Jag har inget storslaget att säga. Cagekalendern kommer tillbaka för ett sommarinlägg. Det finns ingen riktig anledning om jag ska vara helt ärlig. Förlåt!!!!
--------------------------------------------------------------------------------------------
Vi känner nog alla till den vackra, inspirerande historien om Nicolas "N-Cage™" Cage, en ung Coppola som inte ville vinna roller och kändisskap endast på sitt efternamn. Möjligtvis också för att undgå den press som medföljer att ha Francis Ford Coppola (som under den här tiden fortfarande var väldigt populär efter Gudfadern I & II, Avlyssningen och, framförallt, toppmusikalen Älskling, Jag Hatar Dig) som farbror, men det är bara en (väldigt rimlig) teori jag har. Vad som däremot ÄR säkert är att nepotism uppenbarligen inte var någonting för honom, så vad gjorde egentligen denne Nic Cage för att få sina roller och framgångar? Ja just det - han gjorde ett par filmer regisserade av sin Francis Ford. Lite skev moral kan man kanske tycka, för det är väl rätt uppenbart att han fick rollerna på grund av släktbanden. Dock ser det ju faktiskt bättre ut att vara med på film än att bara vara ett känt namn så jag dömer inte. Eller jo, det gör jag faktiskt. Illa, Nicolas.
Nåväl, det första Cage/Coppola-samarbetet var Rumble Fish, en rätt speciell ungdomsfilm från 1983. Jag hade tänkt skriva om den under den faktiska Cagekalendern förra december men kände att hans roll var lite för liten. Nu är det dock juni och jag kan skriva precis vad fan jag vill utan några dagsbegränsningar, så, ja, dags att att snacka vackra Rumble Fish. Under 94 härligt svartvita minuter får vi följa tonårige Rusty James (Matt Dillon). Rusty bor i en liten amerikansk stad och driver mest runt med sitt gäng och söker slagsmål. Han har främst respekt med sig i egenskap av att vara lillebror till stadens verklige tuffing, Motorcycle Boy (Mickey Rourke med ett strålande namn), vars rykte bland de yngre har närmast mytiska proportioner. Kan Rusty James verkligen leva upp till dessa förväntningar folk har på honom? Nej, säger Nicolas Cages Smokey (ännu ett bra namn), men när har någon, någonsin brytt sig om hans åsikt? I Rumble Fish är det faktiskt oväntat många.
Rumble Fish är inte en avancerad historia. Det här med tuffa rebelltonåringar är inte direkt superovanligt, och Mickey Rourkes Motorcycle Boy (som känns väldigt mycket "mystisk karaktär ur westernfilm") har gjorts tusenfaldigt även innan den här filmen. Det är vad filmen gör av det som är så speciellt. Karaktärerna träffas, pratar, super, slåss, och dödar ibland varandra, men allting på ett väldigt stiliserat och drömlikt sätt. Det känns ofta som om scenerna knappt ens hänger ihop, trots att karaktärerna är desamma, och inte bara deras handlingar gör att man aldrig riktigt är säker på var de står, utan också hur andra karaktärer ser dem. Trots en egentligen ganska enkel film blir det oväntat mycket att hänga med i och på grund av det drömlika stadie Rumble Fish ofta befinner sig i är det svårt att säkert veta om allting verkligen händer på riktigt. Jag skulle kunna argumentera för att allt detta (plus det faktum att hela filmen är svartvit utöver filmens eponym) är konstnärligt endast för att vara konstnärlit och det skulle egentligen inte vara fel, men ta bort dessa aspekter och filmen skulle antagligen bli mer lättillgänlig, men även så mycket tråkigare och run of the mill ungdomsfilm. Det är en konstfilm för tonåringar helt enkelt, och det finns det verkligen inte så många av.
Jag förstår hur du tänker nu. Du tänker "Men Jesper, din idiot, jag bryr mig inte om hur bra filmen är. Jag vill bara ha Pit- eh, jag menar Cage!!!" och jag förstår dig. Cagekalendern finns till för att folk ska få vältra i N-Cages stjärnglans och dagens inlägg är inget undantag. Är ni redo? Okej, här kommer det:
Han lämnar inga avtryck alls :^(.
Eller nja, det är inte helt sant. Han är faktiskt fruktansvärt cool i alla scener han är med i, vilket såklart låter lätt absurt. Nicolas Cage känner vi väl alla till som kanske den minst coola skådespelaren genom alla tider, men han lyckas på något sätt undvika den stämpeln i Rumble Fish. Han står egentligen bara utanför en bar med sin sansade Eraserhead-frisyr och droppar några underliga "cool tonåring"-citat (och av någon anledning beordrar några gängmedlemmar att lyssna på Wars Low Rider med honom) samtidigt som han tar över Rusty James gäng och får ihop det med hans ex. Det är inte en speciellt minnesvärd roll överhuvudtaget och han är varken bra eller dålig, men han är där (ytterst kort) och när han är där är han häftigare än någonsin varit innan. Det säger dock inte så mycket när hans enda riktiga roll innan denna var i makalösa The Best of Times. Lite som att säga att någonting har en hundraprocentig ökning när det går från ett till två.
På det stora hela är Rumble Fish en riktigt bra film (och en bra bok, om någon är intresserad av ett så antikt medium) som har vissa tempomässiga problem och där vissa stilmässiga drag kan kännas ytterst krystade för att Coppola verkligen ville driva hem poängen att, ja, det här är en konstfilm och ingen normal ungdomsfilm, för bövelen! I övrigt är den rätt strålande och känslomässigt stark trots många av karaktärernas allmänna apati. Skådespelarna är även dem bra och hela temat med att växa upp och inte riktigt veta vad man ska göra av livet är jag verkligen en sucker för oavsett film. Den rätt klockrena brödraskapsskildringen mellan Motorcykelbror och Gängbror kan jag också personligen relatera till.
Rumble Fish är definitivt inte för alla och antagligen vet du redan på förhand om du kommer gilla den eller inte bara genom att läsa detta svamliga Cageinlägg, men kan du ta till dig den är det här ändå en upplevelse utöver det vanliga. 4/5 stabila burar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar