Såhär i efterhand kändes det inte helt genomtänkt att välja World Trade Center som en av Cagekalenderns filmer, för vad ska jag säga liksom? Jag menar inte det bara för att filmen är så tråkig, utan för hela ämnet. Vad ska jag säga för skämtsamt om en såpass nylig (nåja, fjorton år sedan) katastrof? Det går ju inte utan att jag ser ut som världens sämsta människa. Nåja, Oliver Stone regisserade i vilket fall den här filmen. Trots att World Trade Center hanterar är en händelse som gett upphov för så många konspirationsteorier och Oliver Stone är Oliver Stone är det faktiskt inte vad filmen handlar om. Den handlar faktiskt mest bara om en Nicolas Cage under massor av bråte.
Jag vet inte riktigt, jag tror nog att jag kan skippa största delen av handlingen idag för 9/11 är ändå någonting som alla bör känna till. Nicolas Cage (John McLoughlin) kommer in i det hela genom att han är en polis som försöker evakuera folk ur ett av tornen när taket faller ner över honom, och så ligger han där under resten av filmen medan folk oroar sig. Förhoppningsvis kan ju någon rädda honom, och med tanke på att filmen är baserad på verkliga händelser kan nog alla också ana att det är vad som kommer hända innan filmen nått sitt slut. Rätt standar historia egentligen, men den här sortens överlevnadsberättelser har också sin plats inom filmen, så tanken med att göra World Trade Center var väl åtminstone god. Skulle Stone kanske väntat mer än fem år på att göra den? Det är verkligen inte jag rätt person att avgöra ty jag var lite för ung när det begav sig och, framförallt, inte amerikan (jag har aldrig ens varit i USA), men jag skulle ändå förstå om folk har ett problem med det.
Nu ska jag göra någonting ovanligt sett till hur Cagekalendern brukar vara. Jag ska nämligen visa er utdrag ur andra recensioner av World Trade Center. Ibland kan det liksom vara bra att ha olika perspektiv på saken. Väldigt... opartiska perspektiv. Opartiska. Ovinklade. Inte alls folk som går in i en film med extremt förutfattade meningar.
Efter mycket velande och omfattande skepticism så gav jag efter till min nyfikenhets favör. Varför kan man ju undra, av vilken anledning skulle man ens vilja se en film som på förhand skriker propaganda och glorifierande av amerikansk patriotism rakt i ansiktet på en. Det svider i ögonen innan man ens har sett förtexterna rulla förbi. Sådana här filmer brukar aldrig överleva mina kritiska ögon.
Jag hade inte tänkt tanken, jag hade faktiskt glömt bort att detta land är fruktansvärt kristet. Och filmen var verkligen inte sämre på den punkten. För mig som ateist blir det väldigt svårt att relatera till sådant religiöst gurglande. Det blir endast skrattretande komiskt och snudd på patetiskt. Förvisso kan jag betänka mig svaga individer be till högre makter i rådande krissituation.
Jag kan inte förbjuda er att se denna avskyvärda film, som agerar kristen propaganda arrangerad utav de mest fanatiska utav jehovas vittnen. Det var räddningstjänstemännen som såg till att de civila kom ut, inte en skäggig, långhårig och skabbig fiktiv karaktär i sandaler.
Ja, öh, World Trade Center har inte några religiösa övertoner och alla som inte är extrema ateister kan se det. Det är som att säga att en film som behandlar rasism på olika vis automatiskt blir rasistisk, för det enda religiösa inslaget är ju den Nicolas Cages karaktär och inte ens den skulle jag säga är speciellt påträngande. Men folk får väl ha sin egen åsikt antar jag, hur fel den än må vara. Att det är en väldigt patriotisk film är väl inte heller direkt konstigt, men det är klart att det väldigt sällan är som en film tjänar på det. Inte heller här fungerar det riktigt, även om jag inte riktigt vet var kritiken ska visas. Det är ändå mest en film om två poliser i en rätt dålig situation. Eller, det är allt den borde handlat om. World Trade Center hade varit så mycket bättre om den varit typ en timme kortare, men istället fokuserar den mest på polisernas familjer medan allting händer. Allting som händer dessa blir så himla forcerat och känslorna så starka att det bara känns överdrivet. Jag fattar ju att filmen varit rätt trist om vi sett en Nicolas Cage och hans poliskompis som långsamt dött fram tills att de räddades i sista stund, men det blir så himla melodramatiskt och, ärligt talat, töntigt med alla familjedelar och "poliser står upp för varandra yo!" som filmen vill deala med. Framförallt allt drama med mammorna och deras "DU ÄLSKAR HONOM INTE :( :( :("-idioter till barn är det mest plågsamma att titta på för scenerna är helt enkelt så dåligt utförda. Skådespelarna är inte dåliga, men de flesta tvingas spela över rätt ofta och de hjälps inte heller av det dåliga manuset.
World Trade Center har också för många... jag vet inte riktigt hur det ska sägas. Filmiska stunder kanske? Ja, i vilket fall är det lite för många gånger som det verkliga slängs ut för att istället ska lite filmdrama och jag ska erkänna att, hur skadad, döende, trött och religiös Nicolas Cages karaktär än må vara blir det lite töntigt när Jesus dyker upp två gånger i filmen. Det känns naturligt en av gångerna, men den andra känns det bara konstigt. Jag som tittare har väldigt svårt att tro att han ska ha sett det här en gång, men jag kan köpa det. Två gånger? Nja, inte sett till hur det utförs åtminstone. Den storslagna musiken fungerar inte riktigt heller i de situationer den spelas. det här är definitivt en film som tjänat på någonting mer lågmält.
Finns det någonting bra med WTC då? Ja, det gör det faktiskt. Det här är faktiskt inte bara en plåga att titta på. Just det menar jag faktiskt ganska bokstavligt, för det är en snyggt gjord film. Ingenting otroligt eller så, men definitivt nog snyggt för att det ska märkas. Skådespelarna är som bekant också bra. Nicolas Cage framförallt faktiskt. Eftersom att hans karaktär har så lite energi efter att ha fått en massa byggnad över sig kan han inte riktigt rättfärdiga ett klassiskt Cage-överspel. Även om jag aldrig varit döende under mitt liv känner jag att han lyckas förmedla det ganska bra och även i flashbacks när han är fullt levande gör han det också bra. Hans mustasch känns aningen onaturlig, men resten av honom har jag inga som helst problem med. Birollerna, spelade av Maggie Gyllenhaal, Maria Bello, Michael Peña (han spelar nog egentligen en av huvudrollerna förresten) och Michael Shannon gör det i regel också bra, även om många av dem som sagt måste spela över en del på grund av alla starka känslor filmen vill ha med.
Ett problem med filmer som väljer att skildra individer i den här typen av extrema situationer är att de förlorar väldigt mycket av sin individualism. De förenklas till ett enkelt sätt att föra fram drama än att kännas som riktiga människor. Kanske att de i denna situation skulle säga typ "Tell my wife and kids that I love them", men eftersom att jag inte känner dessa människor mer än vad filmen vill säga känns många av stunderna i filmen väldigt generiska och run of the mill istället för att kunna bli riktigt mänskligt drama utspelat i en riktig tragedi. Det hade kunnat bli så mycket starkare, men nu känns det som en film inte ens Oliver Stone riktigt själv kan tro på. Filmens lilla sensmoral om den amerikanska stålviljan och att man i slutändan väljer att göra en ändå relativt rakt på och massproducerad feel good-film är kanske bra. Det var nog rätt många som kunde behöva en moralboost ändå, men samtidigt ska inte det största av allting glömmas bort: i verkligheten var det helt enkelt mest många människor som dog, inte få som överlevde. Lite deprimerande sätt att sluta dagens kalender på kanske, men det är ju sant. 2/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar