Påskafton - The Croods (2013)

Jag fick ett påskägg idag, hoppades på någonting kul när jag öppnade det. Eftersom att jag inte har någon familj eller vänner vet jag inte riktigt heller var jag fick det ifrån. Med tanke på att jag de senaste sex åren också varit inlåst i ett rum där jag endast hade en dator, säng och massor av Brad Pitt- och Nicolas Cage-filmer kändes det hela väldigt suspekt. Ägget var dessutom väldigt lätt. I den här stunden tänkte jag dock inte på det, utan var endast glad över den fina gesten. Antagligen borde jag inte öppnat alls, för vad som mötte mig var endast besvikelse. 

I mitt ägg fanns inget godis, ingen tandkräm med tillhörande mandarin. Inga stora rikedomar. Det enda som låg där i var mitt öde, och med mitt öde menar jag alltså Nicolas Cages animerade äventyr The Croods. Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva någonting här igen, men det verkar inte som att jag har något val. Trist.

The Croods. Namnet är inte lockande alltså. Den svenska titeln, Croodarna, lockar inte heller. Att se Nicolas Cage spela en stor, animerad grottman känns inte heller helt rätt. Tänk också att det här är en Dreamworks-film gjord under samma period som Turbo (som jag är helt säker på att faktiskt ingen har sett eller ens hört talas om) och Mr. Peabody & Sherman (-||-) så har vi en film som inte känns speciellt attraktiv alls. Efter att ha sett filmen kan jag dock säga att The Croods faktiskt inte är usel. Inte superbra alls, men inte heller dålig. 

En grottman (Nicolas!) måste leda sin familj genom ett farligt förhistoriskt landskap på jakt efter ett nytt hem. Den gigantiska floran och faunan är utmaning nog i sig, men riktigt komplicerat blir det när familjen får sällskap av en alarmerande modern grottman vars jakt på "framtiden" står i stark kontrast mot vår hjältes förkärlek för det förflutnas traditioner. På vägen tar vi del av några roliga skämt, och det är trevligt att Nicolas Cage får uppfinna kramen, men till största del är det mest fina miljöer och en rätt standard film om att acceptera förändring och hur vi mår bäst av att vara tillsammans. Trams säger jag, helt ensam sedan flera år tillbaka, men den förmedlar det på ett fint sätt och karaktärsutvecklingen (framförallt för Nics karaktär, vars namn antagligen är Nicolas Cage) är faktiskt riktigt bra. En trevlig stund för hela familjen helt enkelt. Mer än så finns inte riktigt att säga. 

Lite trist att jag fick den i påskägget kanske. Visserligen trevligt att den höll såpass behaglig nivå, men en behaglig nivå resulterar sällan i något jättekul skrivande. Jag kan skriva ett kul skämt för att runda av, antar jag. Vad tycker folk egentligen är kul nuförtiden? Äh, riktigt bra humor är tidlös, vi testar en klassiker:

Hörde du om tjuven som stal en almanacka?

Ja, han fick 12 månader!

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAvänta lite, det där var ju inte alls roligt.

Lite kul historia dock: Eftersom dagens film var lite småtrist på sina ställen vandrade mina tankar iväg då och då, och jag började tänka på andra Dreamworksfilmer med lite för kända skådespelare i huvudrollerna (det går att ifrågasätta huruvida Nicolas Cage är för känd för någonting alls nuförtiden, but alas). Det slog mig då att "vänta, har inte Brad Pitt varit med i en av deras tidigare filmer?" och jo, det har han ju. Sinbad: Legend of the Seven Seas hette den. Vad konstigt att jag inte hade sett den, tänkte jag. Eller rättare sagt: vad konstigt att jag inte hade sett den - än. 

Tyvärr gick någonting fel. Jag vet inte riktigt hur, men när jag startade filmen visade det sig att jag fått tag på fel Sinbad. Jag skämtar inte ens nu, istället för Brad Pitts klassiska Sinbad från 2003 hade jag råkat få tag på Sinbad: The Fifth Voyage från 2014, och jag är relativt säker på att den är så obskyr att jag faktiskt är den enda som någonsin har sett den. Här snackar vi alltså en film, endast tre år gammal, som använder sig av stop-motion (som är en riktigt charmig teknik, men också kusligt malplacerad i en så modern film), väljer att göra en brasa av CGI istället för att bara tända en verklig eld, och har skådespelare som verkligen inte kan skådespela (vilket inte hjälps av att allting verkar vara inspelat framför green screen). Jag kan tänka mig att det här låter som en fascinerande upplevelse, och man skulle kunna tro att en film där Sinbad slåss mot en trollkarl som visar sig vara djävulen, kastar ett svärd bakåt i tiden för att döda sagda djävul, och sedan stjäl hans luftballong låter helt otrolig, men ärligt talat är den till största del rätt trist. Till en början rätt fantastisk, ja, men charmen försvinner rätt fort. Ja, det finns vampyrer som blir till sand när de dör, men för varje sådan scen finns det tråkiga minuter av Sinbad som ser svår ut framför en dålig datoreffekt. Om du någonsin råkar se den istället för en tecknad Sinbad med Brad Pitt så visst, se klart den och var glad att du tillhör en exklusiv grupp av Sinbad-tittare. Ni andra, rimliga människor bör dock undvika den så gott ni kan. 

Varför skrev jag ens allt det här. Det räcker att man ser trailern för att ta in allt jag sagt, och nu när jag såg den kom jag också ihåg att Patrick Stewart är filmens berättarröst????????? Vilken grej alltså.

Efter många om och men, och ännu fler felaktiga Sinbad-filmer, kom jag slutligen till denna. Sinbad: Legend of the Seven Seas, kanske Pittens bästa film 2003 (kanske också hans enda) och en på det stora hela väldigt positiv överraskning för min del. Den legendariska seglaren/piraten Sinbad (i folkmun känd som Brad Pitt) sätts dit av gudinnan Eris för stölden av THE BOOK OF PEACE och tvingas resa till hennes torn vid världens ände för att ta tillbaka den. Misslyckas han kommer hans barndomsvän Proteus avrättas!!! Lite mer avancerat än så är det kanske, men där är filmens huvudpremiss. Ganska rakt på alltså. Kanske bäst så.  

Sinbad känns som att den är underskattad. Jag vet ärligt talat inte vad folk egentligen tycker om den, men jag har nog aldrig hört någon nämna den utöver det underliga i att Brad Pitt spelar huvudrollen i en tecknad film (han gör ett bra jobb för övrigt, även om det känns lite konstigt att bara höra hans röst). Vad vi har framför oss idag är trots allt en väldigt underhållande film utan några tråkiga stunder. Den är självklart inte perfekt, till exempel känns karaktärsutvecklingar lite underlig ibland, och motivationer är inte alltid rimliga, men den är fint tecknad och alla skådespelare gör sina roller med värdighet. Precis som med The Croods (som dock är något sämre) finns det dock inte mycket mer att säga än så. Sista tredjedelen står visserligen ut som klart bäst, men jag känner att det är bättre för folk att uppleva den själva än att jag avslöjar (även om det här är en ganska förutsägbar familjefilm). Jag kan tänka mig att se den igen, och det är ju alltid ett bra tecken. Är du sugen på Pitt rekommenderar jag den, och när är man egentligen inte det?

Kul historia dock: Brad Pitt gjorde den här rollen så att hans barn skulle kunna se någon av hans filmer, eftersom att så många andra är riktigt barnförbjudna. Från början var det däremot inte Sinbad han skulle vara med i, utan Dreamworks första film med lite för känd skådespelare i huvudrollen - Spirit: Stallion of the Cimarron. Ska vi... ska vi prata om den också? Det här är ju ett riktigt långt inlägg redan. 

Äsch, vi tar den också. Det är ju påsk. Hästens högtid, som man brukar säga.

Spirit var för mig en väldigt underlig film på förhand. Jag kände att den mest var ett fall av att Dreamworks fick för mycket feeling efter Shrek och valde att göra Matt Damon till en häst. Som tur är visade det sig bara att han var berättarröst och filmen inte innehöll några talande kändishästar.  

Filmen i sig är ärligt talat en lite underlig upplevelse ändå, för under hela första halvan kände jag att det här var hästfilmernas motsvarighet till Rocky IV. Jag menar självklart inte då att den här handlar om en häst som ska boxas med en rysk häst (som dödat hans vän Apollo Häst) och sedan stoppar kalla kriget efteråt, utan jag syftar snarare på att den är ungefär 90% montage ackompanjerat av licensmusik. I Rockys fall främst Survivor, och i denna Bryan Adams. Han har en riktig jobbig sångröst men musiken passar bra för filmen och dess vackra landskap, så jag ska inte klaga. Andra halvan, där filmen börjar få lite intrig och Spirit börjar slåss mot The Man är bättre, men första har riktigt trevlig atmostfär och bygger upp en bild av filmvärlden på ett bra sätt. Det är förresten också vad filmen främst handlar om: Spirit Vs. The Man. Ursäkta att jag inte sa det tidigare.

Spirit: Stallion of the Cimarron är en bra film. Det finns inte direkt någonting att kritisera (utöver tveksam användning av CGI på vissa ställen), men kanske inte heller jättemycket att höja till skyarna. Bättre än standard, men topparna saknas. Väldigt 3/5 hela vägen, och ibland räcker det faktiskt. Jag rekommenderar er som inte HATAR tecknade djur att se den (den finns på Netflix så du har nog inga ursäkter att inte se den), för det kan vara så att jag bara inte är nog mycket av en hästälskare för att riktigt uppskatta vissa aspekter av filmen. Ett stort problem för mig är ju också att, tja, mitt hjärta nog slår för en annan häst. 

Svarta Hingsten är en av få filmer jag inte tänker använda originaltiteln på. Visst, Black Stallion låter helt ok det med, men det är någonting speciellt med Svarta Hingsten som inte går att finna på andra språk. Läs det högt bara. Känn hur skönt det känns att uttala orden. Jag vet inte ens vad jag skriver nu, vi går vidare. 

1979 släpptes denna svarta pärla. En pojke är med om en skeppsolycka, räddas av en svart hingst, och efter ett tag tillsammans på en öde ö blir de räddade och plötsligt har pojken en häst på gården. På något vis leder detta till att de båda mot filmens slut börjar kapplöpa. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som ledde dit. Det är ärligt talat en rätt tråkig film så jag var inte hundraprocentigt koncentrerad under de 118 minuterna. Saken är väl också den att vem bryr sig. Vi är här för att se en svart hingst i vackra miljöer, och det är också vad vi får. Oj så många fina bilder med en svart hingst vi får. Jösses. Så mycket vackert. Så mycket svart hingst. 

Utöver det vet jag inte riktigt vad mer som finns att säga. Det är en film. Den har sin plats i världen. Skådespelarna är bra. Tempot är lågt. Inga scener sticker direkt ut. Svarta Hingsten är den bästa hästen av alla, men så har jag ingen direkt åsikt om andra hästar heller. Gillar man verkligen hästar är den säkert fantastisk, för oj vad man får hästar (har jag skrivit "hästar" nog mycket än? Hästar!). Jag vet faktiskt inte riktigt vad mer jag ska säga. Jag trodde att jag skulle ha mer. Ett återkommande problem idag, antar jag. Det är kul med film, men ibland är det bättre att se än prata om dem. Efter många år har jag slutligen lärt mig. 

Nu kanske du tänker att jag svävat för långt bort från vår ursprungliga Cage, men i och med Svarta Hingsten kommer vi faktiskt tillbaka till honom en aning. Han är självklart inte med i den (tyvärr), men den är faktiskt producerad av hans farbror Francis Ford Coppola (som, sorgligt nog, halshögg en annan svart hingst 1972, i Gudfadern). Så viss koppling finns ändå, om än väldigt avlägsen. Om det känns bättre kan vi låtsas att N*Cage har någon statistroll i bakgrunden av en stor folkmassa. På tal om Nicolas förresten, låt oss avrunda med den här scenen:

Det mest naturliga, och kanske abrupta, avslutet av alla. Glad påsk kära vänner! 

Tjugofjärde December - Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

God jul på er kära vänner! Det sägs att 2016 har varit ett väldigt dåligt år för många, men eftersom att jag suttit inlåst i ett rum och sett Nicolas Cage-filmer i 365 dagar är det inte direkt någonting jag har märkt. Hade jag haft koll på det tidigare hade jag såklart valt en bättre film, men nu vill jag istället på förhand be om ursäkt för att göra året ännu sämre. Det är nämligen dags att prata om Ghost Rider: Spirit of Vengeance. 

Nicolas Cage, idag under namnet Johnny Blaze, lever som en flykting undan djävulen och försöker hålla sin inre demon gömd från världen. Det här har dock ingenting att göra med hans handlingar från förra filmen, för Ghost Rider 1 och 2 har absolut noll med varandra att göra utöver Nicolas Cage och en Ghost Rider. Lite konstigt kan man tycka, men har man inte budget (den här fick ungefär hälften så mycket pengar som sin föregångare, och det dessutom fyra år senare) för en uppföljare får man istället reboota sin serie efter en film... fast ändå behålla samma skådespelare i huvudrollen. Okej, det går inte alls ihop, men nu är det så det är och det måste vi tyvärr leva med. När en sekt ber Cage-Blaze rädda en pojke från att bli djävulens (den här gången inte ens spelad av Peter Fonda, och av någon outgrundlig anledning kallad Roark) nya kropp på jorden, måste Nic/Johnny åter tända eld på sitt huvud, dra fram sin motorcykel och slå alla syndare ända ner till helvetet!!! Det här kanske låter som ett ganska lamt avsnitt av en Ghost Rider-Tv Serie, men otroligt nog är det faktiskt en hel film.

Ghost Rider är en modern klassiker när det kommer till riktigt dum underhållning. Jag är inte helt säker på vad Spirit of Vengeance är (utöver en film med bättre CGI), men den är definitivt dummare. Den har också tydligt lägre budget vilket märks i hur hela filmen är inspelad i Rumänien, och utöver Nicolas Cage knappt innehåller ett enda ens relativt känt ansikte. Samtidigt spelar andra skådespelare såklart ingen vidare roll när Nic är med, för han tar ju all uppmärksamhet från dem, oavsett deras stjärnkraft. Kan vi se förbi detta och det faktum att massor av amerikaner (och Johnny Blaze) bara RÅKAR vara i Östeuropa samtidigt har filmen dock bra mycket bättre narrativ och en klarare röd tråd än sin föregångare. Manuset är på något vis otroligt mycket sämre (det finns trots allt  en kort scen där Ghost Rider kissar eld), men berättandet är många gånger bättre. Den är också oväntat snygg, och har oväntat välkoreograferade slagsmål. 

Det var allt bra och allting som kan ses inte vara helt dåligt. Låt oss prata om vad alla egentligen vill höra om, och vad julen egentligen handlar om: det dåliga. 

Dialogen är skrämmande dålig (som när Nic ropar "IT'S SCRATCHING AT THE DOOOOOOOR!" på ett sätt som bara N*Cage kan ropa när Ghost Rider börjar ta över honom), alla karaktärer är dåliga och nästan helt poänglösa för handlingen, skådespelarna är som bäst helt okej, humorn är skrämmande usel, det finns ett irriterande barn, Ghost Rider är en odödlig karaktär som inte går att besegra och därför finns det heller aldrig någon spänning, jag har utsatt mig för filmen, handlingen är så generisk att jag avlider, Christopher Lambert är med men misslyckas med att hugga av någons huvud, Nicolas Cage spelar inte alla karaktärer, varje scen verkar utspela sig ute på den rumänska ödemarken som väl kanske inte är den sexigaste eller mest varierade miljön, jag som djupt kristen vill inte behöva utsätta mig själv för djävulens närvaro när jag ser en enkel film om en super-Cage och han borde heller inte heta Roark för det är superdumt, det finns en hundraprocentig CGI-Nicolas Cage i en scen, en av skurkarna ser för mycket ut som en dum och ofixad version av de redan riktigt dumma tvillingarna med vita dreads i Matrix Reloaded, julen har blivit för kommersiell, slutet på filmen är extremt tvärt och antiklimaktiskt, tyvärr har de lagt till CGI på Ghost Rider-Nicolas Cage så att han inte ser ut så här i den färdiga filmen, det finns en underligt surrealistisk scen där djävulen pratar med ett lik som bara svarar "jag är död" och den hade varit mycket bättre på franska ("Aidez-moi." "Non, je suis mort." "Merde!"). Jag antar att det är ungefär allt, om man inte ska börja hacka på småsaker alltså. Det där är ju nu inte så många dåliga saker, jag vet, men de känns sannerligen av när man ser filmen.  

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är väl i slutändan inte direkt någon Wicker Man, för det är nämligen ingen annan film. Den har heller inga direkta scener som sticker ut (utöver den klassiska öppningsscenen där Ghost Rider är i War med några Low Riders) eftersom att den håller en ganska jämndålig nivå hela vägen, men tack vare en briljant överspelande Micolash Kage (för vi är ju i Rumänien) blir den ändå väldigt minnesvärd, och en av hans härligaste insatser. Inte bästa såklart, för överspel = bra, men absolut allting han gör går att skratta åt. Det spelar ingen roll om han bara skriker åt en sjuksköterska eller får ett underligt skrattanfall när han förhör en skurk, gör en massa galna ansiktstuttryck medan han förvandlas, låtsas kissa från en lastbil eller bara ropar ut absolut allting - han är extremt underhållande hela tiden. Som tur är spelar ungefär alla andra skådespelare också över, så i slutändan blir en film som kunnat bli riktigt dålig istället skrattretande dålig, men kanske främst bara riktigt, riktigt underhållande. Hade den bara haft ett enda biskägg (istället för ett enda, osynligt bi som Johnny Blaze faktiskt varnar för i filmen) hade den kunnat bli en riktig klassiker (även om jag är av, kanske den ensamma, åsikten om att den ändå är det) och en tradition i det svenska folkhemmet, precis som julen.

 Tänk att det krävs två regissörer för att göra en så dålig film.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där var alltså Cagekalendern (och på bilden är Spirit of Vengeances patenterade CGI-Cage). Det har stundtals varit fruktansvärt jobbigt, men främst väldigt roligt. Nicolas Cage är en underlig karaktär som det åtminstone alltid finns någonting att säga om, och trots vad många gärna vill säga om honom nuförtiden har jag under dessa 24 dagar känt att han ganska uppenbart inte alls är den dålig skådespelare. Manusen på hans filmer sänker honom ofta, men insatserna är aldrig sämre än "okej". Filmerna däremot... tja, låt mig bara säga att det ibland varit riktigt jobbigt att ta sig igenom vissa. Jag tänker då främst på Kiss of Death, men även filmer som Birdy och Dying of the Light fick mig många gånger att tvivla på min förmåga att skriva någonting varje dag. Som tur är fanns där också överraskningar som Red Rock West och The Weather Man för att höja moralen igen, och hur dålig filmen än var fick jag alltid viss underhållning från Nic själv. Han är verkligen guld för en Cagekalender-författare (oväntat nog).

Vår gode vän Nicolas har såklart gjort nog många filmer för att jag ska kunna göra två kalenderar till, men vi får se hur det blir nästa år. Jag känner lite att jag kanske tagit alla de mer intressanta filmerna, så antagligen kommer jag sikta på att göra någonting annat. Samtidigt gillar jag verkligen att skriva om Burens överspelande eskapader, så man ska aldrig säga aldrig! 

Nu vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Det är dags för mig att kliva ur den här Cage-bubblan och leva livet igen, men bara för att jag försvinner vill jag att du inte glömmer detta: även i de mörkaste av stunder där allting ser som hopplösast ut, finns det alltid någon scen med Nicolas Cage du kan se för att finna ljuset igen. Farväl för i år, och ta hand om er i vinter.

Jesper™

Tjugotredje December - Army of One (2016)

Nu är vi nära alltså, kära vänner. Imorgon är det julafton och då är jag fri!!! Idag är det dock endast tjugotredje december, och det innebär att vi ska ta oss en titt på Nicolas Cages moderna klassiker Army of One. Den har sågats hårt av mången person, men eftersom att jag (om man ser till tidigare inlägg i kalendern) har en fruktansvärd filmsmak kan jag inte ärligt hålla med om det. Åtminstone inte fullt ut. För övrigt har jag lyckats skriva inlägg i tre olika län under den här Cagekalendern. Det känns rätt häftigt.

Nicolas Cage spelar idag inte Nicolas Cage, utan Gary Faulkner, en *smått* excentrisk, arbetslös super-patriot som får för sig att Gud (av någon anledning spelad av Russell Brand, som väl är helt ok i sin roll) pratar med honom och vill att han ska döda Usama bin Laden. Gary tar då sitt pick och pack och svärd och reser till Pakistan för att utföra Guds vilja. Jag kan förstå om det här låter som en sjuk histora, främst eftersom att det är det, men här är en sjuk plot twist: Army of One är baserad på verkliga händelser!!!!! Gary Faulkner finns på riktigt. Han åkte verkligen till Pakistan för att ta kål på bin Laden. Han hade verkligen med sig ett svärd. Självklart tar filmen en del kreativa friheter och sträcker antagligen på "baserad på verkliga händelser"-uttrycket så långt den bara kan, men grundpremissen hände ändå på riktigt och det måste ändå vara värt något.     

Är skildringen av Pakistan korrekt? Nja, filmen är dessutom främst inspelad i Marocko. Är den lätt rasistisk på sina ställen? Ja, det kan man nog säga. Är det årets bästa komedi? Nej, det skulle jag nog inte påstå att den är. Faktum är att det mesta i filmen egentligen är ganska dåligt. De flesta skämten känns rätt sådär, den går i ett extremt långsamt tempo trots sina knappa 90 minuter och största delen av tiden händer egentligen ingenting. Man skulle kunna tro att det ska vara en galen resa (vilket det väl ärligt talat är) där nya saker händer hela tiden i Nics underliga värld, men ärligt talat är filmen till största del ganska tom, och det är väl dess största problem. För vissa kanske det fungerar, men för mig var det någon stund för mycket där den kändes lite väl utdragen för utdragandets skull. Scenen där Nic lyssnar på Wars Low Rider innan han ska glidflyga från Israel till Pakistan känns till exempel aningen överflödig.

Samtidigt gör alla skådespelare ett bra jobb, filmen är kompetent klipp och filmad, och stundtals är den faktiskt väldigt rolig (det här är en komedi förresten, jag har kanske inte nämnt det tidigare). Vad som dock gör att den stiger ovan de mer generiska Cage-filmerna är att vår bästa vän Nicolas helt enkelt är oerhört bra (och är ungefär helt ansvarig till varför vissa delar av filmen alls är roliga). Nästan hela tiden jag såg Army of One tänkte jag på filmer som Deadfall, Adaptation, National Treasure och Snake Eyes. Inte för att han var jättebra i alla dem, utan för att han helt enkelt äger varenda scen han är med i och verkligen gör alla de filmerna. Som Gary Faulkner är han inte bara rolig, han känns också som en helt annan person. Vanligtvis tänker jag "ja, det där är Nicolas Cage. En Nicolas Cage som kanske skådespelar bra, men det är fortfarande Nicolas Cage", men den här gången tänkte jag flera gånger att han verkligen VAR Gary, och det krävs en seriös insats för att en så igenkännbar skådespelare ska lyckas med någonting sådant. Han är rolig, han är känslosam, han är extremt övertygande och ser dessutom inte alls ut som sig själv. Mer än så borde det egentligen inte krävas för en minnesvärd insats. Ett kraftigt - men motiverat sådant - överspel som är helt passande för karaktären och på en sådan nivå att jag inte kan se någon annat än älska det. 

Army of One är antagligen inte en film du kommer älska och minnas för resten av livet, men tack vare en del härliga skämt och en Nicolas Cage i otrolig högform är det åtminstone en trevlig upplevelse för stunden, även om den har stora problem med sin pacing, många halvdana skämt och kanske skulle kunna skildra andra kulturer i en lite mer rättvis dager. För att vara vad den är, är den faktiskt också slående familjevänlig, så jag rekommenderar den till alla som vill ha en lite trevlig och riktigt konstigt upplevelse nu i... tja, nu i juletid finns det kanske bättre filmer att se, men någon annan gång under året föreslår jag definitivt att du ser den om du är ute efter någonting lite apart. Den känns verkligen som ett klassiskt exempel på en kultfilm om några år, men som var "missförstådd" av sina kritiker när det begav sig. 

Tjugoandra December - USS Indianapolis: Men of Courage (2016)

Igår satt jag i Malmö och såg Håkan Hellström. Idag sitter jag på ett tåg och ser USS Indianapolis: Men of Courage. Det är de extrema kontrasterna i livet som ger oss motivation nog att fortsätta, antar jag. Det här är en film som många sågat hårt och kallar för Cages kanske allra sämsta film. Dessa personer har fel, men om man bara ser halva filmen förstår jag definitivt hur man kan tycka det för den kan vara en av de klart sämsta filmerna jag någonsin sett. För övrigt valde jag bara att se dagens film för dess affisch:

Kolla bara. Vilken grej. Nicolas Cage vill kyssa dig och att ni ska ha en lite nice Low Rider-stund på hans båt. Eller så poserar han stelt och rejät retuscherad så att han ser ännu dummare ut, jag är faktiskt inte säker. Någon av de två är det utan tvekan, och eftersom att jag har väldiugt låga krav på mina Nic-filmer är det också nog för att jag ska välja att se den. Den har också Thomas Jane där precis till höger om Nicolaz, och han är med i kanske två scener av filmen. Nic är för övrigt inte heller med jättemycket förrän mot slutet, trots att han ska vara någon slags huvudperson. Nåja, det här var ett onödigt instick i inlägget. Tillbaka till filmen.

Nicolas Cage är idag kapten på den tunga kryssaren USS Indianapolis, som tillsammans med resten av sin besättning blev strandsatt mitt ute i filippinska sjön efter att ha levererat atombomben Little Boy. På vägen tillbaka kommer tyvärr några japaner i u-båt och sänker skeppet, så nu måste Nic och hans gäng överleva på öppet hav fullt av hajar (de har en del flottar, men hur länge ska de hjälpa?!?!?!?!). Den här handlingen är alltså baserad på en sann historia, och om du tänker att det är en händelse du hört talas om förr kan det vara för att du sett Jaws. Det är verkligen en historia som gjord för film, så att det inte gjorts tidigare (OBS: jag har gjort noll research så kanske att den har det, vem bryr sig yo) är faktiskt lite förvånande. Det borde kanske också göras en film med lite högre produktionsvärden än den här, för även om jag försöker påstå att den inte är så usel som många vill påstå så är det väl fel att påstå någonting så modigt som att den skulle vara bra. Nic McCage är faktiskt bra, antagligen bättre än på många år, men annars håller det mesta i regel ganska låg kvalitet. Resterande Skådespelare (utöver en av japanerna) är träiga, kameramannen klarade inte riktigt av sin uppgift och specialeffekterna är på samma nivå som Next (och den är nio år gammal). Den tappar också fokus och känns lite som tre filmer i en (först en underlig, romantisk film utan Nicolas Cage, sen hjärtpumpande krigsfilm som slutligen övergår i ett rättegångsdrama) där kanske bara den sista egentligen är speciellt bra. Det kan mycket väl vara för att Niklas Bur (jag har inga bra skämt idag, så jag ändrar bara hans namn om och om igen för humorns skull) är med så mycket mer och han är en av kanske två kompetenta skådespelare i filmen. Han blir förresten inte uppäten av en haj, trots vad den där bilden kan tänkas antyda.

Jag har tidigare sagt någonting i stil med att "om det inte var för Cagekalendern hade jag aldrig sett klart den här filmen", men det är såklart bara en överdrift. I USS Indianapolis: Men of Courage var det dock nära många gånger under den inledande timmen, trots Cagekalenderns grepp om mig. Jag har få gånger i mitt liv sett någonting så ointressant (och ocageigt, för han var knappt med) som detta; träiga skådespelare, träigt manus, träig regi, en kameraman som uppenbarligen fick en stroke mitt under filmning samt musik som är så storslagen att den knappt ens passat in i Sagan om Ringen, och det här är ändå en del av filmen där absolut ingenting händer. Musiken i sig är faktiskt bra, ska sägas, men den passar verkligen inte in i sin film. 

Under andra halvan blir det dock mycket bättre. En hel del dålig CGI, visst, men den fokuserar mindre på sina usla karaktärer och mer på faran i deras situation, plus Nic. Pacingen blir också mycket bättre, och i några få ljusglimtar känns det faktiskt som en A-film, även om dessa stunder är korta. Budgeten är väl förresten också filmens största problem, för det märks ju att pengarna tagit slut på vissa ställen (specialeffekter, skådespelare, levande kameraman, etc.) och om dessa rättats till hade det nog blivit en åtminstone helt ok film, även om regissören verkar bli bra på sitt yrke först mot filmens sista scener. Som det står sig nu är den ganska dålig, men verkligen inte usel som helhet. Typ 2/5, om man ska använda sifferbetyg. Helt okej att halvtitta på medan du gör någonting annat alltså. Eller, för att citera filmens halvtaskiga manus: Too bad for heaven, too good for hell >;^). 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten: här har ni en inblick i min sjuka hjärna. Jag har läst hur folk kallat filmen för amerikansk propaganda (de har uppenbarligen inte sett filmen), så jag hoppades på att den skulle vara så dålig att jag skulle kunna skriva "De här personerna har på sätt och vis inte fel, för USS Indianapolis: Men of Courage är faktiskt propaganda: den kommer nämligen lära dig att film är fruktansvärt och att du aldrig borde se någon igen. Åtminstone så kände jag när den var över.". Jag är en riktigt kul kille.

Tjugoförsta December - Dying of the Light (2014)

Nej tack.

Okej då, jag kan väl försöka förklara åtminstone. 

Du kanske tänker dig att Dying of the Light är en så bra film att allt jag kan tänkas skriva bara skulle göra den sämre och därför avstår helt, men sanningen är faktiskt den att vi idag har en riktigt dålig film att prata om. Eller nja, riktigt dålig är inte riktigt sant för praktiskt taget allt är bara "inte så bra" och fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT, tråkigt. Filmen ska tydligen också ha klippts sönder totalt av sin filmstudio vilket ledde till att alla medverkande vägrade göra någon form av reklam för den. Med tanke på vad som ändå finns här känns det inte som att bättre klippning egentligen gjort den speciellt bra (hur många gånger Nic än kan påstå att det är den bästa filmen han gjort), för när en ganska dålig Nicolas Cage är din films bästa skådespelare finns det få hopp om räddning. Det finns inte ens någon malplacerad scen med Wars Low Rider för att göra det hela lite bättre.

Jag vet inte riktigt vad filmen egentligen handlar om, för den var så bedövande trist att jag försvann in i mina egna tankar ibland, men jag skulle gissa på att vi får följa CIA-agenten Nicolas Cage. På grund av en begynnande demens har han fått order om att gå i pension, men inleder istället ett farligt uppdrag för att eliminera sin svurne fiende. Det är en hämndhistoria med N*CAGE helt enkelt, och av någon anledning följer Anton Yelchin med men spelar egentligen ingen roll i handlingen genom hela filmen (just det hade nog faktiskt kunnat förbättras med lite stabilare klippning). Hämndhistorier är ganska gjorda vid det här laget och var så även 2014, så då måste man verkligen göra någonting speciellt för att den ska sticka ut åtminstone lite. Tyvärr får vi här en ganska dåligt gjord, fruktansvärt tråkig men samtidigt inte helt usel film som nöjer sig med att vara en så extremt mallbaserad thriller som lyckas vara ungefär lika spännande som att läsa en telefonkatalog från början till slut. Det är rätt underligt med tanke på att filmen skrevs av Paul Schrader, som också stått för manus till filmer som Taxi Driver och Raging Bull

Det får räcka så. Jag blir sömnig bara av att tänka på den här filmen. Vi hörs imorgon, om jag lever så länge. Det kan vara så att Dying of the Light tagit all min livsglädje från mig. 

  

Tjugonde December - Stolen (2012)

Det finns egentligen inga regler för vad som gör en film bra. Ibland räcker det med lite enkel underhållning att bara titta på, och andra gånger går man igång mer på någonting stillsamt, tankeväckande (för att vara riktigt bra krävs i regel lite mer än någon av dessa motsatser, dock). Dagens film heter Stolen, och på svenska är det någonting man sitter på. Den kuriosan är på sätt och vis både mer underhållande och tänkvärd än filmen i fråga. Lite trist med tanke på att det är Simon West, mest känd för Con Air, som gjort den. När Stolen släpptes och absolut ingen såg den 2012 anklagades den för att vara en ren kopia av Taken, men ärligt talat har de väldigt lite med varandra att göra utöver att en dotter kidnappas. Det kan ha att göra med affischens typsnitt, eller så är folk bara riktigtkorkade. 

Mästertjuven Nicolas Cage har precis avtjänat ett 8-årigt fängelsestraff när han blir kontaktad av sin före detta partner Jonah. Jonah har kidnappat Nics dotter och håller henne fången i bagageutrymmet i sin taxi och kommer endast att släppa henne när Will avslöjar var han gömt pengarna från deras stöt flera år tidigare. Det här låter kanske spännande och som lite härlig Cage-action, men tyvärr blir det aldrig det. Han säger visserligen "I was a bad man", vilket uppenbarligen är en referens till Gone in 60 Seconds mest klassiska scen (vilket får mig att tro att det här egentligen är en uppföljare till den utan att någon fattat eller skaparna uppmärksammat det. Slugt). Tyvärr är den inte lika strålande som tidigare nämnda film, utan Nicolas Cage känns mest som en livstrött gammal man som bara springer runt och hoppas på det bästa. Filmen visar tydligt gång på gång att han också är bra på allt att vilket leder till att nästan varje scen känns väldigt "Åh nej, hur ska Nicolas Cage ta sig ur den här knipan?! Nicolas Cage tog sig ur knipan." eller "Hur ska Nicolas Cage överleva att bli skjuten, nästan drunkna och svårt misshandlad? Nicolas Cage överlevde.". Mot slutet blir den dock så extremt dum och over the top att det nästan blir underhållande, men tyvärr håller det lite taffliga filmskapandet ens det från att fullt ut fungera. Och det är väl det största problemet genom hela filmen, för det finns definitivt någonting bra att göra av premissen och en Nicolas Cage som ändå verkar halvbry sig om vad han gör, men allting är så extremt generiskt och tråkigt gjort att det mer underhållande i filmen göms bakom. Drive Angry hade inte alls ett filter vilket visserligen skadade men i slutändan antagligen var bäst för den, och det känns nästan som att Stolen, som ändå är mer realistiskt bunden, hade tjänat på att lätta lite på knutarna också. Musiken känns för övrigt stundtals som tagen ur en het ravescen från valfri 90-talsfilm  

MEN. Men, men, men, men, men, mina kära vänner. Stolen har faktiskt en sak som ställer den ovanför alla andra Cage-upplevelser.

Nicolas Cage.

Pratar.

SVENSKA. 

Att Malin Åkerman kan svenska är inte superkonstigt, men det är ju ganska lätt chockerande att Nic, vår gode vän Nicolas Kim C(oppola)age, faktiskt uttalar orden såpass bra som han gör. Det är bara två korta meningar, men ändå! 10/10, se filmen så fort ni bara kan.

Det här är inte Liam Neeson.

Nittonde December - Drive Angry (2011)

Jag har aldrig någonsin känt mig så obekväm av att titta på en film som jag gjorde när jag såg Drive Angry. Det är inte för att den är fylld av sexscener (vilket den är), är riktigt våldsam (vilket den är), eller är ett av de mest smaklösa stycken film jag någonsin varit med om (vilket den är). I vanliga fall kan jag ändå ta allt det där helt okej, men sätt mig på ett tåg bredvid ett gammalt småländskt par (varav en av dem tydligt sneglar mot min skärm tills de kliver av i Alvesta) och jag känner mig ganska så obekväm. Det är inte nog med att jag lever upp till klyschan att alla som ser på film när de åker tåg alltid verkar se dålig b-action. Usch, det känns fortfarande jobbigt.

Tänk dig att din dotter blir mördad. Tänk dig att du också är död. Tänk dig att hennes död gjorde dig så fruktansvärt, fruktansvärt arg att du bestämde dig för att ta bilen och fly från helvetet för att hämnas. Kan du tänka dig detta kan du också tänka dig Drive Angry. Det låter dumt, det är ännu dummare, och när filmen väl är slut finns det en stor risk för att även du blivit riktigt dum. På vägen hinner han jagas och bli kompis med djävulens assistent The Accountant, köra runt med Amber Heard, och även bli skjuten i ögat (vår Nic är nämligen en excentrisk gammal man som främst var med i Drive Angry eftersom att han ville tappa ett öga på film), men ska vi vara helt ärliga är det svårt att riktigt fokusera på någonting annat än Nicolas Cages fruktansvärda hår. Vad är det ens? Tjockt men tunt, långt men kort, väldigt blonderat men ändå naturligt. Varenda gång jag såg honom i bild (vilket ju var ofta eftersom han är huvudperson) var jag tvungen att kämpa så hårt jag kunde för att inte bara tänka "hårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethåret" om och om igen. Det var inte lätt, men jag tror nog att jag kan ge ett relativt okej omdöme av filmen ändå.

Drive Angry är inte rädd för att omfamna det fula, det ska den ha. Det är såklart ändå kritik eftersom att det är det som gör filmen dålig, men den ska ha också ha beröm för sitt mod att gå en väg och inte någonsin svänga av. Skådespelarna är usla (ja, även Nicolas Cage), specialeffekterna är faktiskt de sämsta jag sett från någon film under 2010-talet, och manuset är... tja, jag är ganska säker på att det aldrig ens fanns ett. De lät bara Nicolas Cage åka runt med sin fula frisyr och raise hell i hopp om att det kunde bli en bra film. Det blev det såklart inte, men åtminstone en riktigt bisarr upplevelse som bäst kan liknas vid 70-talets grindhouse och jag antar väl att det har sin charm och jag kan inte avsky någonting så medvetet over the top som Drive Angry ändå är. Jag gillar den såklart inte, och försöken till humor är ofta fruktansvärda, men det är verkligen så dåligt att det blir bra lite då och då. Ibland finns det små skymtar av en rimlig film och jag vaggas ofta in i tron om att "nä, det här är väl ändå helt okej om än extremt överdrivet", men det stämmer såklart inte. Visst är Drive Angry helt ok underhållning om man inte sitter på ett tåg bland andra människor. Bra är den dock inte överhuvudtaget. Jag kan faktiskt inte ge en enda ärlig komplimang idag, förutom att filmen inte är tråkig. Då är det illa. Nicolas Cages hår kan också distrahera från allt dåligt, men låt det inte lura dig.

Smaklösheten är såklart också ett problem. Jag fattar vad som är tanken och att den överdriver allting, men efter ett tag sluter det ju vara chockerande och bara... trist, liksom. En bra filmskapare hade kunnat ge det hela en twist. Drive Angry har dock inte det, så istället kör den bara på exakt samma spår av reeeen galenskap i form av supersex och massor av våld om och om igen. Vilket billigt sätt att dra in en tonårspublik. Om någon är osäker så rekommenderar jag inte Drive Angry, men på sätt och vis tycker jag också att alla bör uppleva den och dess nästan skrämmande dåliga effekter och helt oförklarliga händelseförlopp (plus HÄFTIGA 3d-effekter i 2d!!!). Det beror väl helt på hur hög smärttröskel du har, antar jag.