Det tär verkligen på krafterna att se dåliga filmer. Ännu mer när man ska skriva om den och vill få ihop mer än ett "haha, den sög", för det är inte alltid lätt att se var det dåliga egentligen finns. Och varför är det dåligt? Eller kanske rättare sagt, varför är det inte bra? Var gick det så fel?
Dagens film är egentligen inte speciellt dålig om man nu ska vara rättvis, men för mig fungerar den verkligen inte alls. Varför? Ärligt talat är det nog främst för att jag inte riktigt förstår den. Det är mig det är fel på.
1982 var Nicolas Coppola fortfarande en Coppola, blott 17-18 år gammal och precis klar med sin första Tv-film The Best of Times. Det är fel att säga att den blev en succé och efter TBoT har vi faktiskt inte sett skymten av någon Nicky C på Tv. Innan denna tragiska debutflopp (som däremot visades före) sökte han sig dock till riktigt film och lyckades nästan få en av huvudrollerna, Brad, i Amy Heckerlings Fast Times at Ridgemont High (med den fantastiska svenska titeln Häftigt Drag i Plugget). Tyvärr var vår Nic bara 17 år gammal när han castades och fick därför inte jobba lika många timmar som en skådespelare över 18. Dessutom, och det här känns väldigt Nicolas Cage, tyckte producenterna att han var för mörk i sin rolltolkning. Istället för att då få spela Braddegraderades då stackars Nicolas till den något mindre rollen som BRAD'S BUD™. Rollen som Brad togs förresten över av Judge Reinhold som några år senare skulle framföra en erotisk dans med Cage i den rykande erotiska thrillern Zandalee.
Var du än söker efter någon form av summering på Fast Times at Ridgemont Highs handling kommer du med största sannolikhet hitta någonting i stil med "En kalifornisk orgie i köpcentrum, åttiotalskläder, nybörjarsex där den marijuanarökande surfaren Jeff Spicoli (spelad av en sedvanligt ful Seans Penn) står i centrum." Inte så konstigt heller, för egentligen är det allt som händer. Det här kan både ses som filmens största styrka och svaghet, för medan många från den här eran av ungdomlighet säkert kan uppskatta filmen som ett tidsdokument känner jag att jag inte har någonting överhuvudtaget att relatera till. Jag är både för ung och inte alls amerikansk för att riktigt kunna sätta mig in i filmen och dess karaktärer. Lite tråkigt, eftersom att det så uppenbart är dessa aspekter som är Fast Times at Ridgemont Highs stora dragningskraft.
När jag inte kan ta till mig filmens starkaste sida - de kulturella aspekterna och igenkänningsfaktorn - blir det tyvärr så att jag blir mer varse om alla dess brister. För att ändå försöka vara en komedi (typ) är den aldrig speciellt rolig, skådespelarna är rätt sådär och ingen av "ungdomarna" ser ens ut att vara under 20 (Nicolas Coppola var den enda skådespelaren under 18 i hela filmen) och mycket av filmens manus känns extremt förlegat och väl så vulgärt, vilket i och för sig inte är helt ovanligt för genren på det stora hela. Utöver det finns det inte så mycket att klaga på, men det finns heller inte så mycket annat överhuvudtaget. Musiken är väl okej, kameraarbetet är väl okej och tempot är till största del helt okej. Det ska dock sägas att den (till skillnad från många andra High School-filmer tidigt 80-tal) faktiskt är rätt smart och utöver Sean Penns superstoner (en karaktär jag haaaaatar) känns också karaktärerna oväntat realistiska och delvis till och med lite halvdjupa. Den tar också upp (för tiden) kontroversiella ämnen som t.ex. abort och lyckas till största del hantera dem med värdighet. Det finns alltså bra saker att finna här, men tyvärr, tyvärr, tyvärr försvinner de verkligen bakom detta ungdomliga 80-tals USA som jag bara inte alls kan relatera till.
I skenet av andra, mycket bättre high school-filmer från den här 80-talet (Pretty in Pink, Breakfast Club, Some Kind of Wonderful, etc.) kan jag inte ärligt rekommendera Fast Times at Ridgemont High, men det är klart att filmen har sin charm ändå. Den är som sagt inte speciellt dålig, det är ju bara jag som fastnar i hur extremt amerikansk den är (kulturellt alltså - inte på det sättet okunniga människor brukar benämna alla Hollywoodfilmer.)
Du som läser nu kanske funderar över varför jag knappt alls nämner vår Nic i dagens inlägg och ärligt talat är det för att han knappt är med, och när han väl är det gör han inte direkt någonting. Tydligen ska han ha skrutit om sin kända familj och farbror Francis Ford Coppola under hela inspelningen och irriterade folk rejält. Rätt intressant med tanke på att han kort efter bytte efternamn för att INTE förknippas med Coppolas. I vilket fall är det här den enda filmen (Best of Times skulle ju egentligen vara en tv-serie) där han inte gick under sitt nuvarande Nicolas Cage. Det är också en av endast två Cage-filmer där hans rollfigur saknar namn. Den andra var Never on Tuesday (1989)som jag antar att vi får gå igenom nästa gång.
Det här trailern ger egentligen en rätt värdelös bild av vad filmen egentligen är men den får duga i brist på annat.
Cotton Club var en av Harlems mest berömda nattklubbar under 1920- och '30-talet. Från början ägdes klubben av boxaren Jack Johnson men togs 1923 över av Owney Madden, en känd gangster som använde klubben för att sälja sin bootleggade sprit. Madden var dock, väldigt i andan av sin tid, något av en rasist, så han såg också klubben som en plats där han kunde bjuda sina gäster på "authentic black entertainment to a wealthy, whites-only audience". Till följd av ekonomiska problem och förlorat intresse under senare 1930-talet stängde Cotton Club ner 1940.
Under 1980-talet fick producenten Robert Evans upp ögonen för nattklubben efter att ha James Haskins eponyma bok. Möjligtvis att han fått för mycket feeling av att ha sålt så mycket kokain genom åren eller att han såg sig som odödlig efter att ha producerat Gudfadern och Chinatown, men av någon anledning fick han för sig att han själv var perfekt för att inte bara producera. Nej, han skulle också regissera filmen baserad på vad jag med facit i hand bara kan anta är en kombination av verkliga Cotton Club, Haskins bok och en fanfiction han själv skrivit. Efter ett tag (ungefär $13 000 000 in i filmens budget) insåg Evans dock att han inte alls ville regissera och bad istället sin manusförfattare Francis Ford Coppola (som han tidigare agerat producent för) att istället regissera. Eftersom att Coppola var så väldigt skuldbelagd efter superfloppen Älskling, Jag Hatar Dig (som jag faktiskt är lite osäker på om någon, någonsin faktiskt har sett)tackade han ja och drog budgeten överstyr ännu mer genom att sparka alla som arbetade på filmen och anlitade sitt eget team. William Kennedy anlitades också till att skriva om manuset, och i slutändan påstår han sig själv ha skrivit runt 40 olika versioner (jag anar att de flesta dock bara var lätta revideringar av tidigare versioner). Det bör såklart tilläggas att han också skrev många av dessa samtidigt som filmen spelades in och att han på endast 48 timmar lyckades skriva fem hela manus från början till slut.
I slutändan behövdes 600 personer för att bygga alla kulisser, göra kläderna och komponera samt spela musiken och bara det krävde $250 000 per dag. Då ska vi inte ens räkna in skådespelernas gage eller den välförtjänta lön William Kennedy ändå måste fått och en film som från början skulle ha en budget på $25 000 000 stannade på $58 000 000 mot produktionens slut. Det är faktiskt fascinerade hur otroligt dåligt pengarna kunde användas, och hur ironiskt det är att Coppola förväntade sig att filmen skulle kunna betala igen en del av hans skulder när den dessutom superfloppade och inte ens vann tillbaka hälften av vad den kostat att göra. Men hur är egentligen filmen i sig? Man kan trots allt inte döma en films kvaliteter på hur mycket pengar den tjänat.
Cotton Club är riktigt dålig. Det går tyvärr inte att komma runt. Jag antar väl att filmen handlar om hur Musikern Dixie (Richard Gere) av en slump räddar livet på maffiabossen Dutch Schultz och börjar därefter mer eller mindre frivilligt att arbeta för honom, samtidigt som han förälskar sig i Dutchs älskarinna Vera (Diane Lane). Han jobbar också lite subtilt för Cotton Clubs ägare Owney Madden (Bob Hoskins), fast genom att vara hollywoodstjärna och en jävel på att spela kornett. Samtidigt finns det också några riktigt ointressanta bihandlingar som kretsar runt en svart steppares karriär på Cotton Club som inte riktigt har någonting med resten av filmen att göra förrän den riktigt onaturligt kopplas ihop med allting annat mot filmens slut. Och det är väl egentligen filmens stora problem - absolut allting känns så extremt omotiverat och krystat. Det finns liksom ingen kausalitet överhuvudtaget och jag vet inte om det är för att filmen använder sig av 40 manus på en och samma gång eller för att den är så fruktansvärt klippt (där någon fått för sig att Star Wars svepande wipe-övergångar mellan scenerna var en bra idé även för den här filmen.) Det är i vilket fall någonting som verkligen inte stämmer. Det hjälper inte heller att ljudpåläggningen i denna pseudomusikal är så fruktansvärd att det ofta känns som om jag tittar på en italiensk produktion eller att 99% av skådespelarna (som i andra filmer ändå brukar vara bra) är sååååååååååååååååååååå dåliga här. Cotton Club är dock snyggt filmad, det ska den ha.
Sorgligt nog är filmens enda riktiga höjdpunkt dans- och sångscenerna och jag säger "sorgligt" eftersom att de visserligen är bra men tyvärr inte bidrar någonting till filmen alls. De sinkar den snarare bara ännu mer och gör en redan för långsam och ointressant gangsterfilm långsammare. Dessutom kör de ofta med "you call that a knife? THIS is a knife"-tricket med dessa scener fast istället för knivar pratar de om steppdans och då är det inte riktigt lika "coolt". Förresten är spontanstepp aldrig speciellt coolt. Ibland dyker dock Nicolas Cage upp mellan alla dessa dåliga scener och välkoreograferad dans men vem bryr sig videt här laget? Filmen är redan förlorad sedan länge.
Och Nicolas Cage ja, ska vi kanske prata om honom? Han spelar Richard Geres yngre bror Vincent men han gör inte så mycket. Han får knappt ens spela över vilket är... tja, i den här filmens fall bara ännu en besvikelse av många. Han råkar skjuta ihjäl en ung Sofia Coppola men annars kan jag inte riktigt minnas någonting av honom, och det är ändå mindre än ett dygn sedan jag såg filmen. Det är förresten lite roligt att jag som tittare tydligen ska bry mig om hans karaktär och hans ångest trots att han är med sammanlagt typ två minuter av filmens 128. Värt att påpeka är väl att verklighetens Vincent Dwyer (som ska ha varit en riktigt vild gangster) var irländsk och Nicolas Cage är extremt mycket från Long Beach, California.
Jag önskar verkligen att Cotton Club inte haft så mycket kaos i produktionen (eller att den inte klippts av vad jag antar var ett efterblivet spädbarn), för jag vill tro att det ändå finns någonting bra bakom alla konflikter, budgetproblem och förhastade beslut. Som det är nu finner jag mig dock bara med besvikelse och frågetecken. Liksom, vad är egentligen den här filmen? Är den ett tidsdokument över en svunnen tid? En gangsterfilm? En musikal? Nej, vet ni vet, den är bara skit.
Jag har inget storslaget att säga. Cagekalendern kommer tillbaka för ett sommarinlägg. Det finns ingen riktig anledning om jag ska vara helt ärlig. Förlåt!!!!
Vi känner nog alla till den vackra, inspirerande historien om Nicolas "N-Cage™" Cage, en ung Coppola som inte ville vinna roller och kändisskap endast på sitt efternamn. Möjligtvis också för att undgå den press som medföljer att ha Francis Ford Coppola (som under den här tiden fortfarande var väldigt populär efter Gudfadern I & II, Avlyssningen och, framförallt, toppmusikalen Älskling, Jag Hatar Dig) som farbror, men det är bara en (väldigt rimlig) teori jag har. Vad som däremot ÄR säkert är att nepotism uppenbarligen inte var någonting för honom, så vad gjorde egentligen denne Nic Cage för att få sina roller och framgångar? Ja just det - han gjorde ett par filmer regisserade av sin Francis Ford. Lite skev moral kan man kanske tycka, för det är väl rätt uppenbart att han fick rollerna på grund av släktbanden. Dock ser det ju faktiskt bättre ut att vara med på film än att bara vara ett känt namn så jag dömer inte. Eller jo, det gör jag faktiskt. Illa, Nicolas.
Nåväl, det första Cage/Coppola-samarbetet var Rumble Fish, en rätt speciell ungdomsfilm från 1983. Jag hade tänkt skriva om den under den faktiska Cagekalendern förra december men kände att hans roll var lite för liten. Nu är det dock juni och jag kan skriva precis vad fan jag vill utan några dagsbegränsningar, så, ja, dags att att snacka vackra Rumble Fish. Under 94 härligt svartvita minuter får vi följa tonårige Rusty James (Matt Dillon). Rusty bor i en liten amerikansk stad och driver mest runt med sitt gäng och söker slagsmål. Han har främst respekt med sig i egenskap av att vara lillebror till stadens verklige tuffing, Motorcycle Boy (Mickey Rourke med ett strålande namn), vars rykte bland de yngre har närmast mytiska proportioner. Kan Rusty James verkligen leva upp till dessa förväntningar folk har på honom? Nej, säger Nicolas CagesSmokey(ännu ett bra namn), men när har någon, någonsin brytt sig om hans åsikt? I Rumble Fish är det faktiskt oväntat många.
Rumble Fish är inte en avancerad historia. Det här med tuffa rebelltonåringar är inte direkt superovanligt, och Mickey Rourkes Motorcycle Boy (som känns väldigt mycket "mystisk karaktär ur westernfilm") har gjorts tusenfaldigt även innan den här filmen. Det är vad filmen gör av det som är så speciellt. Karaktärerna träffas, pratar, super, slåss, och dödar ibland varandra, men allting på ett väldigt stiliserat och drömlikt sätt. Det känns ofta som om scenerna knappt ens hänger ihop, trots att karaktärerna är desamma, och inte bara deras handlingar gör att man aldrig riktigt är säker på var de står, utan också hur andra karaktärer ser dem. Trots en egentligen ganska enkel film blir det oväntat mycket att hänga med i och på grund av det drömlika stadie Rumble Fish ofta befinner sig i är det svårt att säkert veta om allting verkligen händer på riktigt. Jag skulle kunna argumentera för att allt detta (plus det faktum att hela filmen är svartvit utöver filmens eponym) är konstnärligt endast för att vara konstnärlit och det skulle egentligen inte vara fel, men ta bort dessa aspekter och filmen skulle antagligen bli mer lättillgänlig, men även så mycket tråkigare och run of the mill ungdomsfilm. Det är en konstfilm för tonåringar helt enkelt, och det finns det verkligen inte så många av.
Jag förstår hur du tänker nu. Du tänker "Men Jesper, din idiot, jag bryr mig inte om hur bra filmen är. Jag vill bara ha Pit- eh, jag menar Cage!!!" och jag förstår dig. Cagekalendern finns till för att folk ska få vältra i N-Cages stjärnglans och dagens inlägg är inget undantag. Är ni redo? Okej, här kommer det:
Han lämnar inga avtryck alls :^(.
Eller nja, det är inte helt sant. Han är faktiskt fruktansvärt cool i alla scener han är med i, vilket såklart låter lätt absurt. Nicolas Cage känner vi väl alla till som kanske den minst coola skådespelaren genom alla tider, men han lyckas på något sätt undvika den stämpeln i Rumble Fish. Han står egentligen bara utanför en bar med sin sansade Eraserhead-frisyr och droppar några underliga "cool tonåring"-citat (och av någon anledning beordrar några gängmedlemmar att lyssna på Wars Low Rider med honom) samtidigt som han tar över Rusty James gäng och får ihop det med hans ex. Det är inte en speciellt minnesvärd roll överhuvudtaget och han är varken bra eller dålig, men han är där (ytterst kort) och när han är där är han häftigare än någonsin varit innan. Det säger dock inte så mycket när hans enda riktiga roll innan denna var i makalösa The Best of Times. Lite som att säga att någonting har en hundraprocentig ökning när det går från ett till två.
På det stora hela är Rumble Fish en riktigt bra film (och en bra bok, om någon är intresserad av ett så antikt medium) som har vissa tempomässiga problem och där vissa stilmässiga drag kan kännas ytterst krystade för att Coppola verkligen ville driva hem poängen att, ja, det här är en konstfilm och ingen normal ungdomsfilm, för bövelen! I övrigt är den rätt strålande och känslomässigt stark trots många av karaktärernas allmänna apati. Skådespelarna är även dem bra och hela temat med att växa upp och inte riktigt veta vad man ska göra av livet är jag verkligen en sucker för oavsett film. Den rätt klockrena brödraskapsskildringen mellan Motorcykelbror och Gängbror kan jag också personligen relatera till.
Rumble Fish är definitivt inte för alla och antagligen vet du redan på förhand om du kommer gilla den eller inte bara genom att läsa detta svamliga Cageinlägg, men kan du ta till dig den är det här ändå en upplevelse utöver det vanliga. 4/5 stabila burar.
