnförbjudna. Från början var det däremot inte Sinbad han skulle vara med i, utan Dreamworks första film med lite för känd skådespelare i huvudrollen - Spirit: Stallion of the Cimarron. Ska vi... ska vi prata om den också? Det här är ju ett riktigt långt inlägg redan.
Äsch, vi tar den också. Det är ju påsk. Hästens högtid, som man brukar säga.
Spirit var för mig en väldigt underlig film på förhand. Jag kände att den mest var ett fall av att Dreamworks fick för mycket feeling efter Shrek och valde att göra Matt Damon till en häst. Som tur är visade det sig bara att han var berättarröst och filmen inte innehöll några talande kändishästar.
Filmen i sig är ärligt talat en lite underlig upplevelse ändå, för under hela första halvan kände jag att det här var hästfilmernas motsvarighet till Rocky IV. Jag menar självklart inte då att den här handlar om en häst som ska boxas med en rysk häst (som dödat hans vän Apollo Häst) och sedan stoppar kalla kriget efteråt, utan jag syftar snarare på att den är ungefär 90% montage ackompanjerat av licensmusik. I Rockys fall främst Survivor, och i denna Bryan Adams. Han har en riktig jobbig sångröst men musiken passar bra för filmen och dess vackra landskap, så jag ska inte klaga. Andra halvan, där filmen börjar få lite intrig och Spirit börjar slåss mot The Man är bättre, men första har riktigt trevlig atmostfär och bygger upp en bild av filmvärlden på ett bra sätt. Det är förresten också vad filmen främst handlar om: Spirit Vs. The Man. Ursäkta att jag inte sa det tidigare.
Spirit: Stallion of the Cimarron är en bra film. Det finns inte direkt någonting att kritisera (utöver tveksam användning av CGI på vissa ställen), men kanske inte heller jättemycket att höja till skyarna. Bättre än standard, men topparna saknas. Väldigt 3/5 hela vägen, och ibland räcker det faktiskt. Jag rekommenderar er som inte HATAR tecknade djur att se den (den finns på Netflix så du har nog inga ursäkter att inte se den), för det kan vara så att jag bara inte är nog mycket av en hästälskare för att riktigt uppskatta vissa aspekter av filmen. Ett stort problem för mig är ju också att, tja, mitt hjärta nog slår för en annan häst.
Svarta Hingsten är en av få filmer jag inte tänker använda originaltiteln på. Visst, Black Stallion låter helt ok det med, men det är någonting speciellt med Svarta Hingsten som inte går att finna på andra språk. Läs det högt bara. Känn hur skönt det känns att uttala orden. Jag vet inte ens vad jag skriver nu, vi går vidare.
1979 släpptes denna svarta pärla. En pojke är med om en skeppsolycka, räddas av en svart hingst, och efter ett tag tillsammans på en öde ö blir de räddade och plötsligt har pojken en häst på gården. På något vis leder detta till att de båda mot filmens slut börjar kapplöpa. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som ledde dit. Det är ärligt talat en rätt tråkig film så jag var inte hundraprocentigt koncentrerad under de 118 minuterna. Saken är väl också den att vem bryr sig. Vi är här för att se en svart hingst i vackra miljöer, och det är också vad vi får. Oj så många fina bilder med en svart hingst vi får. Jösses. Så mycket vackert. Så mycket svart hingst.
Utöver det vet jag inte riktigt vad mer som finns att säga. Det är en film. Den har sin plats i världen. Skådespelarna är bra. Tempot är lågt. Inga scener sticker direkt ut. Svarta Hingsten är den bästa hästen av alla, men så har jag ingen direkt åsikt om andra hästar heller. Gillar man verkligen hästar är den säkert fantastisk, för oj vad man får hästar (har jag skrivit "hästar" nog mycket än? Hästar!). Jag vet faktiskt inte riktigt vad mer jag ska säga. Jag trodde att jag skulle ha mer. Ett återkommande problem idag, antar jag. Det är kul med film, men ibland är det bättre att se än prata om dem. Efter många år har jag slutligen lärt mig.
Nu kanske du tänker att jag svävat för långt bort från vår ursprungliga Cage, men i och med Svarta Hingsten kommer vi faktiskt tillbaka till honom en aning. Han är självklart inte med i den (tyvärr), men den är faktiskt producerad av hans farbror Francis Ford Coppola (som, sorgligt nog, halshögg en annan svart hingst 1972, i Gudfadern). Så viss koppling finns ändå, om än väldigt avlägsen. Om det känns bättre kan vi låtsas att N*Cage har någon statistroll i bakgrunden av en stor folkmassa. På tal om Nicolas förresten, låt oss avrunda med den här scenen:
Det mest naturliga, och kanske abrupta, avslutet av alla. Glad påsk kära vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar