God jul mina kära vänner, fiender och helt neutrala läsare! Idag når vi slutet av Cagekalendern 2015. Oftast när jag ska avsluta en kalender brukar jag vilja göra det med antingen en väldigt bra eller skådespelarens (oftast Brad Pitts) senaste film. Många av er skulle kanske tro att jag skulle skriva om Kick-Ass (2010) eller Joe (2013), men det här är Cagekalendern och den spelar inte efter dessa sjukt traditionella regler. Av den anledningen ska vi idag fira julen tillsammans med skräck och kanske den mest kända Cage-filmen av dem alla: The Wicker Man. Den är kanske inte känd för sin extremt höga kvalitet men den har definitivt sin beskärda del strängar på sin lyra. Den innehåller framförallt Nicolas Cage i en björndräkt och det borde väl vara nog för att alla ska vilja se den?
The Wicker Man är en remake av en film med samma namn (Dödlig Skörd i Sverige) från 1973, men utöver den övergripande historien och vissa delar av slutet har de egentligen ingenting gemensamt. 73-versionen är en underlig 1970-tals (otroligt nog) film där gränsen mellan dröm och verklighet känns väldigt relativ. Den ytterst kristna polisen Howie får ett anonymt brev om att det försvunnit en flicka på ön Summerisle i Skottland. Väl där upptäcker han att befolkningen är del av en hednisk sekt som främst håller på med orgier och... sång. Extremt mycket sång. Wicker Man utnämndes när det begav sig till "skräckfilmernas Citizen Kane" och... nja, jag vet väl inte det. Den är bra gjord och så, men det är ju egentligen ingen skräck förrän kanske sista tjugo minuterna (som faktiskt är rätt obehagliga). Främst är det en underlig deckare/musikal/thriller. Musikalen hade jag kunnat leva utan, men det här är faktiskt en bra film. Den har (otroligt nog för dess uttalade genre) bra skådespelare och mysteriet går i en sövande men i slutändan väldigt belönande takt. Hela mysteriet med den försvunna flickan var väldigt intressant att följa och jag kände även att hela sektaspekten kändes realistisk i hur den skildrades, vilket det kanske rätt sällan gör på film. Den innehåller också en Christopher Lee med tidernas största men ändå mest kontrollerade frisyr. 4/5, men det ytterst låga tempot kan nog tänkas skrämma bort många från att vilja se den. Britt Ekland är förresten med i filmen och pratar en rätt oförståelig engelska. Kul med ett svensk inslag i Cagekalendern!
33 år senare bestämde sig någon för att en remake var på sin plats. Ingen visste på förhand riktigt varför, och åtta år senare är det nog fortfarande inte riktigt någon som vet. Det är som bekant Nicolas Cage som får axla huvudrollen, men med nonsensnamnet Edward Malus. Precis som i originalet handlar det dock fortfarande om en moralisk polis (och inte en medeltida trollkarl som hans namn antyder) som reser till en ö för att leta reda på en försvunnen flicka. Du kanske tänker att den där olyckan i början av filmen också har någon del i handlingen men nej, när han väl kommit till ön släpper filmen att det överhuvudtaget har hänt. Summerisles sekt består nu bara av kvinnor, men annars är det mesta sig ganska likt. Precis som i originalet är de kryptiska, ganska dryga och ju längre filmen går desto mer börjar Nic förlorar kontrollen över sitt hår. Det kanske inte är helt på grund av sektmedlemmarna, men de har definitivt ett finger med i spelet.
Som du kanske förstått har Nic det ganska hårt under ungefär hela filmens gång. Den enda stunden av riktig lycka han egentligen lyckas ha genom hela Wicker Man är antagligen innan han ska lämna ön och träffar sina kompisar för att lyssna på Wars Low Rider lite kvickt. Samtidigt kanske han förtjänade olyckan? Jag menar, han är rätt otrevlig under filmens gång. På bara hundra minuter hinner han skälla ut skolbarn, Hota att skjuta en lärare och stjäla hennes cykel, skrika åt allt och alla, ställa otroligt dumma frågor ("what's that, a shark or something?"), sparka och slå ner några kvinnor plus skratta åt deras religion. Det här skulle lika gärna kunna ses som en film där invånarna bara får nog av att Nicolas Cage kommer och terroriserar än en skräckfilm om en otroligt religiös och offervänlig sekt. För det här är en skräckfilm. Originalet var mer otydlig tills slutet, men den här Wicker Man vill verkligen vara läskig hela vägen. Tyvärr är den det aldrig och stunder som är läskiga blir bara dumma. Till exempel finns det en scen där Nic öppnar en dörr och så sitter det en kvinna med biskägg där inne. Läskigt? Nja? Otroligt roligt? ja, jo, det skulle jag nog säga. I och med detta måste jag få komma med en fråga: är en film som är mer rolig än läskig verkligen skräck? Egentligen borde jag kanske respektera en films officiella genre, men ärligt talat tror jag inte ens att de inblandade tänkte att det var skräck de gjorde. Till och med Nicolas Cage har sagt i intervjuer att han fattade hur dumt allting var och bara hade kul med sin roll, vilket antagligen kan förklara varför han spelar över så extremt mycket. Samtidigt är filmen i sig extremt allvarlig, hur absurda saker det än är som händer. Det skapar en film som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Som en riktigt medveten komedi är den fantastisk, men som skräck är den fruktansvärd.
Den här Wicker Man har heller inget mysterium alls. Det är ganska tydligt redan från första stund att det här kommer sluta rätt illa för gamle Nic. Hade han varit smart hade han åkt så fort han kunde, men det här är Nicolas Cage, inte Nicolas Sage. Med tanke på hur extremt mycket han och alla andra filmen skådespelar skulle han däremot kunna kallas Nicolas Stage. Under största delen påminner han dock mer om en Nicolas Rage. Nåja, ordvitsar aside: mysteriet alltså. Även i originalfilmen betedde sig befolkningen rätt suspekt, men mer bara på ett lite excentriskt sektsätt. I den här är de verkligen tydliga serietidningsskurkar från första början och det finns en twist mot slutet som är så extreeeeemt dum (slutet i originalet är egentligen rätt dumt också, men det går att förlåta mer där eftersom att det är så mycket bättre utfört). Omkring slutet häller öborna också bin på Nicolas i en scen som är rent filmiskt guld. Fast... går det verkligen att hälla ner bin på någon? Jag tänker att det möjligtvis ska gå att skaka ner dem, men skulle de verkligen bara frivilligt falla ner i Nicolas cage då? Jag är ingen biskötare direkt, men nog känns det väl ändå rätt osannolikt? Det är lite synd att den här scenen finns också, för utöver den är dessa sista scener antagligen de enda scenerna som åtminstone kan liknas vid skräck. De är riktigt mörka och deprimerande om inte annat, men tyvärr skrik-överspelar Nic så mycket att inte ens dessa riktigt går att ta på allvar så mycket som jag kanske hoppats.
Nä vet ni, nu har jag varit bra negativ. Någonting jag positivt(?) jag måste få säga om den här är att den lyckas vara underhållande att titta på, trots total brist på mysterium och spänning. Originalet levde ändå till väldigt stor del på det och det låga tempot hade aldrig någonsin fungerat annars. Den här Wicker Man är inte bara längre, utan den går också i ett tempo högre än ljusets hastighet många gånger. Som tur är finns så lite handling att man ändå aldrig kan bli förvirrad över vad som händer. Någonting otroligt dumt däremot är det genomgående temat med tvillingar i filmen. Det skulle kunna ses som någon häftig och forcerad symbolik men visar sig när filmen väl är slut egentligen inte spela någon roll överhuvudtaget. Det är bara en massa folk som ser likadana ut till ingen nytta alls. Förlåt, jag började visst kritisera igen :(
Om jag ska vara helt ärlig med er är jag inte helt säker på om det verkligen var manuset, det enorma överspelandet och dålig regi som förstörde Wicker Man. De hjälpte kanske inte, men egentligen ligger problemet i att det här helt enkelt var en film som fungerade 1973, men definitivt inte 2006. Originalet hade sin skrämmande stunder och så, men det hade aldrig gått att återskapa dem idag utan att filmen skulle kännas galet daterad och ooriginell. Remaken är såklart ändå sämre, men trots att den gör många saker exakt likadant blir de ändå sämre. Det kan mycket vara för att Christopher Lee bytts ut mot en Braveheart-lajvande Ellen Burstyn, eller att absolut alla nya saker filmen försökt lägga till bara är helt fruktansvärda. Det kan också ha varit p g a att någon såg i manuset att Nicolas Cage skulle få springa runt i en björndräkt och slå ner folk, men inte ansåg att det var något fel i det. Filmens tydliga identitetskris (vill den vara komedi, skräck eller båda?!?!?!?!) gör också att den blir hemskt svår att betygsätta. Det komiska värdet är högt, medan det skrämmande är väldigt lågt. Jag kan nog inte sätta ett betyg på den alls. Wicker Man överstiger så triviala saker. Fast alltså, 2/5. Så dålig att den är bra, går runt ett varv, blir dålig igen och går runt en gång till så att den slutligen blir strålande. Vissa saker gör den faktiskt bättre än originalet, det ska sägas. Till exempel innehåller den här en av tidernas mest överspelande Nicolas Cage och det gör definitivt inte Christopher Lees Wicker Man.
Varning för spoilers!!! Ni vet, för den som, eh, verkligen vill se Wicker Man helt utan någon förkunskap om slutet.
***
Om ni sedan tänker "men Jesper, varför är texten så extremt suddig just där???" så är det för att Blogspot egentligen är extremt dåligt och inte kan lägga text i linje med bilder så jag var tvungen att redigera och göra en bild av allting istället, men inte heller det är speciellt uppskattat.
Jaja, nu räcker det för mig. God jul och gott nytt år, kompisar. Här har ni min absoluta favorit-Cage!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar