Tjugofjärde December - The Wicker Man (2006)

Motorcykelpolisen Nicolas Cage stoppar en bil innehållandes en kvinna och hennes dotter. Plötsligt kommer en lastbil från ingenstans och kör in i bilen. Som den hjälte Nic är försöker han rädda dottern (som på något vis inte alls skadas), men tyvärr är det här en film så bilen spontanexploderar innan han kan göra någonting av nytta. Filmtiteln kommer upp som ett jumpscare och hela filmens ton har satts. Det här låter kanske som en häftig actionfilm med en häftig actioncage, men nej. Det är faktiskt bara The Wicker Man.

God jul mina kära vänner, fiender och helt neutrala läsare! Idag når vi slutet av Cagekalendern 2015. Oftast när jag ska avsluta en kalender brukar jag vilja göra det med antingen en väldigt bra eller skådespelarens (oftast Brad Pitts) senaste film. Många av er skulle kanske tro att jag skulle skriva om Kick-Ass (2010) eller Joe (2013), men det här är Cagekalendern och den spelar inte efter dessa sjukt traditionella regler. Av den anledningen ska vi idag fira julen tillsammans med skräck och kanske den mest kända Cage-filmen av dem alla: The Wicker Man. Den är kanske inte känd för sin extremt höga kvalitet men den har definitivt sin beskärda del strängar på sin lyra. Den innehåller framförallt Nicolas Cage i en björndräkt och det borde väl vara nog för att alla ska vilja se den?

The Wicker Man är en remake av en film med samma namn (Dödlig Skörd i Sverige) från 1973, men utöver den övergripande historien och vissa delar av slutet har de egentligen ingenting gemensamt. 73-versionen är en underlig 1970-tals (otroligt nog) film där gränsen mellan dröm och verklighet känns väldigt relativ. Den ytterst kristna polisen Howie får ett anonymt brev om att det försvunnit en flicka på ön Summerisle i Skottland. Väl där upptäcker han att befolkningen är del av en hednisk sekt som främst håller på med orgier och... sång. Extremt mycket sång. Wicker Man utnämndes när det begav sig till "skräckfilmernas Citizen Kane" och... nja, jag vet väl inte det. Den är bra gjord och så, men det är ju egentligen ingen skräck förrän kanske sista tjugo minuterna (som faktiskt är rätt obehagliga). Främst är det en underlig deckare/musikal/thriller. Musikalen hade jag kunnat leva utan, men det här är faktiskt en bra film. Den har (otroligt nog för dess uttalade genre) bra skådespelare och mysteriet går i en sövande men i slutändan väldigt belönande takt. Hela mysteriet med den försvunna flickan var väldigt intressant att följa och jag kände även att hela sektaspekten kändes realistisk i hur den skildrades, vilket det kanske rätt sällan gör på film. Den innehåller också en Christopher Lee med tidernas största men ändå mest kontrollerade frisyr. 4/5, men det ytterst låga tempot kan nog tänkas skrämma bort många från att vilja se den. Britt Ekland är förresten med i filmen och pratar en rätt oförståelig engelska. Kul med ett svensk inslag i Cagekalendern!

33 år senare bestämde sig någon för att en remake var på sin plats. Ingen visste på förhand riktigt varför, och åtta år senare är det nog fortfarande inte riktigt någon som vet. Det är som bekant Nicolas Cage som får axla huvudrollen, men med nonsensnamnet Edward Malus. Precis som i originalet handlar det dock fortfarande om en moralisk polis (och inte en medeltida trollkarl som hans namn antyder) som reser till en ö för att leta reda på en försvunnen flicka. Du kanske tänker att den där olyckan i början av filmen också har någon del i handlingen men nej, när han väl kommit till ön släpper filmen att det överhuvudtaget har hänt. Summerisles sekt består nu bara av kvinnor, men annars är det mesta sig ganska likt. Precis som i originalet är de kryptiska, ganska dryga och ju längre filmen går desto mer börjar Nic förlorar kontrollen över sitt hår. Det kanske inte är helt på grund av sektmedlemmarna, men de har definitivt ett finger med i spelet. 

Som du kanske förstått har Nic det ganska hårt under ungefär hela filmens gång. Den enda stunden av riktig lycka han egentligen lyckas ha genom hela Wicker Man är antagligen innan han ska lämna ön och träffar sina kompisar för att lyssna på Wars Low Rider lite kvickt. Samtidigt kanske han förtjänade olyckan? Jag menar, han är rätt otrevlig under filmens gång. På bara hundra minuter hinner han skälla ut skolbarn, Hota att skjuta en lärare och stjäla hennes cykel, skrika åt allt och alla, ställa otroligt dumma frågor ("what's that, a shark or something?"), sparka och slå ner några kvinnor plus skratta åt deras religion. Det här skulle lika gärna kunna ses som en film där invånarna bara får nog av att Nicolas Cage kommer och terroriserar än en skräckfilm om en otroligt religiös och offervänlig sekt. För det här är en skräckfilm. Originalet var mer otydlig tills slutet, men den här Wicker Man vill verkligen vara läskig hela vägen. Tyvärr är den det aldrig och stunder som är läskiga blir bara dumma. Till exempel finns det en scen där Nic öppnar en dörr och så sitter det en kvinna med biskägg där inne. Läskigt? Nja? Otroligt roligt? ja, jo, det skulle jag nog säga. I och med detta måste jag få komma med en fråga: är en film som är mer rolig än läskig verkligen skräck? Egentligen borde jag kanske respektera en films officiella genre, men ärligt talat tror jag inte ens att de inblandade tänkte att det var skräck de gjorde. Till och med Nicolas Cage har sagt i intervjuer att han fattade hur dumt allting var och bara hade kul med sin roll, vilket antagligen kan förklara varför han spelar över så extremt mycket. Samtidigt är filmen i sig extremt allvarlig, hur absurda saker det än är som händer. Det skapar en film som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Som en riktigt medveten komedi är den fantastisk, men som skräck är den fruktansvärd. 

Den här Wicker Man har heller inget mysterium alls. Det är ganska tydligt redan från första stund att det här kommer sluta rätt illa för gamle Nic. Hade han varit smart hade han åkt så fort han kunde, men det här är Nicolas Cage, inte Nicolas Sage. Med tanke på hur extremt mycket han och alla andra filmen skådespelar skulle han däremot kunna kallas Nicolas Stage. Under största delen påminner han dock mer om en Nicolas Rage. Nåja, ordvitsar aside: mysteriet alltså. Även i originalfilmen betedde sig befolkningen rätt suspekt, men mer bara på ett lite excentriskt sektsätt. I den här är de verkligen tydliga serietidningsskurkar från första början och det finns en twist mot slutet som är så extreeeeemt dum (slutet i originalet är egentligen rätt dumt också, men det går att förlåta mer där eftersom att det är så mycket bättre utfört). Omkring slutet häller öborna också bin på Nicolas i en scen som är rent filmiskt guld. Fast... går det verkligen att hälla ner bin på någon? Jag tänker att det möjligtvis ska gå att skaka ner dem, men skulle de verkligen bara frivilligt falla ner i Nicolas cage då? Jag är ingen biskötare direkt, men nog känns det väl ändå rätt osannolikt? Det är lite synd att den här scenen finns också, för utöver den är dessa sista scener antagligen de enda scenerna som åtminstone kan liknas vid skräck. De är riktigt mörka och deprimerande om inte annat, men tyvärr skrik-överspelar Nic så mycket att inte ens dessa riktigt går att ta på allvar så mycket som jag kanske hoppats.

Nä vet ni, nu har jag varit bra negativ. Någonting jag positivt(?) jag måste få säga om den här är att den lyckas vara underhållande att titta på, trots total brist på mysterium och spänning. Originalet levde ändå till väldigt stor del på det och det låga tempot hade aldrig någonsin fungerat annars. Den här Wicker Man är inte bara längre, utan den går också i ett tempo högre än ljusets hastighet många gånger. Som tur är finns så lite handling att man ändå aldrig kan bli förvirrad över vad som händer. Någonting otroligt dumt däremot är det genomgående temat med tvillingar i filmen. Det skulle kunna ses som någon häftig och forcerad symbolik men visar sig när filmen väl är slut egentligen inte spela någon roll överhuvudtaget. Det är bara en massa folk som ser likadana ut till ingen nytta alls. Förlåt, jag började visst kritisera igen :(

Om jag ska vara helt ärlig med er är jag inte helt säker på om det verkligen var manuset, det enorma överspelandet och dålig regi som förstörde Wicker Man. De hjälpte kanske inte, men egentligen ligger problemet i att det här helt enkelt var en film som fungerade 1973, men definitivt inte 2006. Originalet hade sin skrämmande stunder och så, men det hade aldrig gått att återskapa dem idag utan att filmen skulle kännas galet daterad och ooriginell. Remaken är såklart ändå sämre, men trots att den gör många saker exakt likadant blir de ändå sämre. Det kan mycket vara för att Christopher Lee bytts ut mot en Braveheart-lajvande Ellen Burstyn, eller att absolut alla nya saker filmen försökt lägga till bara är helt fruktansvärda. Det kan också ha varit p g a att någon såg i manuset att Nicolas Cage skulle få springa runt i en björndräkt och slå ner folk, men inte ansåg att det var något fel i det. Filmens tydliga identitetskris (vill den vara komedi, skräck eller båda?!?!?!?!) gör också att den blir hemskt svår att betygsätta. Det komiska värdet är högt, medan det skrämmande är väldigt lågt. Jag kan nog inte sätta ett betyg på den alls. Wicker Man överstiger så triviala saker. Fast alltså, 2/5. Så dålig att den är bra, går runt ett varv, blir dålig igen och går runt en gång till så att den slutligen blir strålande. Vissa saker gör den faktiskt bättre än originalet, det ska sägas. Till exempel innehåller den här en av tidernas mest överspelande Nicolas Cage och det gör definitivt inte Christopher Lees Wicker Man.   

Varning för spoilers!!! Ni vet, för den som, eh, verkligen vill se Wicker Man helt utan någon förkunskap om slutet.

***

Om ni sedan tänker "men Jesper, varför är texten så extremt suddig just där???" så är det för att Blogspot egentligen är extremt dåligt och inte kan lägga text i linje med bilder så jag var tvungen att redigera och göra en bild av allting istället, men inte heller det är speciellt uppskattat. 

Jaja, nu räcker det för mig. God jul och gott nytt år, kompisar. Här har ni min absoluta favorit-Cage!

Tjugotredje December - World Trade Center (2006)

Såhär i efterhand kändes det inte helt genomtänkt att välja World Trade Center som en av Cagekalenderns filmer, för vad ska jag säga liksom? Jag menar inte det bara för att filmen är så tråkig, utan för hela ämnet. Vad ska jag säga för skämtsamt om en såpass nylig (nåja, fjorton år sedan) katastrof? Det går ju inte utan att jag ser ut som världens sämsta människa. Nåja, Oliver Stone regisserade i vilket fall den här filmen. Trots att World Trade Center hanterar är en händelse som gett upphov för så många konspirationsteorier och Oliver Stone är Oliver Stone är det faktiskt inte vad filmen handlar om. Den handlar faktiskt mest bara om en Nicolas Cage under massor av bråte. 

Jag vet inte riktigt, jag tror nog att jag kan skippa största delen av handlingen idag för 9/11 är ändå någonting som alla bör känna till. Nicolas Cage (John McLoughlin) kommer in i det hela genom att han är en polis som försöker evakuera folk ur ett av tornen när taket faller ner över honom, och så ligger han där under resten av filmen medan folk oroar sig. Förhoppningsvis kan ju någon rädda honom, och med tanke på att filmen är baserad på verkliga händelser kan nog alla också ana att det är vad som kommer hända innan filmen nått sitt slut. Rätt standar historia egentligen, men den här sortens överlevnadsberättelser har också sin plats inom filmen, så tanken med att göra World Trade Center var väl åtminstone god. Skulle Stone kanske väntat mer än fem år på att göra den? Det är verkligen inte jag rätt person att avgöra ty jag var lite för ung när det begav sig och, framförallt, inte amerikan (jag har aldrig ens varit i USA), men jag skulle ändå förstå om folk har ett problem med det.

Nu ska jag göra någonting ovanligt sett till hur Cagekalendern brukar vara. Jag ska nämligen visa er utdrag ur andra recensioner av World Trade Center. Ibland kan det liksom vara bra att ha olika perspektiv på saken. Väldigt... opartiska perspektiv. Opartiska. Ovinklade. Inte alls folk som går in i en film med extremt förutfattade meningar. 

Efter mycket velande och omfattande skepticism så gav jag efter till min nyfikenhets favör. Varför kan man ju undra, av vilken anledning skulle man ens vilja se en film som på förhand skriker propaganda och glorifierande av amerikansk patriotism rakt i ansiktet på en. Det svider i ögonen innan man ens har sett förtexterna rulla förbi. Sådana här filmer brukar aldrig överleva mina kritiska ögon.

Jag hade inte tänkt tanken, jag hade faktiskt glömt bort att detta land är fruktansvärt kristet. Och filmen var verkligen inte sämre på den punkten. För mig som ateist blir det väldigt svårt att relatera till sådant religiöst gurglande. Det blir endast skrattretande komiskt och snudd på patetiskt. Förvisso kan jag betänka mig svaga individer be till högre makter i rådande krissituation.

Jag kan inte förbjuda er att se denna avskyvärda film, som agerar kristen propaganda arrangerad utav de mest fanatiska utav jehovas vittnen. Det var räddningstjänstemännen som såg till att de civila kom ut, inte en skäggig, långhårig och skabbig fiktiv karaktär i sandaler.

Ja, öh, World Trade Center har inte några religiösa övertoner och alla som inte är extrema ateister kan se det. Det är som att säga att en film som behandlar rasism på olika vis automatiskt blir rasistisk, för det enda religiösa inslaget är ju den Nicolas Cages karaktär och inte ens den skulle jag säga är speciellt påträngande. Men folk får väl ha sin egen åsikt antar jag, hur fel den än må vara. Att det är en väldigt patriotisk film är väl inte heller direkt konstigt, men det är klart att det väldigt sällan är som en film tjänar på det. Inte heller här fungerar det riktigt, även om jag inte riktigt vet var kritiken ska visas. Det är ändå mest en film om två poliser i en rätt dålig situation. Eller, det är allt den borde handlat om. World Trade Center hade varit så mycket bättre om den varit typ en timme kortare, men istället fokuserar den mest på polisernas familjer medan allting händer. Allting som händer dessa blir så himla forcerat och känslorna så starka att det bara känns överdrivet. Jag fattar ju att filmen varit rätt trist om vi sett en Nicolas Cage och hans poliskompis som långsamt dött fram tills att de räddades i sista stund, men det blir så himla melodramatiskt och, ärligt talat, töntigt med alla familjedelar och "poliser står upp för varandra yo!" som filmen vill deala med. Framförallt allt drama med mammorna och deras "DU ÄLSKAR HONOM INTE :( :( :("-idioter till barn är det mest plågsamma att titta på för scenerna är helt enkelt så dåligt utförda. Skådespelarna är inte dåliga, men de flesta tvingas spela över rätt ofta och de hjälps inte heller av det dåliga manuset.

World Trade Center har också för många... jag vet inte riktigt hur det ska sägas. Filmiska stunder kanske? Ja, i vilket fall är det lite för många gånger som det verkliga slängs ut för att istället ska lite filmdrama och jag ska erkänna att, hur skadad, döende, trött och religiös Nicolas Cages karaktär än må vara blir det lite töntigt när Jesus dyker upp två gånger i filmen. Det känns naturligt en av gångerna, men den andra känns det bara konstigt. Jag som tittare har väldigt svårt att tro att han ska ha sett det här en gång, men jag kan köpa det. Två gånger? Nja, inte sett till hur det utförs åtminstone. Den storslagna musiken fungerar inte riktigt heller i de situationer den spelas. det här är definitivt en film som tjänat på någonting mer lågmält. 

Finns det någonting bra med WTC då? Ja, det gör det faktiskt. Det här är faktiskt inte bara en plåga att titta på. Just det menar jag faktiskt ganska bokstavligt, för det är en snyggt gjord film. Ingenting otroligt eller så, men definitivt nog snyggt för att det ska märkas. Skådespelarna är som bekant också bra. Nicolas Cage framförallt faktiskt. Eftersom att hans karaktär har så lite energi efter att ha fått en massa byggnad över sig kan han inte riktigt rättfärdiga ett klassiskt Cage-överspel. Även om jag aldrig varit döende under mitt liv känner jag att han lyckas förmedla det ganska bra och även i flashbacks när han är fullt levande gör han det också bra. Hans mustasch känns aningen onaturlig, men resten av honom har jag inga som helst problem med. Birollerna, spelade av Maggie Gyllenhaal, Maria Bello, Michael Peña (han spelar nog egentligen en av huvudrollerna förresten) och Michael Shannon gör det i regel också bra, även om många av dem som sagt måste spela över en del på grund av alla starka känslor filmen vill ha med. 

Ett problem med filmer som väljer att skildra individer i den här typen av extrema situationer är att de förlorar väldigt mycket av sin individualism. De förenklas till ett enkelt sätt att föra fram drama än att kännas som riktiga människor. Kanske att de i denna situation skulle säga typ "Tell my wife and kids that I love them", men eftersom att jag inte känner dessa människor mer än vad filmen vill säga känns många av stunderna i filmen väldigt generiska och run of the mill istället för att kunna bli riktigt mänskligt drama utspelat i en riktig tragedi. Det hade kunnat bli så mycket starkare, men nu känns det som en film inte ens Oliver Stone riktigt själv kan tro på. Filmens lilla sensmoral om den amerikanska stålviljan och att man i slutändan väljer att göra en ändå relativt rakt på och massproducerad feel good-film är kanske bra. Det var nog rätt många som kunde behöva en moralboost ändå, men samtidigt ska inte det största av allting glömmas bort: i verkligheten var det helt enkelt mest många människor som dog, inte få som överlevde. Lite deprimerande sätt att sluta dagens kalender på kanske, men det är ju sant. 2/5.

Tjugoandra December - Lord of War (2005)

Gårdagen kändes rätt sådär. Jag var trött på Cage (Jag önskar att jag fick skriva att jag var trött på Pitt där, men det är en annan kalender det) och att skriva om hans erotiska eskapader genom tid och rum. Idag är dock en ny dag och förhoppningsvis medföljer då en bättre attityd och kalender från min sida. Eller, jag vet att den är bättre. Idag ska vi nämligen prata om den något obskyra men ändå väldigt bra filmen Lord of War. Den innehåller en stabil Nicolas Cage, en stabil Ethan Hawke, en stabil Bridget Moynahan, och Donald Sutherlands stabila röst (han är inte fysiskt med i filmen) så självklart är den bra! Filmen drog in rätt mycket pengar när det begav sig (2005, ca $72 000 000), men det känns inte riktigt som att någon pratar om Lord of War idag. Det ska jag ändra på i detta nu så låt oss idag, denna vackra tjugoandra december, dyka ner i en vapensmugglares vardag tillsammans och se en helt ny Cage. Kanske. Det kan vara samma Nic Cage som alltid också.

Dagens Nicolas Cage heter Yuri Orlov och är en ukrainsk-amerikansk vapensmugglare. Vi får följa honom från första början av karriären när han är en entusiastisk amatör under 1980-talet (och försöker övertyga potentiella köpare genom att lyssna på Wars Low Rider innan han gör affärer med dem) till tidigt 2000-tal där hans metoder är något mer raffinerade, men han också är moraliskt och känslomässigt trasig. Tidigt in i sin karriär riggar han också Ava Fontaine (Bridget Moynahan) till att bli kär i honom. Jag säger "riggar" eftersom att han faktiskt lurar henne till ett hotell som bara de två bor på och där använder sin Nicolas Cage-charm för att få henne att falla för honom. Giftermål är dock inte perfekt för en vapensmugglare som Yuri. Ju längre han går desto svårare blir det för honom att hålla sanningen om hans jobb borta från Ava och fortsätta leva detta dubbelliv. Samtidigt måste han också ta hand om sin bror Vitaly (Jared Leto. Ja, Jared Leto spelar Nicolas Cage bror) som lider av ett ganska grovt kokainberoende.

Vid sidan av detta jagas Yuri av Jack Valentine™ (Ethan Hawke), en extremt laglydig Interpolagent som ständigt är honom hack i häl. Ska jag vara ärlig leder det här ingenstans och när filmen väl är slut känner jag att allting löstes lite väl lätt. Liksom, om Yuri visste vad som skulle hända varför kunde han då inte låta det ske direkt och få allt det där gjort flera år tidigare?

Lord of War är lika mycket en väldigt dyster komedi som ett mycket argt statement mot vapensmuggling och hur den lett till massaker och gjort barn till mördare. Samtidigt är dess huvudperson nästan helt skrupelfri. Han säljer till vem som helst, när som helst. Så länge de kan betala honom alltså. Det skulle vara svårt att se någon annan än vår Nic Cage spela Yuri på ett så övertygande sätt för det är en rätt underlig karaktär med väldigt många bollar i luften. Jag vill gärna tro att det här faktiskt är en historia om Nicolas Cage vid sidan av hans filmkarriär, men jag har inte funnit några bevis för det än. Han är bara lite för övertygande och det passar så väl in med hans film-tidlinje att jag vägrar tro att karaktären är helt fiktivt. Eller, Yuri är ju baserad på den riktiga vapensmugglaren Viktor Bout. Det är vad de säger åtminstone. Jag vet att det är du, Nic! De resterande skådespelarna gör också ett mycket bra jobb, och jag skulle nog inte påstå att någon av dem gör bort sig. Bridget Moynahan och Jared Leto sticker ut mest rent kvalitetsmässigt, men det kan också vara för att de är med mer i filmen än alla andra biroller. 

Det är svårt att göra en film som denna med så mycket humor. Med tanke på att den släpptes omkring samma tid som Hotel Rwanda och Välkommen till Sarajevo hade den definitivt mycket att förlora på sin något mer lättsamma skildring på krig och vapensmuggling, utan att egentligen alls vara mer lättsam. Jag känner dock att Lord of Wars kalla cynism och torra humor blir en trevlig utstickare bland dessa filmer och även om den behandlar allting väldigt allvarligt gör den det inte på samma "jag vill dö"-vis som många andra filmer skulle göra (och har gjort). Kan det här vara ett bra tillvägagångssätt för någonting så allvarligt? Ja, för Lord of War är nog välskriven för att det ska fungera. Många andra filmer har försökt sig på liknande, men väldigt få har lyckats (Three Kings är nog ett av de mer kända exemplen, men det är mer satir än någonting annat) . Ja, den är rolig, men det finns plats för eftertänksamhet och egentligen är hela filmen väldigt allvarlig, men på något vis ändå inte. Jag gillar som sagt inte hur filmen hanterar delarna med Ethan Hawke, men i övrigt är Lord of War väldigt välskriven och tar upp ett allvarligt ämne på ett både tungt som lättsamt vis vilket gör att den kan nå ut och uppskattas av de flesta. Både den mer National Treasure-suktande tittaren som Adaptation-älskaren har någonting att hämta ut här. 

Vet ni vad den stora höjdpunkten är med Lord of War? Den är helt sjukt snyggt gjord. Bara filmens förtexter där en kula går från fabriken till att avfyras är otroligt snygg, och den blir inte sämre efter det. Det är nästan (NÄSTAN) Mordet på Jesse James av Ynkryggen Robert Ford-klass på fotot, och det går knappt att ge högre betyg än så. Åkningarna, färgerna och vinklarna är alla i 99% av fallen fantastiska. Filmens regissör, Andrew Niccol, har gjort mycket science fiction och jag tänker mig att han inspirerats mycket av det väldigt stilrena i den genren när han gjorde Lord of War för trots att den främst utspelar sig i nedgångna städer i Liberia känns allting väldig rent i sin smutsighet. En paradox, jag vet, men i Lord of Wars fall kan jag inte beskriva det bättre. Musikvalen är också dem klockrena. Ibland något klyschiga låtar (till exempel Buffalo Springfields For What It's Worth som antagligen varit med i alla krigsfilmer och reklamer någonsin), men i regel är det väldigt bra. Att se hammaren och skäran sänkas ner bakom Nicolas Cage samtidigt som den ryska nationalsången spelas är också bara... bara guld. Foto och musik smälter samman till en perfekt scen helt enkelt. Visst måste jag väl inte också nämna den otroligt vackra öppningsscenen med Low Rider igen för att få fram min poäng? 

Yuri Orlov vill påstå att hans produkter dödar färre människor per år än tobak och alkohol. Han kan säkert ha rätt i det, men det är också hans jobb att övertyga tittaren om att det är han som har rätt. Det är inte av ren ondska eller girighet, det är hans jobb och i utsträckning hans liv. Vad vill han och hela Lord of War egentligen säga tittaren? Pengar är kul? Ingen människa är god och ondskan vinner alltid? Det finns flera sätt att se på det, men inget positivt. Det här är en film som går att se på flera sätt och tolka hur man vill, men det viktigaste, vet ni vad det är? Det är att den är bra. Riktigt, riktigt bra. Snygg, smart, allvarlig, rolig, underhållande och med väldigt många bra skådespelare som gör sina roller rättvisa. Jag stör mig som sagt på Interpol-delen av handlingen, men den skulle inte kunnat tas bort utan att en stor del av filmen fallit sönder och jag vet inte riktigt hur jag skulle ändra på den. Ibland går tempot kanske lite väl kvickt och trots att filmen utspelar sig över 20 år åldras ingen överhuvudtaget (ett genomgående inslag i Nicolas Cage-filmer). Jared Leto ser visserligen exakt likadan ut nu som 1995, men jag köper inte att de andra åldrats lika värdigt. Utöver detta är dock väldigt många delar av filmen 5/5, men i slutändan får Lord of War nöja sig med en stabil 4/5. Det här är antagligen Burens bästa film. 

Tjugoförsta December - National Treasure (2004)

Alltså jag vet inte. Jag har bara ingen inspiration att skriva idag. Det är inte så att det inte finns mycket att skriva om filmen, men jag vet inte om det är för att jag har skrivit om Nicolas Cage 22 dagar i rad nu, eller om jag bara har en dålig dag. I vilket fall är det inte ett sätt man egentligen ska börja sitt inlägg på om man vill bygga upp några förväntningar för sina läsare. Gjort är dock som bekant gjort, så förbered er på ett dåligt inslag i den annars så hundraprocentiga Cagekalendern. Eller bra, jag vet faktiskt inte. Det här kan lika gärna vara kalenderns höjdpunkt. Antagligen inte.

*** 

Tänk dig att du tar Indiana Jones och Da Vinci-koden och låter dem para sig. Resultatet av detta skulle antagligen bli att de födde fram National Treasure. Jag vet inte riktigt hur Nicolas Cage blev del av allt detta, men nog är han där alltid. Oj, som han är där. Det är lite konstigt att se honom i den här typen av supernormala matiné för hela familjen, men nu är det så verkligheten ser ut. Idag kan National Treasure mycket väl te sig som en någorlunda konstig film att den alls existerar, men 2004 var den faktiskt ganska rätt i tiden. Da Vinci-koden var riktigt på tapeten och hade inte fått någon egen film än, samtidigt som Pirates of the Caribbean hade gett storslagna matinéfilmer ett uppsving. Det är såklart ändå en konstig liten film om att stjäla självständighetsförklaringen för att hitta en stor skatt, men det får vi leva med.

Tempelriddarnas skatt är mytomspunnen, men också antagligen inte verklig. Självklart finns det dock en viss man med dåligt hår som inte skulle hålla med om detta. En äventyrare och arkeolog, Ben "Indiana "Nicolas Cage" Jones" Gates, söker efter den legendariska skatten, precis som tidigare generationer av hans familj gjort. Trots att hans pappa är Jon Voight och hans farfar Christopher Plummer är det dock Nicolas Cage som lyckas komma närmast och det är ju helt sjukt. Tyvärr blir han förrådd av sin finansiär, Ian Howe (Sean Bean), som efter att ha fått veta att kartan till skatten finns på baksidan av USA:s självständighetsförklaring lämanr Gates och hans irriterande sidekick att dö mitt i det Arktis de befinner sig i. Ett problem skulle vissa säga, men Nicolas Cage väljer att överleva detta och tar sig tillbaka till USA för att stjäla the declaration innan Ian. Mest för att den antagligen skulle förstöras om Ian skulle få händerna på den, men säkert också för att Nic väldigt gärna vill ha den där skatten som kartan leder till för sig själv. Efter att ha träffat sitt gäng och lyssnat på Wars Low Rider kommer han upp med en plan. MEN SKA DET GÅ?!?!?!?!?!?!

National Treasure är så fruktansvärt dum. Du förstår nog det själv men det måste sägas. Jag tror till och med jag säger det igen: National Treasure är fruktansvärt dum. Bara själva konceptet att stjäla självständighetsförklaringen för att hitta en karta som leder till en legendarisk skatt är ju heeeelt galet. Sen lägger vi till att den innehåller en Cage med samma slutledningsförmåga som Adam West i gamla Batman-serien från 1966-68 och en tur som inte går att jämföra med någonting annat, någonsin. Det dummaste är nog däremot att Diane Krüger skulle bli kär i Nicolas Cage. Inget illa mot honom, men nej. Nej, nej, nej, nej, nej. 

Någonting jag däremot måste säga om National Treasure är att den inte är dålig. Jag menar, en dum film i Cagekalendern är inte direkt någonting nytt. En välgjord film med bra skådespelare och som ändå har ett tydligt mål hela vägen utan att falla sönder någonstans på vägen är däremot inte någonting vi stöter på varje dag. Allt detta har National Treasure, plus ett trevligt underhållningsvärde. Den kommer inte set your world on fire om jag säger så, men den är ett rätt härligt tidsfördriv. Någonting jag däremot verkligen ogillar är Nicolas Cages sidekick. Jag kommer inte ens ihåg vad han heter (och jag vägrar kolla upp det), men jag tänker bara hatiska tankar så fort han är i bild och får någonting sagt. Alla andra är minst okej karaktärer men så kommer han in och solkar ner absolut allting han tar i. Nicolas Cage blir sämre av att vara i samma scener som honom. Jag vidhåller att National Treasure inte är dålig, men han är usel. Han är nog till och med sämre än usel. Han är bara ren, negativ energi i mitt liv. 1/5. Till honom alltså. Filmen är rätt 3/5. Väldigt underhållande och trevlig resa med Nicolas Cage och (några) av hans vänner. 

En rätt fun fact är ju att alla hjältar i filmen använder Google och skurkarna Yahoo! vilket jag faktiskt skulle tro stämmer ganska överens med verkligheten.

Men hur är han då, Cage? Tja, det här är en av många moderna roller där Nicolas Cage antagligen hade kunnat bli utbytt mot vem som helst. Det här är inte ens film som kräver svårt skådespel, faktum är att den knappt kräver något skådespel alls. Han gör det väl bra och han får väldigt lite rum för extremt överspel, men nog känns det väl inte som att han egentligen borde spelat the leading man i en film som denna? Jag snackar helt utseendemässigt nu såklart, för hans skådespel är det inget fel på. Omoraliskt och ytligt av mig såklart. Förlåt :(.

Tjugonde December - Matchstick Men (2003)

Ridley Scott - en av de största regissörerna. Nicolas Cage - den allra största skådespelarna. Tänk dig att de båda skulle jobba ihop på en film. Skulle den bli det största någon människa någonsin skådat i filmväg? En Heaven's Gate (1980) fast inte superflopp? Eller skulle förväntningarna bli så höga att den aldrig någonsin skulle kunna leva upp till dem? Matchstick Men är varken eller, vilket kan bero på att jag kanske överdriver den enes status. Antagligen Ridley Scotts. Det här är inte en lätt film att placera i en genre för den känns lika mycket komedi som den känns familjedrama, standarddrama, kriminalfilm, thriller, heistfilm. Den är alltså väldigt mycket på ganska kort tid, men tro't eller ej: den är bra ändå! Filmen är baserad på en bok med samma namn av Eric Garcia. Den är säkert strålande, men eftersom att jag bara sett filmen så vet jag faktiskt inte. En sak jag däremot säkert kan säga är att jag inte förstår hur den här kan vara så okänd med så många kända namn inblandade.

Matchstick Men är egentligen tre handlingar i en övergripande historia. Den första om en Nicolas Cage som vars hela liv styrs av hans svåra neuroticism. Den andra om två bedragare (en av dem en Nicolas Cage) som försöker lura en skurkaktig affärsman på pengar. Den tredje och sista om en Nicolas Cage som träffar sin tonårsdotter han inte ens visste fanns. Alla dessa tre handlingar har en gemensam hjälte: Nicolas Cage, eller Roy som han heter i filmen. Hans partner in Crime är Frank (Sam Rockwell) och dotter Angela (Alison Lohman, som faktiskt var tio år äldre än karaktären hon spelade!). Alla tre handlingar är del av samma historia  och kompletterar varandra väldigt väl. Trött på Roys beteende? Här, ta en con-scen! Trött på allt bedrägeri! Nämen oj, här kommer Angela tillbaka! Det Ridley Scott och hans gäng lyckats med väldigt väl här är att aldrig göra någon av handlingarna stela och fortgå för länge innan de antingen kombineras eller byts ut med en annan för ett tag framöver. Tack vare dessa tre rätt olika handlingar finns det också rum för flera vändningar genom hela filmen, och tack vare att alla tre skådespelare gör ett så bra jobb blir allting trovärdig, trots allting något otroligt som hinner ske. Min favoritscen var i början av filmen när Roy skulle lura några bilförare och låtsades vara en excentrisk man som behövde lyssna på Wars Low Rider innan han kunde köra iväg. Den visar inte bara på hans skicklighet inom detta bedragaryrke, utan också hans egna problem med tics och grava neurotiska bekymmer. En bra karaktärsetablerande scen helt enkelt. 

Eftersom att hela den här filmen handlar om bedragare och stora bedrägeri-planer kan jag tyvärr inte riktigt prata hur mycket som helst utan att avslöja vad som händer, men jag är ärligt talat lite besviken över filmens slut. Jag läste en kommentar någonstans att den hade ett "slut som inte går att förutse!" och med bara det i åtanke fattade jag kanske tjugo minuter in vad som skulle hända. Slutet förstör tyvärr en väldigt stor del av Matchstick Men för mig. Det är så himla synd när du ser en film som är så bra nästan hela vägen, men sen med 10-20 minuter kvar faller så hårt. Många andra kan säkert tänkas gilla det men jag kände bara att det var otroligt osannolikt och okarakteristiskt sett till hur filmen och dess karaktärer betett sig tidigare. Vi hade en Cageklassiker på händerna, men nu är det bara en Cage över förväntan. Självklart inte helt dåligt det, men det hade kunnat bli så mycket bättre. Jag halvgillade väl den korta epilogen preciiiiis mot slutet, men den var inte nog för att rädda upp det som hände innan. 

Nicolas Cage då, hur är han? Tja, jag har ju som redan sagt att alla tre huvudpersoner spelas bra. Man skulle kunna säga att han spelar över. Man skulle till och med kunna säga att han spelar över rätt rejält, men sett till karaktären och hans ganska instabila psyke passar det in bra. Jag kunde på vissa ställen känna att han blev lite väl... Nicolas Cage-ig, men till största del spelar han över till en nivå som passar karaktären. Det är ju i regel den här typen av roller han ska spela, för precis som i Leaving Las Vegas är det här skildringen av en man med grava problem och beroenden (i det här fallet av hans medicin). Det måste finnas konflikt, annars blir Nic bara... såhär. Vissa skulle påstå att det finns konflikt även i den scenen men jag ser bara en helgalen Nicolas Cage som spelar över våra dimensioners gränser. Hans hår på bilden här nedanför ser lite ut som en spindel, och det är ju alltid ett plus. Nicolas Spider Cage (bildgoogla inte "spider cage", kompisar!).

Det är ju rätt sjukt förresten vilket bra år 2003 var för Alison Lohman. Först den här och sen Big Fish. Hennes karriär nådde aldrig dessa höjder igen, vilket är rätt sorgligt för hon är en bra skådespelerska som definitivt hade kunnat bidra med mycket till många filmer. Född 1979 också, vilket är rätt sjukt. Nästan femton år äldre än Nicolas Cage men spelar ändå hans dotter här. 

Matchstick Men gör mycket rätt. Den lyckas jonglera mellan sina tre handlingar och slå ihop dem alla på ett snyggt vis och skådespelarna gör alla ett superjobb. Sorgligt nog leder ett riktigt dåligt slut och de efterföljande frågorna till att det här är en film som hade kunnat bli en modern heist-klassiker, men tyvärr inte blir mer än en rätt bra film. Inte fy skam såklart, men tråkigt när man tänker på potentialen. Det känns som att jag skrivit typ exakt det tidigare i Cagekalendern. Var det i 8mm eller Face/Off? Säkert båda två. Det borde vara båda två. Nu sällar sig i vilket fall Matchstick Men till detta respekterade gäng av filmer som är bra men borde vara bättre. 3/5. Lite starkare än bara "stabil 3/5", men inte riktigt en "stark 3/5".

Nittonde December - Adaptation (2002)

19 december. Det är hela fem dagar kvar till julafton nu, men jag har valt att ge er en julklapp redan nu i form av hela två (2!) Nicolas Cage i en och samma film!!! Adaptation släpptes 2002 och skrevs av Charlie Kaufman som också är filmens huvudperson, spelad av vår Nic. Kaufman blev 1999 känd för att stå för manuset till Being John Malkovich (I Huvudet på John Malkovich). Jag vill påstå att det är en galet överskattad film, men den visar på vilken säregen manusförfattare vi har att göra med här, och Adaptation är även den synnerligen speciell. Bara att den är skriven tillsammans med Charlies helt fiktiva tvillingbror Donald (spelad i filmen av Nicolas Coppola) och i eftertexterna hedrar hans minne säger en del om det. Men är filmen också bra i all dess excentriska charm? Ja, det skulle jag nog vilja påstå.  I vanliga fall skulle jag säga att metahumor (som ändå är en rätt stor del av Adaptation) är någonting av och för världens tråkigaste människor som vill vara lite häftiga och smarta, men här fungerar det faktiskt.

Adaptation är en intressant historia att följa, för den är så extremt självmedveten och meta att den nästan helt saknar någon motsvarighet överhuvudtaget. Filmen handlar om den verkliga (fast kraftigt överdrivna) händelsen när Charlie Kaufman skulle adaptera Susan Orleans bok The Orchid Thief (filmen säger till och med att den är baserad på boken i förtexterna) till filmmanus och drabbades av en rätt rejäl skrivtorka. Det låter ju inte så avancerat, eller hur? Kanske något ovanligt att göra en film på temat, men ganska rakt på ändå. Det blir lite underligt av att Donald är med och blir Charlies motsats i hur positiv och mainstream han är, men annars är filmen rätt rakt på med vad den vill. Fram till sista akten. Genom hela filmen får vi följa både Charlie och Susan Orlean (Meryl Streep) i olika skeden - han när han ska göra manus av henne bok och hon när hon skaffar material för att skriva om den. Ungefär ingenting av vad de gör i filmen är vad som egentligen hände i verkligheten, men det går ändå att köpa bådas handlingar. Det här är också under delen av filmen där Charlie är som mest insyltad i att skriva någonting unikt och det påminner sannerligen om lite annat. När han sedan mot sista tredjedelen av filmen inte vet alls vad han ska skriva går han däremot på en manuskurs som Donald (vars manus är extremt standard och dumt enligt Charlie) tipsat om. Ungefär allting som läraren säger där är extremt standard (inga voice-overs, ingen deus ex-machina, bra slut etc.) men efter det börjar filmen istället följa det han varnar för och blir på ett underligt plan både fantastiskt och uselt skriven på en och samma gång. Från att ha gått från en mycket nischad film om att göra film av bok blir den nu en väldigt typisk "Hollywood-produktion" (ett hemskt uttryck använt av okunniga människor för den här mallenliga typen av film, f ö). Jag kan tänka mig att många som ser Adaptation blir rejält avskräckta av den här otroliga vändningen till någonting mer traditionellt, men jag tyckte att det var fantastiskt smart gjort, om än något förutsägbart. Min favoritscen ur filmen var dock någonstans i början när Charlie ska försöka få inspiration till att skriva genom att lyssna på Wars Low Rider med sina vänner (som sedan inte dyker upp i någon annan scen i hela filmen). Otroligt smart scen.

Egentligen bryter Adaptation ungefär alla skrivregler som finns genom hela filmen, men det på ett relativt subtilt vis. En stor del kändes det som att filmen fanns till för att Charlie Kaufman var en väldigt elitistisk manusförfattare som såg ner på de flesta andra, men mot slutet känner jag mer och mer att den var en hyllning till skrivkonsten i stort. Det finns egentligen inget rätt eller fel sätt att skriva på så länge du gör det... ditt eget, i brist på bättre uttryck. Det är en väldigt betryggande känsla för mig, för Cagekalendern följer väl inte direkt någon riktig formel för vad någon skulle kalla mästerligt skrivande. Men jag vill ändå påstå att jag är både bra på och gillar att skriva, även om jag började meningen med ett "men" och varje Cageinlägg definitivt innehåller mer än ett slarvfel om jag säger så. Meningarna blir också ofta galet långa. Och styckeindelning, glömmer jag bort vad det är ibland eller? Haha, men det är ju inte mig jag ska recensera idag så låt oss återgå till filmen! (Jag är ganska 2/5)

Hela Adaptation blir som ett kärleksbrev till skrivandet och alla former av det, och det är främst av den anledningen jag gillade den så mycket som jag gjorde. Som film betraktat är den också väldigt bra, men det var budskapet (som jag tolkade det) jag fastnade för mest. Har Adaptation brister? Ja, det är klart. Ingen film är väl perfekt till 100% och jag skulle inte säga att det här direkt är någon av mina favoritfilmer, men dessa brister är så små och få att många antagligen inte ens skulle tänka på dem. Det enda som stoppar den från en klar 5/5 är väl att många av de aspekter den gör bra skulle kunna vara ännu bättre. Ändå en av de smartaste filmer jag sett, 4/5. Många strålande skådespelarinsatser också. 

MEN NICOLAS CAGE DÅ? Jo, ska ni veta, han är fantastiskt bra i Adaptation. Till en början kändes det lite konstigt att se honom (och honom) och hans frisyr gjord av könshår, men efter ett tag slutade jag tänka på det och istället fokusera på hur bra han skådespelade. Jag tänkte inte ens längre på att det var Nicolas Cage jag såg utan på karaktären han spelade, vilket inte är vanligt i hans fall. Både som Charlie och Donald briljerar han och även om båda två ser exakt likadana ut lyckas de ändå kännas som två helt olika personer och det kräver definitivt sin skådespelare för att lyckas med. Han nominerades också till en Oscar för sin insats men Adrien Brody vann den för sin roll i pianisten, vilket jag väl inte kan klaga på. Det var många bra insatser det året helt enkelt och Nicolas Cage hörde till dem. Sedan Adaptation har han visserligen inte direkt nominerats för stora priser eller ens varit med i så många bra filmer, men den och Leaving Las Vegas visade om inte annat att han faktiskt kan skådespela bra när han verkligen vill. Han spelar inte ens över.

Den här filmen finns på riktigt, om någon oroar sig efter igår.

Artonde December - Cutting Class (1989)

Alltså det är ju så himla genant egentligen. Jag har så här långt bara gått framåt i tiden för varje Cagedag som gått, men så kom jag på igår att jag glömt bort en riktig toppfilm från slutet av 80-talet som jag bara måste få berätta för er om. Jag har sett Cutting Class minst en gång de senaste fem åren men eftersom att jag bara ägnat mig åt Pitt har jag aldrig fått skriva om den!! 1989 hade Nicolas sedan länge lämnat High School-filmerna så det är på så vis en lite underlig film. Ännu underligare är att ingen riktigt vet om den är skräck, komedi eller båda två. Hur omedveten humorn än må vara är dock Cutting Class (Todesparty 2 i Tyskland) en riktig klassiker värd att ses av alla. Regisserad av Rospo Pallenberg, mest känd för Exorcisten II: Kättaren - en garanti för kvalitet.

Brian Woods a k a Nicolas Cage är en missförstådd ungdom som efter att mycket väl ha mördat sin far spenderat några år på mentalsjukhus. När han väl kommer ut igen kommer han bara in i sin gamla klass igen, precis som om ingenting hade hänt. Brian är kär i Paula (Jill Schoelen, världens sämsta skådespelerska) och det gör att han hamnar i konflikt med hennes basket-pojkvän Dwight (William Bradley, som tyvärr inte medverkade i någon film efter Cutting Class). Tur för Brian då att lärare snart börjar mördas på löpande band och Dwight blir misstänkt. Varför? Jo, för att hans sjukt pimpade ring syns på en kopiatorbild med ett av offrens huvud. Nu kanske du tänker "men Jesper, den där meningen verkade konstig. Kopiator? Ring? Huvud?" och jag håller med dig, men det är precis vad som händer. Man kan tycka att Brian som redan misstänkts för mord och beter sig som en mördare ska vara mördaren men nej, alla misstänker den uppenbart oskyldiga Dwight för det kan ju inte vara så att någon bara stal hans ring! Det bästa skulle väl egentligen vara om båda två var oskyldiga, men det här är inte den typen av film och det finns bara tre karaktärer så det var ju tvunget att vara någon av dem. Utan att avslöja alltför mycket av denna filmiska pärla kan jag bara säga att filmens twist blir en nästan så uppenbar anti-twist att den blir oväntad (fast det blir den inte, ty den är en anti-twist). Ja, jag uppfann just ett nytt ord bara för att beskriva Cutting Class upplösning. Äh, jag avslöjar den: Nicolas Cage var mördaren hela tiden och blir sedan dödad av Paula som slår in en hammare i hans huvud så att han backar in i en bordcirkelsåg. Såklart. Det bästa mordet han utför i filmen är när han spetsar en trampolinhoppande idrottslärare med den amerikanska flaggan. Eh, om någon undrade alltså. 

Åh, hur ska jag kunna leva med mig själv efter att ha förstört hela mysteriet för er :'(.

Filmen har förresten också en svindum sub plot som involverar Paulas pappa som är ute i skogen och jagar men istället blir pilskjuten av Nicolas Cage (men det "vet" ju inte tittaren när det händer). En dröm för vissa, men pappan njuter inte kämpar för att ta sig tillbaka till omvärlden vid liv. Det här leder ingenstans och finns bara till för att han lite komiskt ska dyka upp i filmens sista scen och typ frågar Paula (när han rullat ner framför hennes bil först, ska sägas) "you're not cutting class, are you?" och så skrattar alla i en härlig freeze frame och så dör pappan förhoppningsvis någon minut senare. 

Alla karaktärer beter sig som idioter, och skådespelarna är till 90% fruktansvärda. William Bradley är helt okej men alla andra håller en riktigt låg nivå. Inte ens Nicky C håller måttet idag, men när han väl avslöjats som mördare spelar han åtminstone över som bara den, och det är ju om inte annat väldigt god underhållning. "YOU'RE A YANKEE DOODLE DANDY TOO; YOU TWO MUST KILL OR DIE!" hade i de flesta fall varit en helt obegriplig mening om den sagts av någon annan men när Nic Cage yttrar orden köper jag det direkt. Min stora favoritscen med honom är dock i början av filmen när han träffar sina gamla vänner igen och de spelar Wars Low Rider för att lätta lite på stämningen. Den fungerar inte alls ihop med resten av filmen och är minst lika konstig även på egen hand. Att Nicolas så tydligt visar sig vara en opålitlig typ här förstör kanske lite av filmens stora mysterium, men det är inte som att han inte alltid är väldigt uppenbar mördare ändå. 

Jag kan såklart inte säga det här säkert, men även utan Nicolas Cage hade Cutting Class varit en hemskt underlig film att se. Den är ett så skrämmande dåligt stycke film att det finns någonting att anmärka på i minst varje scen (som när vaktmästaren moppar upp LILA blod, till exempel). Filmen har också en underlig vändning ungefär fyrtio minuter in när Dwight och Nic ligger under en random bil tillsammans och har ett djupt samtal. Efter det är de bästa vänner i ungefär en minut innan Nic försvarar Dwight och de blir ovänner igen(??????). Precis som det mest i filmen blir alltså vändning kvickt ovänd. Ovänd är inte ett riktigt ord om någon funderade. Den här filmen tvingar mig att skapa nya formuleringar bara för den! Det är för övrigt inte konstigt att det är så dålig stämning och plötsliga fiendskap mellan eleverna när absolut alla lärare avskyr dem så himla mycket och tydligt visar det gång på gång. Det är också lite kul pedofilvarning på ungefär alla, vilket inte alls är kul men eftersom att det här är en komedi(?) från 80-talet ska det tydligen vara det. Ja, Detta är sannerligen en skruvad skräckskola som sitter helt rätt i denna skrämmande dubbel(?)... trippel(?)... specifika(?)genre-film. Med skrämmande menar jag då "inte skrämmande alls", om någon kan tänkas ha missförstått. Vaktmästaren på skolan är också The Custodian of Your Fucking Destiny, men trots att han också skulle kunna vara en uppenbar mördare åstadkommer han ingenting mer än några one-liners. Kanske bra det, vaktmästare måste ha dåligt rykte efter att ha varit mördare i så många andra filmer genom åren.

Cutting Class är riktigt dålig. William Bradley är visserligen helt okej och det är synd att den här filmen skulle skrämma bort honom från att skådespela i någonting annat. Allting annat är tyvärr (som tur är?) heeeeeeeeeelt fruktansvärt dåligt. Mördaren, alltså Nicolas Cage, måste teleportera runt en hel del för att möjligt kunna utföra alla morden. Att alla dessutom börjar tro att Dwight är mördaren är ju så himla dumt att klockorna stannar. Och när Paula ba "haha, ge mig en hot dog, Pitte-William Bradley!" och så kommer istället Nicolas Cage in i bilden med en korv till henne högst fem sekunder senare med sin killer line "you had that look". Vi skall icke heller förglömma när Brad Pitt börjar slåss mot hela motståndarlaget under en basketmatch. Med Brad Pitt menar jag såklart William Bradley, en skådespelare som sannerligen hade kunnat bli lika stor om han bara fortsatt göra film.

Åh Herregud, visst märker ni att jag vill prata om alla scener? Jag har inte ens nämnt scenen där Nic väldigt klumpigt avslöjar sig som mördaren när han yxar ner matteläraren och sågar hans problemlösande! Bäst jag stoppar mig själv innan inlägget blir en novell. 1/5 såklart, men så dålig som den är, så underhållande är den också.

ケージ

Sjuttonde December - The Family Man (2000)

Alltså jag vill inte prata om The Family Man (En Andra Chans) idag. Jag såg Star Wars: The Force Awakens igår och jag vill inte solka minnet av en så strålande film genom att se en Cage-film direkt efter. Tyvärr måste jag det, så här har ni en film som är sämre. Jag fick inte ens se den här filmen bakom någon utklädd till Darth Vader :(. Någonting som båda filmer dock saknar: Bossk.

Visst känner alla till It's a Wonderful Life (Livet är Underbart), James Stewart-filmen från 1946? En olycklig man ska begå självmord på julafton efter att ha lurats på pengar efter att ha tagit ett lån från en skurkaktig affärsman. Efter att en ängel visar James hur världens sett ut om han aldrig funnits kommer han dock på andra tankar. Tänk dig då att du moderniserar filmen och gör det till en Nicola Cage-film som visar hur det varit om han aldrig varit rik? Ja, det är ett sämre koncept och Nic är ingen James Stewart, men det här ska nog gå ändå!

Family Man börjar redan 1988, 20 år innan jag föddes alltså. En ung ("ung") vuxen Nicolas Cage vid namn Jack Campbell ska åka till London för att studera någonting med riktning ekonomi (filmen gör det lite oklart vad). Denna resa leder till att hans förhållande med dåvarande flickvännen Kate (Tea Leoni) tar slut. 12 år senare är han stenrik och ser visserligen precis lika ungdomlig ("ungdomlig") ut men lever helt ensam. Jack mår ganska bra efter det här, men efter att ha gjort en god gärning straffas han (va?) av typ av någon edgy gangsterängel (Don Cheadle) och vaknar upp i ett alternativ liv där han aldrig lämnade Kate för London och de bor tillsammans i ett litet hus med sina två barn!!!! OCH LITE PENGAR!!!! 

Det här med så kallade what if-scenarion är verkligen inget nytt grepp som Family Man använder sig av. Den känns både som Christmas Carol (En Julsaga, som ju dock från början är en bok av Charles Dickens. Den har filmatiserats hundratals gånger vid det här laget) och It's a Wonderful Life på en och samma gång. Ebenezer Cage låter inte sina arbetare ta ledigt perioden julafton-juldagen eftersom att de har någon viktig affär på gång och så vips kommer någon och visar hur livet för de nära honom skulle tett sig om han inte var rik. Kanske inte riktigt samma sak som om han inte någonsin fötts, men det får duga. Skillnaden är väl den att Family Man faktiskt slutar oväntat öppet, medan dessa två julklassiker tydligt gör det lyckligt. Är det här en lika bra film som någon av dem? Nja, det skulle jag väl inte påstå, men den har sin charm ändå. Till skillnad från många andra Cage-filmer skulle jag inte heller på något vis säga att den är dålig. Det är en lagom trevlig historia att följa med en lagom överspelande Nicolas Cage i huvudrollen. Det är lite konstigt hur filmens sensmoral verkar vara att livet alltid blir bättre om du lever i en kärnfamilj med lite pengar och Tea Leoni är en rätt dålig skådespelerska, men i övrigt kan filmen verkligen sammanfattas med ett enda ord: lagom. Lagom rolig. Lagom klyschig. Lagom pinsam. Lagom varm. Lagom minnesvärd. Lagom längd. Lagom moraliserande. Lagom 3/5. Så lagom att det faktiskt inte finns mer att skriva än så. Någon gång var det väl tvunget att ske.

Min favoritscen? Det måste ju vara när James och hans gäng på däckaffären ska ladda upp för en till dag på jobbet genom att lyssna på Wars Low Rider. En helt klart bisarr scen som sticker ut rejält i en film som denna. 

 

Rika Nicolas Cage blir fattiga Nicolas Coppola

Sextonde December - Gone in 60 Seconds (2000)

Jag förstår om många av er nu känner ett "VA, text före bild?!", men det är för att jag vill ha alla förberedda innan ni ger er in i dagens film. Jag tänker nämligen föreslå att ni lyssnar på den här låten medan ni läser för att få den där extra Gone in 60 Seconds-känslan på inlägget. Det kommer att gå ihop, jag lovar. Om du inte vill eller kan lyssna på musiken är dagens Cage ändå strålande så du tjänar på att läsa vidare ändå!

***

1974 släpptes en liten bilpärla vid namn Gone in 60 Seconds (blåst på 60 sekunder). När jag säger pärla menar jag såklart en av de tråkigaste och sämst gjorda filmerna jag någonsin sett. Dubbad som om den vore italiensk, skådespelare som inte kan skådespela och antagligen improviserade ihop alla sina repliker. De som gjorde filmen förstod sig inte på tempo heller utan gjorde hela filmen kännas som tre timmar när den inte ens är två. Ja just det, och så sluter den med en biljakt på 30 minuter. 30 MINUTER. Visst är det en bra biljakt men inte sitter jag och bara "wow, vilken otrolig biljakt" efter ens tio minuter. Tänk då att sitta där i 30. Det går bara inte. Som tur är fick någon skarpsinnad människa där ute för sig att en remake var på sin plats och ännu smartare var den andra personen som bestämde att Nicolas Cage skulle få spela huvudrollen. Gone in 60 Seconds från 2000 är inget mästerverk direkt, men den är ändå tusenfaldigt bättre och mer underhållande än originalet.  

Nic spelar den för detta, legendariska biltjuven Memphis Raines vars bror dumt nog misslyckas med ett uppdrag som involverar just stulna bilar. Eftersom att hans arbetsgivare är den brittiska gangstern "The Carpenter" (Christopher Eccleston) är inte det superpopulärt. För att rädda sin bror från en säker död går Memphis motvilligt med på att stjäla tillbaka alla bilarna som brodern förlorade. Därifrån får vi filmens stora, heta handling: Nicolas Cage samlar ihop ett rag tag bunch av biltjuvar i ett försök att stjäla 50 bilar på ca 24 timmar, och tyvärr inte 60 sekunder som jag hade hoppats på. Ungefär all reklam bygger också upp Angelina Jolie som en av huvudpersonerna och visst stjäl hon bilar alltid, men hon är med i ytterst få scener. Filmen vill typ också försöka lura mig till att tro att hon och sensei Nicage är lika gamla, men hon är ju liksom född 75 och han 84. Mig lurar de inte!

Gone in 60 Seconds är en - vilket ni kanske själv kan ana - fruktansvärt dum film. Den överstiger till och med Face/Off och Con Air i dumhet. Skådespelarna är nästan alla ganska dåliga och slutstriden mellan Nicolas Cage och Christopher Eccleston blir mest en tävling mellan vem av dem som kan spela över mest (vi vet ju alla att det är vår Nic, men i den här filmen är det nog Eccleston som vinner). Det finns ungefär noll spänning och 90% av allting som sker under filmens sista biljakt är ren tur från Nicolas sida. Trots detta har Gone in 60 Seconds ändå en underlig charm och underhållningsfaktor över sig. Dialogen är så skrattretande dålig att hela filmen blir otroligt rolig att titta på. Den har också så extremt många jättedumma stunder, som när Nics gäng laddar upp och bara... bara njuter av Wars Low Rider, vilket verkligen påbörjar filmens crescendo i bisarrhet). Den scenen framförallt tycker jag nog sammanfattar vad hela filmen är: usel men ändå fantastiskt kul att titta på. Plus det faktum att låten kom under drogliberala 70-talet och det kan mycket väl ha varit lite knark inblandat i skapandet av filmens manus. Är inte knark ett otroligt roligt ord förresten? Det skulle lika gärna kunnat vara en Muminkaraktär - Knarken. "Vid min svans, är det verkligen du, Knarken? Jag har inte sett dig på flera år! Vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig?" Det där låter kanske väl mycket som en parafras av den bästa repliken ur den bästa Muminboken, Pappan och Återträffen, men ni fattar.  

Oj, där förlorade jag visst fokus.

Saken är den att om Gone in 60 Seconds tagit sig själv på allvar (som typ The Fast & the Furious, för att ta en annan bilfilm) hade det här lett till en extremt tråkig och dålig film antagligen helt utan dessa underliga stunder. Eftersom att alla inblandade rätt tydligt verkar veta vad det är för film de överstiger den dock det här 1/5-träsket den utan tvekan annars varit i. Jag är också glad att den inte fokuserar så mycket på action utan faktiskt håller ett relativt lågt tempo genom en stor del av filmen. Det hade så lätt kunnat bli en massa biljakter och explosioner överallt, men filmen sparar faktiskt en stor del av jaktandet till en, faktiskt, ganska bra scen mot slutet som till skillnad från originalfilmen inte är galet lång. Jag kan faktiskt, trots att den dras ut helt på grund av en otrolig mängd tur, säga att den är... bra. Det finns visserligen någon enstaka jakt även innan, men de är så korta att man knappt hinner märka dem. 

Trots skrämmande dåliga skådespelare och ett rätt lågt tempo som bygger upp för en slående kort avslutning finns det verkligen inte en enda tråkig stund i Gone in 60 Seconds. Det blir inte heller sämre(?) av att nästan varenda minut innehåller någon måttligt överspelande Nicolas Cage med hans vackert blonda hår. Självklart är det inte en bra film alls, men till skillnad från t ex Deadfall är den inte supertråkig och ärligt talat rent tekniskt ganska kompetent utförd (dock med 2015 år mått mätt ganska usla green screens på sina ställen). Det är mest manus som sviker den, och även om det är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt uselt så är Gone in 60 Seconds  definitivt en film värd att se... om ni bestämt er för att se 24 Nicolas Cage-filmer i rad, vill säga. 2/5. En av få filmer som både är så dålig att den blir bra och dessutom innehåller några (ytterst få) genuint bra aspekter. 

Det är f ö alltid otroligt kul med tidiga 2000-tals filmer som försöker vara extremt moderna och high tech vilket gör att de kvickt blir skrämmande omoderna. Gone in 60 Seconds är ett av många härliga exempel på detta.

The. Low. Rider. Is a little higher

Femtonde December - 8mm (1999) & 8mm 2 (2005)

Jag hade inte planerat för 8mm idag. Egentligen hade jag tänkt se och skriva om Brian de Palmas Snake Eyes men tydligen ska den vara rätt actionfylld. Jag har liksom blivit lite trött på det efter de här senaste tre dagarna, så jag bytte istället till en relativt kolsvart thriller. 8mm (med den otroliga "svenska" titeln Super 8 - eight millimeter) skrevs av samma manusförfattare som även stod för Se7ens manus, och det märks verkligen för det här känns ofta som en riktigt mycket sämre b-version av den. Det betyder dock inte att dagens film är dålig, tvärtom faktiskt. Jag skulle till och med säga att den fått oförtjänt mycket kritik och möjligtvis att dess tema var kontroversiellt när den släpptes 1999 men nu är det 2015 så även om den inte direkt är barnvänlig har filmer kommit undan med bra mycket värre saker sedan dess. Regissör var Joel Schumacher som även gjorde storslagna Batman & Robin under slutet av 90-talet. På hans wikipediasida finns också en bild där han skiner lika förföriskt som en plastfigur. 

8mm handlar om privatdektiven Nicolas Kim Cage som får i uppdrag att undersöka huruvida en s k snuffilm är verklig eller ej. "Vad är en snuffilm" frågar sig kanske alla barn nu? Jo, det är någonting som de helst inte ska ha någon vetskap om överhuvudtaget, men det är alltså en film där en verklig person mördas. I regel endast för tittarens underhållning och ofta någonting som skaparen ska ha tjänat pengar på. Nu har det aldrig någonsin funnits några bevis för att den här typen av filmer faktiskt existerat på riktigt, men rykten och kontroverser runt falska varianter har existerat sedan 1970-talet. Frågar du wikipedia står det visserligen "Some filmed records of executions and murders exist but have not been released for commercial purposes" men det är ju alltså inte samma sak (och jag undrar lite hur personen som skrev det har den vetskapen).

Men ja, privatdetektiven Nicolas "Tom Welles" Cage alltså. Han får då i uppdrag att både hitta kvinnan som antas mördas på film samt undersöka filmens autenticitet. Detta tar honom till en porrbutik med en Joaquin Phoenix (iförd dålig tröja) som blir hans porrsidekick i denna mörka värld han ska ge sig ner i. Tillsammans tar de sig igenom Los Angeles porrslum och undersöker alla obehagliga typer som kan tänkas ha gjort en film av det här slaget. Alla visar sig vara helt normala porrindivider eller bara falska snuffilm-skapare vilket inte alls är bra för hans detekterande. Nic vill dock inte ge upp, och när han ser Peter Stormare förstår han att han antagligen hittat källan till filmen. För det är Peter Stormare. Självklart är han en skurk. MEN ÄR FILMEN ÄKTA ÄNDÅ?!?!?!?!?!?!?!?!? Det här är en film av extremt många vändningar så det är nog bättre att du ser det själv än att jag basunerar ut alla sanningar här!

8mm är ingen perfekt film. Den har ett väldigt dark & gritty tema och är extremt allvarlig från början till slut. Det här behöver inte vara ett problem, Se7en är också så och det är en av mina absoluta favoritfilmer, men den här stämningen ackompanjeras också av tidernas allra sämsta och mest opassande soundtrack. Jag vet inte ens hur jag med ord ska kunna beskriva det för det är så extremt dåligt. Jag kan länka till det, men saken är ju den att utan filmen är det bara ett par rätt oinspirerade låtar. Jag blir nästan arg bara av att tänka på hur dåligt genomtänkt och utfört det här var! Huga, kompisar, huga.

Utöver musiken är filmen i regel bra. Den kanske ändrar riktning rätt totalt och blir mer action (åh nej...) ju längre film lider, men annars är det en tät thriller med ett intressant mysterium som jag visserligen hade en aning om hur det skulle sluta men ändå blev överraskad av flera gånger. Den är rätt fult filmad också, men på ett vis som passar filmen och dess skitiga personlighet. Jag gillar också att den inte är så grafisk trots ämnet den behandlar. Det här hade lätt kunnat vara en sjukt smaklös våld- och sexfest utan dess like men filmen sköter det i de flesta fallen ganska smakfullt och låter mesta vara upp till tittarens egen fantasi. Tyvärr sjunker 8mm en hel del under sista akten och den film som stundtals var riktigt bra tidigare är nu bara... ganska bra. Sen kan jag tycka att det är lite konstigt hur någon fick för sig att göra en stor mainstreamfilm om just den mörka sidan av porr- och snuffilmer, men det är mer en sammanfattning av hela det sena och coola 90-talet än kritik mot filmen i fråga. 3/5, men stora delar faktiskt 4 och jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så mycket som jag stundtals gjorde, framförallt inte med det där horribla soundtracket. Det kanske är på grund av all action jag sett den senaste tiden. 

"Men Jesper, hur sköter sig Nicolas Cage?!", kanske du frågar då. "Oj, vad många frågor du har idag, hypotetiska läsare", är mitt svar på det. Sen svarar jag att han sköter sig fint. Ärligt talat tror jag däremot att det här är en roll som ungefär vilken okej skådespelare som helst skulle klara av. Den kräver liksom ingenting extra, men det är klart att Nicolas van Buurens naturligt plågade ansiktsuttryck hjälper en del. Han och Joaquin Phoenix hade säkert kunnat byta plats och det skulle bli minst lika bra. Till och med Brad Pitt skulle kunna ta hans plats, och när Pitten kan ta Cagens plats i en film vet man att någonting står för normalt till.

Vill ni veta ett stort problem dock? Alla filmrullar i filmen är 16mm.

FAST VÄNTA, DET FINNS EN UPPFÖLJARE OCKSÅ!

8mm 2 är en underlig film. Inte bara för att den har sjukt dåliga titeln 8mm 2, utan också för att den inte på något vis har någonting att göra med första filmen eller är gjord av samma människor. Den var också så sjukt b att hela filmen spelades in i Ungern med några få amerikanska skådespelare i huvudrollen. Filmen är sjukt dum, tråkig och 1/5 men låt oss ändå fundera på att den alls existerar en sekund. Med tanke på att den är så olik och bara är ett galet ointressant utpressningsdrama med världens dummaste twist på slutet tror jag inte att den började som just 8mm 2 utan att det namnet bara kom för att spela på föregångarens framgångar. Men vilka framgångar, undrar jag isåfall? Det kan ju inte varit någon som på allvar satt och tänkte "jag vet, vi gör detta ointressanta drama mer intressant genom att koppla den till en dåligt bemött, sex år gammal film som i bästa fall spelas 02:30 en vardag på femman!". Kanske inte att de nämnde just en svensk tv-kanal, men ni fattar. Vad var det egentligen som hände 2005 när någon fick denna briljanta idé? Det är verkligen ett av vår tids stora mysterier och nog ett som vi sorgligt nog aldrig kommer få svar på. 

Den här innehåller för övrigt inte heller någon 8mm, men inte någon 16mm heller. Titeln blir bara mer och mer ologisk. Mest känns det ärligt talat som att titta på en film som ville vara porr, men kändes sig tvungen att kasta in lite handling. Som Zandalee fast sämre (SÄMRE ÄN ZANDALEE!!!!) och med ännu fler omotiverade nakenscener. Men det värsta: Ingen Nicolas Cage överhuvudtaget :( :( :( :( :( :(. 

Usch.