Tjugofjärde December - Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

God jul på er kära vänner! Det sägs att 2016 har varit ett väldigt dåligt år för många, men eftersom att jag suttit inlåst i ett rum och sett Nicolas Cage-filmer i 365 dagar är det inte direkt någonting jag har märkt. Hade jag haft koll på det tidigare hade jag såklart valt en bättre film, men nu vill jag istället på förhand be om ursäkt för att göra året ännu sämre. Det är nämligen dags att prata om Ghost Rider: Spirit of Vengeance. 

Nicolas Cage, idag under namnet Johnny Blaze, lever som en flykting undan djävulen och försöker hålla sin inre demon gömd från världen. Det här har dock ingenting att göra med hans handlingar från förra filmen, för Ghost Rider 1 och 2 har absolut noll med varandra att göra utöver Nicolas Cage och en Ghost Rider. Lite konstigt kan man tycka, men har man inte budget (den här fick ungefär hälften så mycket pengar som sin föregångare, och det dessutom fyra år senare) för en uppföljare får man istället reboota sin serie efter en film... fast ändå behålla samma skådespelare i huvudrollen. Okej, det går inte alls ihop, men nu är det så det är och det måste vi tyvärr leva med. När en sekt ber Cage-Blaze rädda en pojke från att bli djävulens (den här gången inte ens spelad av Peter Fonda, och av någon outgrundlig anledning kallad Roark) nya kropp på jorden, måste Nic/Johnny åter tända eld på sitt huvud, dra fram sin motorcykel och slå alla syndare ända ner till helvetet!!! Det här kanske låter som ett ganska lamt avsnitt av en Ghost Rider-Tv Serie, men otroligt nog är det faktiskt en hel film.

Ghost Rider är en modern klassiker när det kommer till riktigt dum underhållning. Jag är inte helt säker på vad Spirit of Vengeance är (utöver en film med bättre CGI), men den är definitivt dummare. Den har också tydligt lägre budget vilket märks i hur hela filmen är inspelad i Rumänien, och utöver Nicolas Cage knappt innehåller ett enda ens relativt känt ansikte. Samtidigt spelar andra skådespelare såklart ingen vidare roll när Nic är med, för han tar ju all uppmärksamhet från dem, oavsett deras stjärnkraft. Kan vi se förbi detta och det faktum att massor av amerikaner (och Johnny Blaze) bara RÅKAR vara i Östeuropa samtidigt har filmen dock bra mycket bättre narrativ och en klarare röd tråd än sin föregångare. Manuset är på något vis otroligt mycket sämre (det finns trots allt  en kort scen där Ghost Rider kissar eld), men berättandet är många gånger bättre. Den är också oväntat snygg, och har oväntat välkoreograferade slagsmål. 

Det var allt bra och allting som kan ses inte vara helt dåligt. Låt oss prata om vad alla egentligen vill höra om, och vad julen egentligen handlar om: det dåliga. 

Dialogen är skrämmande dålig (som när Nic ropar "IT'S SCRATCHING AT THE DOOOOOOOR!" på ett sätt som bara N*Cage kan ropa när Ghost Rider börjar ta över honom), alla karaktärer är dåliga och nästan helt poänglösa för handlingen, skådespelarna är som bäst helt okej, humorn är skrämmande usel, det finns ett irriterande barn, Ghost Rider är en odödlig karaktär som inte går att besegra och därför finns det heller aldrig någon spänning, jag har utsatt mig för filmen, handlingen är så generisk att jag avlider, Christopher Lambert är med men misslyckas med att hugga av någons huvud, Nicolas Cage spelar inte alla karaktärer, varje scen verkar utspela sig ute på den rumänska ödemarken som väl kanske inte är den sexigaste eller mest varierade miljön, jag som djupt kristen vill inte behöva utsätta mig själv för djävulens närvaro när jag ser en enkel film om en super-Cage och han borde heller inte heta Roark för det är superdumt, det finns en hundraprocentig CGI-Nicolas Cage i en scen, en av skurkarna ser för mycket ut som en dum och ofixad version av de redan riktigt dumma tvillingarna med vita dreads i Matrix Reloaded, julen har blivit för kommersiell, slutet på filmen är extremt tvärt och antiklimaktiskt, tyvärr har de lagt till CGI på Ghost Rider-Nicolas Cage så att han inte ser ut så här i den färdiga filmen, det finns en underligt surrealistisk scen där djävulen pratar med ett lik som bara svarar "jag är död" och den hade varit mycket bättre på franska ("Aidez-moi." "Non, je suis mort." "Merde!"). Jag antar att det är ungefär allt, om man inte ska börja hacka på småsaker alltså. Det där är ju nu inte så många dåliga saker, jag vet, men de känns sannerligen av när man ser filmen.  

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är väl i slutändan inte direkt någon Wicker Man, för det är nämligen ingen annan film. Den har heller inga direkta scener som sticker ut (utöver den klassiska öppningsscenen där Ghost Rider är i War med några Low Riders) eftersom att den håller en ganska jämndålig nivå hela vägen, men tack vare en briljant överspelande Micolash Kage (för vi är ju i Rumänien) blir den ändå väldigt minnesvärd, och en av hans härligaste insatser. Inte bästa såklart, för överspel = bra, men absolut allting han gör går att skratta åt. Det spelar ingen roll om han bara skriker åt en sjuksköterska eller får ett underligt skrattanfall när han förhör en skurk, gör en massa galna ansiktstuttryck medan han förvandlas, låtsas kissa från en lastbil eller bara ropar ut absolut allting - han är extremt underhållande hela tiden. Som tur är spelar ungefär alla andra skådespelare också över, så i slutändan blir en film som kunnat bli riktigt dålig istället skrattretande dålig, men kanske främst bara riktigt, riktigt underhållande. Hade den bara haft ett enda biskägg (istället för ett enda, osynligt bi som Johnny Blaze faktiskt varnar för i filmen) hade den kunnat bli en riktig klassiker (även om jag är av, kanske den ensamma, åsikten om att den ändå är det) och en tradition i det svenska folkhemmet, precis som julen.

 Tänk att det krävs två regissörer för att göra en så dålig film.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där var alltså Cagekalendern (och på bilden är Spirit of Vengeances patenterade CGI-Cage). Det har stundtals varit fruktansvärt jobbigt, men främst väldigt roligt. Nicolas Cage är en underlig karaktär som det åtminstone alltid finns någonting att säga om, och trots vad många gärna vill säga om honom nuförtiden har jag under dessa 24 dagar känt att han ganska uppenbart inte alls är den dålig skådespelare. Manusen på hans filmer sänker honom ofta, men insatserna är aldrig sämre än "okej". Filmerna däremot... tja, låt mig bara säga att det ibland varit riktigt jobbigt att ta sig igenom vissa. Jag tänker då främst på Kiss of Death, men även filmer som Birdy och Dying of the Light fick mig många gånger att tvivla på min förmåga att skriva någonting varje dag. Som tur är fanns där också överraskningar som Red Rock West och The Weather Man för att höja moralen igen, och hur dålig filmen än var fick jag alltid viss underhållning från Nic själv. Han är verkligen guld för en Cagekalender-författare (oväntat nog).

Vår gode vän Nicolas har såklart gjort nog många filmer för att jag ska kunna göra två kalenderar till, men vi får se hur det blir nästa år. Jag känner lite att jag kanske tagit alla de mer intressanta filmerna, så antagligen kommer jag sikta på att göra någonting annat. Samtidigt gillar jag verkligen att skriva om Burens överspelande eskapader, så man ska aldrig säga aldrig! 

Nu vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Det är dags för mig att kliva ur den här Cage-bubblan och leva livet igen, men bara för att jag försvinner vill jag att du inte glömmer detta: även i de mörkaste av stunder där allting ser som hopplösast ut, finns det alltid någon scen med Nicolas Cage du kan se för att finna ljuset igen. Farväl för i år, och ta hand om er i vinter.

Jesper™

Tjugotredje December - Army of One (2016)

Nu är vi nära alltså, kära vänner. Imorgon är det julafton och då är jag fri!!! Idag är det dock endast tjugotredje december, och det innebär att vi ska ta oss en titt på Nicolas Cages moderna klassiker Army of One. Den har sågats hårt av mången person, men eftersom att jag (om man ser till tidigare inlägg i kalendern) har en fruktansvärd filmsmak kan jag inte ärligt hålla med om det. Åtminstone inte fullt ut. För övrigt har jag lyckats skriva inlägg i tre olika län under den här Cagekalendern. Det känns rätt häftigt.

Nicolas Cage spelar idag inte Nicolas Cage, utan Gary Faulkner, en *smått* excentrisk, arbetslös super-patriot som får för sig att Gud (av någon anledning spelad av Russell Brand, som väl är helt ok i sin roll) pratar med honom och vill att han ska döda Usama bin Laden. Gary tar då sitt pick och pack och svärd och reser till Pakistan för att utföra Guds vilja. Jag kan förstå om det här låter som en sjuk histora, främst eftersom att det är det, men här är en sjuk plot twist: Army of One är baserad på verkliga händelser!!!!! Gary Faulkner finns på riktigt. Han åkte verkligen till Pakistan för att ta kål på bin Laden. Han hade verkligen med sig ett svärd. Självklart tar filmen en del kreativa friheter och sträcker antagligen på "baserad på verkliga händelser"-uttrycket så långt den bara kan, men grundpremissen hände ändå på riktigt och det måste ändå vara värt något.     

Är skildringen av Pakistan korrekt? Nja, filmen är dessutom främst inspelad i Marocko. Är den lätt rasistisk på sina ställen? Ja, det kan man nog säga. Är det årets bästa komedi? Nej, det skulle jag nog inte påstå att den är. Faktum är att det mesta i filmen egentligen är ganska dåligt. De flesta skämten känns rätt sådär, den går i ett extremt långsamt tempo trots sina knappa 90 minuter och största delen av tiden händer egentligen ingenting. Man skulle kunna tro att det ska vara en galen resa (vilket det väl ärligt talat är) där nya saker händer hela tiden i Nics underliga värld, men ärligt talat är filmen till största del ganska tom, och det är väl dess största problem. För vissa kanske det fungerar, men för mig var det någon stund för mycket där den kändes lite väl utdragen för utdragandets skull. Scenen där Nic lyssnar på Wars Low Rider innan han ska glidflyga från Israel till Pakistan känns till exempel aningen överflödig.

Samtidigt gör alla skådespelare ett bra jobb, filmen är kompetent klipp och filmad, och stundtals är den faktiskt väldigt rolig (det här är en komedi förresten, jag har kanske inte nämnt det tidigare). Vad som dock gör att den stiger ovan de mer generiska Cage-filmerna är att vår bästa vän Nicolas helt enkelt är oerhört bra (och är ungefär helt ansvarig till varför vissa delar av filmen alls är roliga). Nästan hela tiden jag såg Army of One tänkte jag på filmer som Deadfall, Adaptation, National Treasure och Snake Eyes. Inte för att han var jättebra i alla dem, utan för att han helt enkelt äger varenda scen han är med i och verkligen gör alla de filmerna. Som Gary Faulkner är han inte bara rolig, han känns också som en helt annan person. Vanligtvis tänker jag "ja, det där är Nicolas Cage. En Nicolas Cage som kanske skådespelar bra, men det är fortfarande Nicolas Cage", men den här gången tänkte jag flera gånger att han verkligen VAR Gary, och det krävs en seriös insats för att en så igenkännbar skådespelare ska lyckas med någonting sådant. Han är rolig, han är känslosam, han är extremt övertygande och ser dessutom inte alls ut som sig själv. Mer än så borde det egentligen inte krävas för en minnesvärd insats. Ett kraftigt - men motiverat sådant - överspel som är helt passande för karaktären och på en sådan nivå att jag inte kan se någon annat än älska det. 

Army of One är antagligen inte en film du kommer älska och minnas för resten av livet, men tack vare en del härliga skämt och en Nicolas Cage i otrolig högform är det åtminstone en trevlig upplevelse för stunden, även om den har stora problem med sin pacing, många halvdana skämt och kanske skulle kunna skildra andra kulturer i en lite mer rättvis dager. För att vara vad den är, är den faktiskt också slående familjevänlig, så jag rekommenderar den till alla som vill ha en lite trevlig och riktigt konstigt upplevelse nu i... tja, nu i juletid finns det kanske bättre filmer att se, men någon annan gång under året föreslår jag definitivt att du ser den om du är ute efter någonting lite apart. Den känns verkligen som ett klassiskt exempel på en kultfilm om några år, men som var "missförstådd" av sina kritiker när det begav sig. 

Tjugoandra December - USS Indianapolis: Men of Courage (2016)

Igår satt jag i Malmö och såg Håkan Hellström. Idag sitter jag på ett tåg och ser USS Indianapolis: Men of Courage. Det är de extrema kontrasterna i livet som ger oss motivation nog att fortsätta, antar jag. Det här är en film som många sågat hårt och kallar för Cages kanske allra sämsta film. Dessa personer har fel, men om man bara ser halva filmen förstår jag definitivt hur man kan tycka det för den kan vara en av de klart sämsta filmerna jag någonsin sett. För övrigt valde jag bara att se dagens film för dess affisch:

Kolla bara. Vilken grej. Nicolas Cage vill kyssa dig och att ni ska ha en lite nice Low Rider-stund på hans båt. Eller så poserar han stelt och rejät retuscherad så att han ser ännu dummare ut, jag är faktiskt inte säker. Någon av de två är det utan tvekan, och eftersom att jag har väldiugt låga krav på mina Nic-filmer är det också nog för att jag ska välja att se den. Den har också Thomas Jane där precis till höger om Nicolaz, och han är med i kanske två scener av filmen. Nic är för övrigt inte heller med jättemycket förrän mot slutet, trots att han ska vara någon slags huvudperson. Nåja, det här var ett onödigt instick i inlägget. Tillbaka till filmen.

Nicolas Cage är idag kapten på den tunga kryssaren USS Indianapolis, som tillsammans med resten av sin besättning blev strandsatt mitt ute i filippinska sjön efter att ha levererat atombomben Little Boy. På vägen tillbaka kommer tyvärr några japaner i u-båt och sänker skeppet, så nu måste Nic och hans gäng överleva på öppet hav fullt av hajar (de har en del flottar, men hur länge ska de hjälpa?!?!?!?!). Den här handlingen är alltså baserad på en sann historia, och om du tänker att det är en händelse du hört talas om förr kan det vara för att du sett Jaws. Det är verkligen en historia som gjord för film, så att det inte gjorts tidigare (OBS: jag har gjort noll research så kanske att den har det, vem bryr sig yo) är faktiskt lite förvånande. Det borde kanske också göras en film med lite högre produktionsvärden än den här, för även om jag försöker påstå att den inte är så usel som många vill påstå så är det väl fel att påstå någonting så modigt som att den skulle vara bra. Nic McCage är faktiskt bra, antagligen bättre än på många år, men annars håller det mesta i regel ganska låg kvalitet. Resterande Skådespelare (utöver en av japanerna) är träiga, kameramannen klarade inte riktigt av sin uppgift och specialeffekterna är på samma nivå som Next (och den är nio år gammal). Den tappar också fokus och känns lite som tre filmer i en (först en underlig, romantisk film utan Nicolas Cage, sen hjärtpumpande krigsfilm som slutligen övergår i ett rättegångsdrama) där kanske bara den sista egentligen är speciellt bra. Det kan mycket väl vara för att Niklas Bur (jag har inga bra skämt idag, så jag ändrar bara hans namn om och om igen för humorns skull) är med så mycket mer och han är en av kanske två kompetenta skådespelare i filmen. Han blir förresten inte uppäten av en haj, trots vad den där bilden kan tänkas antyda.

Jag har tidigare sagt någonting i stil med att "om det inte var för Cagekalendern hade jag aldrig sett klart den här filmen", men det är såklart bara en överdrift. I USS Indianapolis: Men of Courage var det dock nära många gånger under den inledande timmen, trots Cagekalenderns grepp om mig. Jag har få gånger i mitt liv sett någonting så ointressant (och ocageigt, för han var knappt med) som detta; träiga skådespelare, träigt manus, träig regi, en kameraman som uppenbarligen fick en stroke mitt under filmning samt musik som är så storslagen att den knappt ens passat in i Sagan om Ringen, och det här är ändå en del av filmen där absolut ingenting händer. Musiken i sig är faktiskt bra, ska sägas, men den passar verkligen inte in i sin film. 

Under andra halvan blir det dock mycket bättre. En hel del dålig CGI, visst, men den fokuserar mindre på sina usla karaktärer och mer på faran i deras situation, plus Nic. Pacingen blir också mycket bättre, och i några få ljusglimtar känns det faktiskt som en A-film, även om dessa stunder är korta. Budgeten är väl förresten också filmens största problem, för det märks ju att pengarna tagit slut på vissa ställen (specialeffekter, skådespelare, levande kameraman, etc.) och om dessa rättats till hade det nog blivit en åtminstone helt ok film, även om regissören verkar bli bra på sitt yrke först mot filmens sista scener. Som det står sig nu är den ganska dålig, men verkligen inte usel som helhet. Typ 2/5, om man ska använda sifferbetyg. Helt okej att halvtitta på medan du gör någonting annat alltså. Eller, för att citera filmens halvtaskiga manus: Too bad for heaven, too good for hell >;^). 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten: här har ni en inblick i min sjuka hjärna. Jag har läst hur folk kallat filmen för amerikansk propaganda (de har uppenbarligen inte sett filmen), så jag hoppades på att den skulle vara så dålig att jag skulle kunna skriva "De här personerna har på sätt och vis inte fel, för USS Indianapolis: Men of Courage är faktiskt propaganda: den kommer nämligen lära dig att film är fruktansvärt och att du aldrig borde se någon igen. Åtminstone så kände jag när den var över.". Jag är en riktigt kul kille.

Tjugoförsta December - Dying of the Light (2014)

Nej tack.

Okej då, jag kan väl försöka förklara åtminstone. 

Du kanske tänker dig att Dying of the Light är en så bra film att allt jag kan tänkas skriva bara skulle göra den sämre och därför avstår helt, men sanningen är faktiskt den att vi idag har en riktigt dålig film att prata om. Eller nja, riktigt dålig är inte riktigt sant för praktiskt taget allt är bara "inte så bra" och fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT, tråkigt. Filmen ska tydligen också ha klippts sönder totalt av sin filmstudio vilket ledde till att alla medverkande vägrade göra någon form av reklam för den. Med tanke på vad som ändå finns här känns det inte som att bättre klippning egentligen gjort den speciellt bra (hur många gånger Nic än kan påstå att det är den bästa filmen han gjort), för när en ganska dålig Nicolas Cage är din films bästa skådespelare finns det få hopp om räddning. Det finns inte ens någon malplacerad scen med Wars Low Rider för att göra det hela lite bättre.

Jag vet inte riktigt vad filmen egentligen handlar om, för den var så bedövande trist att jag försvann in i mina egna tankar ibland, men jag skulle gissa på att vi får följa CIA-agenten Nicolas Cage. På grund av en begynnande demens har han fått order om att gå i pension, men inleder istället ett farligt uppdrag för att eliminera sin svurne fiende. Det är en hämndhistoria med N*CAGE helt enkelt, och av någon anledning följer Anton Yelchin med men spelar egentligen ingen roll i handlingen genom hela filmen (just det hade nog faktiskt kunnat förbättras med lite stabilare klippning). Hämndhistorier är ganska gjorda vid det här laget och var så även 2014, så då måste man verkligen göra någonting speciellt för att den ska sticka ut åtminstone lite. Tyvärr får vi här en ganska dåligt gjord, fruktansvärt tråkig men samtidigt inte helt usel film som nöjer sig med att vara en så extremt mallbaserad thriller som lyckas vara ungefär lika spännande som att läsa en telefonkatalog från början till slut. Det är rätt underligt med tanke på att filmen skrevs av Paul Schrader, som också stått för manus till filmer som Taxi Driver och Raging Bull

Det får räcka så. Jag blir sömnig bara av att tänka på den här filmen. Vi hörs imorgon, om jag lever så länge. Det kan vara så att Dying of the Light tagit all min livsglädje från mig. 

  

Tjugonde December - Stolen (2012)

Det finns egentligen inga regler för vad som gör en film bra. Ibland räcker det med lite enkel underhållning att bara titta på, och andra gånger går man igång mer på någonting stillsamt, tankeväckande (för att vara riktigt bra krävs i regel lite mer än någon av dessa motsatser, dock). Dagens film heter Stolen, och på svenska är det någonting man sitter på. Den kuriosan är på sätt och vis både mer underhållande och tänkvärd än filmen i fråga. Lite trist med tanke på att det är Simon West, mest känd för Con Air, som gjort den. När Stolen släpptes och absolut ingen såg den 2012 anklagades den för att vara en ren kopia av Taken, men ärligt talat har de väldigt lite med varandra att göra utöver att en dotter kidnappas. Det kan ha att göra med affischens typsnitt, eller så är folk bara riktigtkorkade. 

Mästertjuven Nicolas Cage har precis avtjänat ett 8-årigt fängelsestraff när han blir kontaktad av sin före detta partner Jonah. Jonah har kidnappat Nics dotter och håller henne fången i bagageutrymmet i sin taxi och kommer endast att släppa henne när Will avslöjar var han gömt pengarna från deras stöt flera år tidigare. Det här låter kanske spännande och som lite härlig Cage-action, men tyvärr blir det aldrig det. Han säger visserligen "I was a bad man", vilket uppenbarligen är en referens till Gone in 60 Seconds mest klassiska scen (vilket får mig att tro att det här egentligen är en uppföljare till den utan att någon fattat eller skaparna uppmärksammat det. Slugt). Tyvärr är den inte lika strålande som tidigare nämnda film, utan Nicolas Cage känns mest som en livstrött gammal man som bara springer runt och hoppas på det bästa. Filmen visar tydligt gång på gång att han också är bra på allt att vilket leder till att nästan varje scen känns väldigt "Åh nej, hur ska Nicolas Cage ta sig ur den här knipan?! Nicolas Cage tog sig ur knipan." eller "Hur ska Nicolas Cage överleva att bli skjuten, nästan drunkna och svårt misshandlad? Nicolas Cage överlevde.". Mot slutet blir den dock så extremt dum och over the top att det nästan blir underhållande, men tyvärr håller det lite taffliga filmskapandet ens det från att fullt ut fungera. Och det är väl det största problemet genom hela filmen, för det finns definitivt någonting bra att göra av premissen och en Nicolas Cage som ändå verkar halvbry sig om vad han gör, men allting är så extremt generiskt och tråkigt gjort att det mer underhållande i filmen göms bakom. Drive Angry hade inte alls ett filter vilket visserligen skadade men i slutändan antagligen var bäst för den, och det känns nästan som att Stolen, som ändå är mer realistiskt bunden, hade tjänat på att lätta lite på knutarna också. Musiken känns för övrigt stundtals som tagen ur en het ravescen från valfri 90-talsfilm  

MEN. Men, men, men, men, men, mina kära vänner. Stolen har faktiskt en sak som ställer den ovanför alla andra Cage-upplevelser.

Nicolas Cage.

Pratar.

SVENSKA. 

Att Malin Åkerman kan svenska är inte superkonstigt, men det är ju ganska lätt chockerande att Nic, vår gode vän Nicolas Kim C(oppola)age, faktiskt uttalar orden såpass bra som han gör. Det är bara två korta meningar, men ändå! 10/10, se filmen så fort ni bara kan.

Det här är inte Liam Neeson.

Nittonde December - Drive Angry (2011)

Jag har aldrig någonsin känt mig så obekväm av att titta på en film som jag gjorde när jag såg Drive Angry. Det är inte för att den är fylld av sexscener (vilket den är), är riktigt våldsam (vilket den är), eller är ett av de mest smaklösa stycken film jag någonsin varit med om (vilket den är). I vanliga fall kan jag ändå ta allt det där helt okej, men sätt mig på ett tåg bredvid ett gammalt småländskt par (varav en av dem tydligt sneglar mot min skärm tills de kliver av i Alvesta) och jag känner mig ganska så obekväm. Det är inte nog med att jag lever upp till klyschan att alla som ser på film när de åker tåg alltid verkar se dålig b-action. Usch, det känns fortfarande jobbigt.

Tänk dig att din dotter blir mördad. Tänk dig att du också är död. Tänk dig att hennes död gjorde dig så fruktansvärt, fruktansvärt arg att du bestämde dig för att ta bilen och fly från helvetet för att hämnas. Kan du tänka dig detta kan du också tänka dig Drive Angry. Det låter dumt, det är ännu dummare, och när filmen väl är slut finns det en stor risk för att även du blivit riktigt dum. På vägen hinner han jagas och bli kompis med djävulens assistent The Accountant, köra runt med Amber Heard, och även bli skjuten i ögat (vår Nic är nämligen en excentrisk gammal man som främst var med i Drive Angry eftersom att han ville tappa ett öga på film), men ska vi vara helt ärliga är det svårt att riktigt fokusera på någonting annat än Nicolas Cages fruktansvärda hår. Vad är det ens? Tjockt men tunt, långt men kort, väldigt blonderat men ändå naturligt. Varenda gång jag såg honom i bild (vilket ju var ofta eftersom han är huvudperson) var jag tvungen att kämpa så hårt jag kunde för att inte bara tänka "hårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethårethåret" om och om igen. Det var inte lätt, men jag tror nog att jag kan ge ett relativt okej omdöme av filmen ändå.

Drive Angry är inte rädd för att omfamna det fula, det ska den ha. Det är såklart ändå kritik eftersom att det är det som gör filmen dålig, men den ska ha också ha beröm för sitt mod att gå en väg och inte någonsin svänga av. Skådespelarna är usla (ja, även Nicolas Cage), specialeffekterna är faktiskt de sämsta jag sett från någon film under 2010-talet, och manuset är... tja, jag är ganska säker på att det aldrig ens fanns ett. De lät bara Nicolas Cage åka runt med sin fula frisyr och raise hell i hopp om att det kunde bli en bra film. Det blev det såklart inte, men åtminstone en riktigt bisarr upplevelse som bäst kan liknas vid 70-talets grindhouse och jag antar väl att det har sin charm och jag kan inte avsky någonting så medvetet over the top som Drive Angry ändå är. Jag gillar den såklart inte, och försöken till humor är ofta fruktansvärda, men det är verkligen så dåligt att det blir bra lite då och då. Ibland finns det små skymtar av en rimlig film och jag vaggas ofta in i tron om att "nä, det här är väl ändå helt okej om än extremt överdrivet", men det stämmer såklart inte. Visst är Drive Angry helt ok underhållning om man inte sitter på ett tåg bland andra människor. Bra är den dock inte överhuvudtaget. Jag kan faktiskt inte ge en enda ärlig komplimang idag, förutom att filmen inte är tråkig. Då är det illa. Nicolas Cages hår kan också distrahera från allt dåligt, men låt det inte lura dig.

Smaklösheten är såklart också ett problem. Jag fattar vad som är tanken och att den överdriver allting, men efter ett tag sluter det ju vara chockerande och bara... trist, liksom. En bra filmskapare hade kunnat ge det hela en twist. Drive Angry har dock inte det, så istället kör den bara på exakt samma spår av reeeen galenskap i form av supersex och massor av våld om och om igen. Vilket billigt sätt att dra in en tonårspublik. Om någon är osäker så rekommenderar jag inte Drive Angry, men på sätt och vis tycker jag också att alla bör uppleva den och dess nästan skrämmande dåliga effekter och helt oförklarliga händelseförlopp (plus HÄFTIGA 3d-effekter i 2d!!!). Det beror väl helt på hur hög smärttröskel du har, antar jag.

Artonde December - ??? (???)

Cagekalendern finns inte...

Sjuttonde December - The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans (2009)

Jag har såklart ingen aning aning om hur det gick till när Werner Herzog kom upp med Bad Lieutenant, men jag kan tänka mig att det lät ungefär såhär:

Lena, ich habe einen unmöglichen Traum. Ich möchte den perfekten Film über Drogen zu machen und Wahnsinn. Ich möchte den perfekten film über Drogen und Korruption, Aber mein guter Freund Klaus Kinski ist verschwunden :( 

Sie haben nicht, Werner vergessen? Klaus starb vor vielen Jahren

Offensichtlich. Der tod, menschen natürlichen Zustand. 

Ist unsere deutschen richtig, Werner?

Was ist wirklich in diesem Universum? Der mensch ist voller fehler und seinen eigenen schöpfer. Aber warum? Warum der Mensch? Und wie lange werden wir auf diese Weise fortzusetzen, bevor wir uns selbst zerstören? Ich darüber nachzudenken, oft in dieser Nacht, Lena, Aber ich lerne nie bekommen keine Antworten auf meine Fragen. 

Aber sprechen von dem Film, sie haben von Nicolas Cage gehört?

...

...

...

Erzähl mir von Nicolas Cage, Lena.

Nur noch 60 Sekunden.

Merke, Lena: Einen Schwur kann man amputieren.

Ja Werner, aber ein hammer auf den kopf kann die seele verletzen.

Was Sie sagen, ist wahr. Nicolas Cage wird mein neuer Stern sein!

Det finns någonting väldigt härligt över Bad Lieutenant (som inte ska förväxlas med Abel Ferraras liknande film av samma namn från 1990), för den bryr sig verkligen inte om några regler överhuvudtaget. Den går i sin egen takt, följer sin egna röda tråd, och har inte bara ett sorts skådespel från Nicolas Cage, utan säkert tre-fyra. Utöver Nicolas Cage blir det nog alltid lite så när man ser en Herzog-film, och efter sexton N*Cage-filmer är det skönt att få någonting nytt. Nic spelar för dagen en korrumperad polis med svårt drog- och spelmissbruk, men som på något vis ändå måste sköta sig när han ska undersöka mordet på fem senegaleser. Whackiness ensues, såklart, och varenda drag Nic gör ger honom bara ännu fler problem. Det här är dock inte en komedi, och ingenting antyder heller att den ska vara det, men den är väldigt lågmält rolig från första till sista minut. Val Kilmer är också med på ett hörn, men typ bara för att agera värre person än Nic när det behövs.

Det händer en hel del under Bad Lieutenants två timmar, men du behöver sällan bry dig om någonting. Nej, det här är snarare en meditativ upplevelse där du bara upplever vad du ser framför dig, snarare än tänker på det. Det är ganska underligt, och ofta känns filmen som en samling slumpmässigt ihopkastade scener som på något vis ändå går ihop, men tro mig när jag säger att den är väldigt trevlig att kolla på ändå. Kanske främst för Nicolas Cage, som jag ärligt talat inte riktigt vet om han är bra eller inte. Ibland spelar han över något fruktansvärt, andra gånger skådespelar han typ inte alls, och ibland, IBLAND, är han någonstans däremellan men har ändå en jättekonstig accent att det hela känns riktigt off. Det är också lite intressant att hans karaktär är en sån fruktansvärd person att han lika gärna skulle kunna vara skurken i vilken annan film som helst, men här är filmen gjord på så vis att jag ändå känner sympati för honom mot slutet och lämnas med en relativt god känsla inom mig. Ett inre lugn, liksom. Det kanske snarare var det meditativa, men jag vill tro att NC har någonting med det att göra också.

The Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans är en för lång filmtitel, men det är på det stora hela en bra film. Den har en väldigt hög lägstanivå och en helt ok högstanivå, så det är svårt att riktigt hitta någonting att klaga på. Den kommer självklart inte vara någonting för alla, och det lite drömska handlingsförloppet, lite underliga kameraarbetet (ofta vill filmen till exempel zooma in på olika reptiler mitt under scen) samt väldigt aparta humorn kommer definitivt vara avtändande för vissa. Som vi vet från tidigare inlägg av årets kalender är jag dock en underlig person, så jag gillade allt detta väldigt off-beat som gjorde filmen. Och så älskar jag ju äkta Konst™, vilket jag sannerligen fick min dos av idag. 

Musiken är dock fruktansvärd och jag är villig att slåss mot alla som kan tänkas försvara den.

Sextonde December - Ghost Rider (2007)

Det borde säga någonting om kalenderns kvalitet att jag skriver om en film av sådant julafton-material som Ghost Rider redan sextonde december, men ärligt talat är det bara dålig planering från min sida. Det blir nog inte bättre än så här. Eller tja, det finns ju en uppföljare...

Någon kanske förväntar sig att det här ska vara någonting uselt i klass med typ Deadfall eller Wicker Man (som jag ändå vill påstå är 2/5), och på sätt och vis är den det. Samtidigt är inte ens Ghost Rider den sämsta Superhjälte-filmen (det priset går antingen till Spawn eller Daredevil). Visst, skådespeleriet är skrämmande dåligt från alla inblandade, handlingen är fruktansvärt korkad och varje karaktär pratar nästan endast i oneliners, men det finns ändå någonting härligt med allt det. Det känns verkligen som att någon försökt göra en b-film fast med en riktigt hög budget, och på sätt och vis är det väl ungefär vad serietidningar också är. Jag menar inte att den är bättre än filmerna sedan Iron Man 2008, men det är någonting väldigt charmigt över serietidnings-känslan som infinner sig här. Däremot känner jag att hela filmen är något av ett moment 22, för om man inte läst Ghost Rider (som jag) är det en del i handling och karaktärsmotivationer som kan verka något förvirrande, men om man har läst dem blir man antagligen arg över att den inte alls lever upp till förlagan (för det kan jag faktiskt inte tänka mig att den gör). Det kan vara så att allt det här lite b-iga är helt omedvetet och filmskaparna bara var relativt inkompetenta, men jag tror faktiskt inte det. Nicolas Cage själv älskar verkligen superhjältar, så han kan nog mycket väl haft ett finger i spelet. Jag tror inte heller att han skulle vilja göra en superseriös, dark and gritty film om ett brinnande skelett på motorcykel.  

För den som inte känner till den internationella supersuccén Ghost Rider så handlar den om Johnny Blaze (som är ett bättre namn än Frank Cadillac), en motorcykelstuntman som tvingas sälja sin själ till djävulen Peter Fonda för att rädda sin far (som dör en dag senare. Tji fick du, Johnny!). Men priset Blaze får betala är att han förvandlas om nätterna till en glödande demon som tar ut all sin hämnd och ilska på skurkar. Tyvärr kommer Fondas son, Wes "Blackheart" Bentley (för övrigt skådespelaren med det mest naturligt onda utseendet i världen), på besök till vår jord och bestämmer sig för att ta över den(?) Det är ärligt talat lite oklart, men någonting försöker han göra. Det finns också en demon med dreads i filmen, och ondare än så blir det väl inte.

Ghost Rider själv ser ärligt talat riktigt usel ut med 2016 års mått mätt, men annars är det här en oväntat bra film ur ett rent tekniskt perspektiv. Den är relativt snygg, har ett relativt passande soundtrack och ljussättningen är relativt bra. Ett stort problem däremot är att filmen ofta känns som att den saknar riktig kausalitet. Scenerna avlöser varandra såklart, annars skulle det vara en väldigt kort film, men jag känner ändå att de inte riktigt är sammankopplade på ett rimligt sätt. Det kan också vara för att manuset gör alla karaktärer till känslokalla maskiner som ibland skämtar till det lite, men annars inte riktigt bryr sig. Det finns för övrigt ungefär ett roligt skämt i hela filmen, men mer än så kräver jag ärligt talat inte av en Ghost Rider. 

Vissa har kanske reagerat på att jag kan klaga på att en film gör saker dåligt och slå ner den totalt, medan jag andra gånger tycker det bidrar till dess charm. Det finns ingen riktig vetenskap bakom det här och mina åsikter kan variera från dag till dag, men i regel handlar det om en oskyldighet och ett intresse för sitt hantverk. Till exempel Kiss of Death kändes som en extremt cynisk film där ingen riktigt brydde sig om hur det gick, och det avspeglar sig också i hur de dåliga aspekterna är helt utan någon humor eller charm. Deadfall är på många sätt likadan, för även om Nicolas Cage är guld så känns resten av filmen verkligen som en quick buck och stjäl friskt ur alla andra noir-filmer någonsin. Ghost Rider känns som att alla inblandade visste vad de höll på med och medvetet gjorde allting väldigt cheesy som om det var en 40 år gammal serietidning, och där ligger skillnaden i det här fallet. Trots detta är det fortfarande såklart en dålig film, ingen tvivel om den saken. Jag var osäker på vad jag riktigt tyckte om Next igår, men idag kan jag säkert säga att Ghost Rider är en dålig film som dock är väldigt, väldigt underhållande och trots två timmar inte är tråkig en enda sekund. Även om handlingen ibland är nästan irriterande dålig och Eva Mendes (jag har inte nämnt henne tidigare, men hon är alltså med i filmen också) inte är med så mycket som hon kanske borde varit. Ska vi vara helt ärliga med varandra går det dock inte att med hjälp av den skriftliga kulturen berätta om vad som gör Ghost Rider till vad den är, utan det går nog bara genom att visa Nicolas Cages många ansikten:

Nu förstår ni precis.

Femtonde December - Next (2007)

Många är det nog som sett den här bilden. Med tanke på att det är Nicolas Cage vi pratar om skulle den mycket väl kunna vara verklig, men sorligt nog är det bara en photoshoppad bild från dagens film, Next. Jag är ledsen om jag förstört er dröm om att en dag få se den där perfekta Nicolas Cage-fågelfilmen. Vill du däremot se en riktig Nicolas Cage-fågel gör du nog bäst i att se Valley Girl där han har brösthår format som en majestätisk örn.

Ungefär hälften av Next utspelar sig i Nicolas Cages huvud, och den slutar verkligen på en cliffhanger. Där har du de två största klagomålen när det kommer till Next, och om du känner dig irriterad över att jag avslöjar den stora twisten i en nio år gammal film du aldrig lär se ber jag om ursäkt. Jag kände att det var lika bra att få det här ur vägen redan från början, för med den här vetskapen i bakhuvudet blir filmen faktiskt mycket bättre. Slutet är fortfarande ett enormt antiklimax, men twisten är mycket lättare att tolerera. 

Nicolas Cage har en hemlighet som plågar honom: han kan se några minuter in i framtiden. Trots att han kan göra detta inser han aldrig förrän det är för sent vilka filmer han tackat ja till, men nu går jag händelserna i förväg. Under hela sin uppväxt tvingades han att genomgå olika undersökningar för att testa hans krafter. För att slippa undan fler experiment lever han nu ett undanskymt liv som magiker i Las Vegas under namnet, och jag skämtar inte nu, FRANK CADILLAC™. När en terroristgrupp hotar att avfyra kärnvapen mot Los Angeles blir han uppsökt av FBI agenten Callie Ferris (Julianne Moore, som nästan varit i så många filmer att hon skulle kunna ses som en kvinnlig Nicolas Cage), som ber om hjälp för att undvika katastrofen. Han träffar också Liz Cooper (Jessica Biel), ännu en person för snygg för honom som kommer bli filmens romantic interest. Typiskt Nicolas Cage alltså. Han tidsstalkar henne på ett lite creepy sätt för att hon ska bli kär i honom för övrigt. Det låter konstigt när jag skriver det, men se filmen så förstår du.

Next har sågats hårt genom åren, främst för sin twist att nästan hela filmen är en framtid Nic ser (för av någon anledning kan han se mycket längre framåt än två minuter när han är med Jessica Biel (varför förklaras aldrig riktigt (wow, parentesception))), men det är på tok för sällan folk pratar om att den kanske har tidernas sämsta CGI*, en ärligt talat ganska dåligt skådespelande Nicolas Cage och ibland skrämmande dåligt skriven dialog, plus ett gäng terrorister som agerar hot i filmen men vars motiv aldrig någonsin kommer fram. Jag kräver inte hur mycket som helst ur mina filmterrorister och det behövs inte alltid ett motiv, men i Next känner jag verkligen att den behövs. Man brukar inte försöka spränga Los Angeles utan anledning.
Samtidigt ödslar den verkligen ingen tid på utfyllnad av något slag, har faktiskt några bra actionscener och är i regel väldigt underhållande (kanske inte alltid av rätt anledningar, men sak samma). Både Julianne Moore och Jessica Biel är väl bra också; det är egentligen bara Nic själv som inte riktigt håller måttet, men det kan mycket väl vara pga att han fått de allra dummaste replikerna. Jag gillar grundpremissen också. Jag kan åtminstone inte minnas att någon annan film gjort någonting liknande, och Next sköter hela två minuters-regeln oväntat bra trots att den annars kan kännas riktigt korkad. Jag önskar ärligt talat lite att filmen kunde få en uppföljare eller remake som kunde räta ut en del frågetecken och bättra på vissa av filmens tillkortakommanden, för jag gillar ändå konceptet väldigt mycket. 

Next gör ingenting jättebra, men en del ganska dåligt (hur många gånger har jag inte skrivit en variant av det här under kalenderns gång?). Jag är inte helt säker på om jag tycker att det är en dålig men underhållande film, eller en helt okej film som är kul för stunden. Den är definitivt inte bättre än så i vilket fall, men Nicolas Cage har en riktigt dålig frisyr så se filmen bara för det. Eller så tittar du på stillbilder eller enstaka scener av den, vilket såklart inte ger samma effekt men åtminstone sparar dig 96 minuter av livet. Är du sugen på lite dum action som låtsas vara smart med några häftiga scener där Nicolas Cage undviker pistolskulor på ett nästan Matrix-likt vis bör du dock se den. Den är aldrig provocerande usel, och det räcker faktiskt oväntat långt i en Cage-film efter 2006. 

Ja just det: Low Rider

 HÅRET.

*min favorit är när Nicolas Cage plötsligt har CGI-händer i en kort scen

Fjortonde December - The Weather Man (2005)

Nicolas Cage har gjort många bra filmer. Jag vill börja med det påståendet eftersom att det kan vara lätt att glömma 2016, och många av dem allra bästa har dessutom majoriteten inte sett (som Red Rock West, Lord of War, Bringing out the Dead, etc.). Det är ju lätt att bara skämta om hur han spelar över och "haha, Wicker Man! BEES!!!" osv, men sanningen är ju den att det fanns en tid där både han och hans filmer i regel höll en åtminstone relativt hög nivå. Tyvärr är inte The Weather Man en av dessa.

Haha, jag skojar såklart bara. Den är ju jättebra!

Det råder extremt delade åsikter huruvida The Weather Man är en bra film eller inte. På sätt och vis kan jag förstå varför, för när en film marknadsförs som komedi men egentligen är ett väldigt sorgligt drama med vissa inslag av humor svartare än svart är det nog svårt att inte känna sig lite bedragen. Jag visste på förhand vad jag gav mig in på, men även om jag inte gjort det hade det nog varit omöjligt att inte se de enorma kvaliteter filmen besitter. Den har ett sinne för humor och bottenlös sorg som inte är för alla, men jag gick igång på den rejält.

Nicolas Cage spelar Nicolas Cage, en meteorolog (tänk att det ska var så svårt att stava) som tappat kontakten med både sin fru och deras barn på grund av sin självupptagenhet. Han försöker vinna dem alla tillbaka, men misslyckas gång på gång samtidigt som han måste leva med vardagen att folk på gatan kastar konstant kastar mat och dryck mot honom (antagligen för att de är avundsjuka på hans enkla, välbetalda jobb). I det här skedet visar det sig också att hans pappa Michael Caine är döende, och i takt med allt detta blir Nic mer och mer deprimerad. Det kanske inte låter så kul, men filmens extremt torra och svarta sinne för humor lyckas ändå väldigt väl med att skapa vad som kunnat bli en nästan alltför nedslående film till en synnerligen unik upplevelse. Nicolas Cage är också för ovanlighetens skull extremt bra utan att överhuvudtaget spela över(!!!!!!). The Weather Man var inte en nog populär film för att någonsin nomineras till några priser och 2005 var ett synnerligen bra år för skådespelare, men det här är utan tvekan minst en Oscarnominerings-insats för Cagen. 

Det här kan verka som en film om en man som allting bara går riktigt dåligt för, vilket skulle vara en oväntat standard premiss (fast oftast med mer komiska resultat), men främst är det egentligen en film om depression där det mesta andra mest är en parentes eller ett försök för Nic att må bättre med sitt liv. Det går visserligen sällan som han tänkt sig, men han försöker åtminstone. Visst är det en film gjord för att underhålla sin publik, men den kan ändå vara tänkvärd. Ibland mår Nicolas bra, ibland dåligt. Alla beslut han tar kanske inte känns logiska utifrån tittarens perspektiv, men i hans mörka tillvaro kan de ändå kännas som det rätta att göra. Det kommer en del humor ur det här såklart, men i regel är den sällan på hans bekostnad. The Weather Man är inte en film som förlöjligar sin huvudperson, hur lågt han än kan sjunka. Den är snarare ett porträtt av någon som fått praktiskt taget allt, men inser att det inte är vad han egentligen ville. Det är sorgligt (ibland något sentimentalt), filosofiskt och ibland också väldigt roligt. Under det roliga finns dock alltid mörkret och mullrar. Inte ens mot filmens slut finns det ett självklart ljus, för ibland tillåter helt enkelt inte livet det. Ibland kan man spå väder och lyssna på Wars Low Rider samtidigt, men ibland också inte.

På sitt sätt att behandla det mänskliga psyket med både extremt allvar och humor påminner The Weather Man till viss del om Bringing Out the Dead, men där den misslyckades totalt med sin intrig står sig dagens film mycket bättre. Den är inte perfekt eller så (trots att den bara är 97 minuter lång kan den ibland kännas lite utdragen, vilket inte är okej för en så kort film), men den gör så mycket så rätt. Berättelsen är intressant, och karaktärerna likaså. Den är väldigt tung på sina ställen och det kan nog skrämma bort många, men den väger alltid upp det bra med sin humor, vilket jag väl har nämnt sådär 5-6 gånger vid det här laget, men när någonting görs så bra måste det nämnas flera gånger! Det är inte allas sorts humor och verkligen inte allas sorts film, men den är utan någon som helst tvekan för mig. Det är lite jobbigt att soundtracket ofta låter som om någon onanerar i 120 km/h, men det går att komma över. Jag rekommenderar den helhjärtat om du vill må dålig och skratta lite samtidigt någon kväll.  

:'^(

Trettonde December - Captain Corelli's Mandolin (2001)

Jag tror aldrig någonsin att jag faktiskt lyckats ha så bra timing med Cagekalendern som idag. Helt omedvetet dessutom, för jag skriver ju om filmerna i kronologisk ordning så jag kan inte direkt planera sånt här i förväg. I vilket fall finner vi oss denna dag, den trettonde december 2016, lucia osv, med en film där Sankta Lucia (eller ja, den är ju på italienska så Santa Lucia om man ska vara helt korrekt) faktiskt sjungs. Jag har sett mången film i mina dagar och det hör sannerligen inte till det vanliga, men det blev en väldigt lycklig slump just den här gången.

Captain Corelli's Mandolin (Oväntat nog Kapten Corellis Mandolin i Sverige) är en spännande relik av det tidiga 2000-talets stora kärlekshistorier utspelade under olika krigstider för längesen. I det här fallet andra världskriget, men kolla tillbaka på 2000-2005 när du har tid så kommer du hitta ungefär exakt samma film om och om igen, bara under olika epoker och händelser som skakade världen™. Den här sortens film har gjorts både före och efter dessa år, men aldrig lika frekvent. Sak samma egentligen, det enda du behöver veta är att vi inte har en speciellt unik film framför oss idag. 

Under Italiens ockupation av Grekland kommer italienarna som objudna gäster, men kärlek lyckas ändå uppstå mellan den italienske, operaälskande (vilket hade kunnat bli katastrof, men Nicolas Cage är faktiskt oväntat bra på att sjunga) officeren Nicolas "Corelli" Cage och Pelagia, vars man anslutit sig till de grekiska rebellerna. Ganska standard alltså. Inte dåligt direkt, det kan jag inte säga, men inte heller speciellt bra egentligen. Miljöerna är väldigt vackra och musiken fantastiskt bra, men annars finns det väl egentligen ingenting som sticker ut med Captain Corelli's Mandolin, utom möjligtvis Nicolas Cages försök att prata engelska med italiensk brytning som kanske inte fungerar alla gånger men som definitivt har sin charm (de andra skådespelarna gör ett bättre jobb, men ingen står väl ut som speciellt otrolig egentligen. Det är liksom inte den typen av film). Storyn hade kunnat vara intressant, men manuset sviker en aning. Jag har hört att boken filmen är baserad på ska vara väldigt bra, men sorgligt nog har jag inte hunnit läsa den innan det här inlägget skrivs. Ett väldigt stort problem med berättandet i filmen åtminstone är att den ofta känns väldigt hoppig, och framförallt slutet har vad som rimligtvis är en timmes film komprimerat till tio minuter vilket inte direkt gör någon några tjänster. Det är inte förvirrande eller så, men väldigt styltigt berättat. Egentligen går nog faktiskt alltid i ett lite för högt tempo fast inte på ens på ett rimligt sätt, för när jag såg filmen kände jag mest att den gick väldigt långsamt.

Nu är det ju däremot så att en films handling faktiskt inte är allt och om den inte är helt fruktansvärd (vilket den faktiskt inte är i det här fallet, trots lite halvtaskigt berättande) finns det i regel andra aspekter som kan väga upp. Captain Corelli är inget undantag, för trots det halvdana narrativet ogillar jag den inte. Jag älskar den såklart inte, men den är lite för oprovocerande för att jag ska kunna tänka mig att någon aktivt ogillar den heller. Alltså, känner rent, passionerat hat för den. Det känns faktiskt omöjligt. Du ser den, och antingen gillar du den eller så känner du att "jaha, nä men det har var nog ingenting för mig" och sen tänker du aldrig på den igen. Kanske är det den största sågningen en film kan få, det är upp till var och en att avgöra. Jag skulle nog säga att det är värre att vara minnesvärd men dålig (eller avskyvärd och lättglömd, som Kiss of Death). En minnesvärd scen däremot, det är när Nicolas Cage för att vinna Penélope Cruz' hjärta spelar Wars Low Rider på mandolin

Jag är förresten ganska säker på att ingen framträdande karaktär spelas av någon från vare sig Italien eller Grekland. Vi har Nicolas Cage, en amerikan, som spelar italiensk. Penélope Cruz, spansk, John Hurt, engelsk, Christan Bales, walesisk, som alla spelar greker. David Morrissey från England spelar också filmens enda namngivna tysk. Det här stör mig väl egentligen inte, men det är alltid lite konstigt när skådespelare pratar engelska, men med ett annat lands brytning. Vad är poängen liksom? Den här filmen tar faktiskt det här konceptet till nya nivåer när Nicolas Cage ska agera tolk genom att växla mellan italiensk och tysk brytning under en scen (och - spoiler alert - han är rätt sådär på båda två). Nic ska dock ha beröm för att han lärde sig spela mandolin inför sin roll. Det hade jag aldrig orkat göra. Hans dåliga brytning låter också bättre än den faktiska italienska dubbningen, men det är inte direkt en bedrift. 

Tolfte December - Gone in 60 Seconds (2000)

In my restless dreams,

I see that town.

Silent Hill.

You promised me you'd take me

there again someday.

But you never did.

Well, I'm alone there now...

In our 'special place'...

Waiting for you...

Waiting for you to

come to see me.

But you never do.

And so I wait, wrapped in my

cocoon of pain and loneliness.

Nicolas Cage förstod ingenting. På kuvertet stod det Dominic Sena. Det kunde omöjligt vara han. Han var ju död.

Nic bedömde detta att vara ett mycket osmakligt skämt till en början, men ju längre tiden gick, ju fler sömnlösa nätter, desto mer kände han sig dragen att återvända till denna mystiska stad i brevet, Silent Hill.

Det var där han och Dominic hade gjort den populära och flerfaldigt prisbelönta Gone in 60 Seconds tillsammans år 2000. Nic hade inte varit där sedan dess, och han hade varit där när Sena dog. Det fanns ingen chans att han levde. Eller? Varför skulle någon annan skicka ett brev i en obskyr regissör namn till honom av alla människor? Och hur skulle någon annan känna till deras "special place"? Många fler dagar gick. Slutligen kunde Nic inte tänka på någonting annat längre och det märktes på hans filmer. I både Matchstick Men och Wicker Man såg det mer ut som att en överspelande seriefigur spelade i den vanligtvis restriktiva konstnären Nicolas Cage. Slutligen bestämde han sig: han var tvungen att åka till Silent Hill och undersöka om brevets avsändare faktiskt var Donic Sena och om han kanske ville göra en ny film. Nic gillade verkligen att göra nya filmer.

Det var en dimmig dag när han bestämde sig för att åka. Silent Hill låg inte jättelångt bort så han behövde inte packa med sig speciellt mycket. Kanske tur det, Nic gillade inte sitt bagageutrymme. Av någon anledning kunde han inte ens förmå sig att titta vad som fanns i det. Han kunde bara minnas att det varit så i någon månad, men varför visste han inte. Men vad var deras "special place" egentligen? Såvitt Nic visste var hela staden det, inte en speciell plats. Allt det här var ytterst förvirrande. Det blev inte heller bättre av att bilvägen tog slut några kilometer före han nått staden, så Nic var tvungen att gå sista vägen. Det var någonting kusligt över den där sista sträckan. Den öronbedövande tystnaden och täta dimman gav vägen en nästan mardrömslik känsla. Det var också helt tomt, inte en enda människa så långt utan kunde nå. Fanns det någon bättre väg in i Silent Hill som Nic inte kände till?

Ju längre han gick desto tätare blev dimman. Nic visste knappt ens vilket håll som var vilket längre. Slutligen nådde han en kyrkogård som låg strax utanför innerstaden. Till en början kunde han inte se någon människa där, men någonstans bland alla gravar kunde han höra ljudet av någon annan. När han gick närmare såg han att det var en kvinna som talade till en av gravstenarna. Underligt nog kändes hon bekant, trots att Nic var helt säker på att han aldrig överhuvudtaget sett henne förr.

-Ursäkta mig-, sa Nic så mjukt som bara han kunde. Kvinnan ryggade tillbaka kvickt.

-Förlåt, DET VAR INTE MENINGEN ATT SKRÄMMA DIG! Jag tror bestämt att jag gått vilse."

Hon tittade frågande på honom.

-Vilse?

Ja, jag är på väg till Silent Hill. Vet du vilken väg jag ska gå?

–...Ja. Det är svårt att se med all den här dimman, men det finns bara en väg. Du kan inte missa den."

– Okej, tack!

Nic skulle precis gå när kvinnan kvickt vände sig om och titta djupt in i hans lugna men ändå passionerade ögon.

–Du borde nog hålla dig borta från den staden, sa hon lugnt, men med en uppsyn som fylld av rädsla.

Nic förstod ingenting. Det enda han kunde minnas av Silent Hill var en vacker stad något isolerad från omvärldens besudling.

Den här, eh, staden... det är någonting "fel" på den… det är svårt att förklara, men...

– Den är farlig, fyllde Nic in, lätt frågande.

Kvinnan blev märkbart sårad över att han inte verkade ta situationen på allvar. Till och med Nic själv kunde märka det.

– Jag ljuger inte!

– Nej, nej, jag tror dig! Saken är väl den att... jag bryr mig inte om staden är farlig eller inte. Jag måste dit ändå.

Hon förstod inte. Hur kunde han någonsin vilja gå in i Silent Hill? Hade han ingen aning om vilken stad det var han pratade om?

–Men varför?

–Jag söker efter… någon, sa Nic. Han började känna mer och mer att han inte var säker själv på vad han gjorde där. Det var som om staden själv lockat honom dit.

–Vem söker du efter, frågade hon honom. Hon trodde att hon var den enda.

–Någon… mycket viktig. Det kan hända att han har en film åt mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få medverka i den.

–Jag också… jag söker efter min mor. Det är så längesen jag såg henne senast. Jag trodde att min man var här också, men jag kan inte hitta honom heller. Förlåt, det här är inte ditt problem.

Nic var förvirrad och aningen obekväm. Menade hon att de skulle finnas här på kyrkogården? Det hjälpte inte av att han kände av rätt dåligt skådespel från kvinnan. Var det någonting hon inte berättade för honom? Han hade tyvärr inte mer tid att tänka på det. En potentiellt levande regissör med en potentiellt levande film fanns i Silent Hill och han ville inte låta någon av dem vänta mer.

*

Nic kände direkt att någonting inte stämde när han äntrade Silent Hill. Dimman var tjockare än någonsin och hela staden verkade ha lämnats åt döden. Alla hus var deprimerande nedgångna och gatorna helt tomma på människor. Nic vandrade omkring ett tag tills han såg en mänsklig form komma närmare och närmare. Äntligen, tänkte han. Kanske att den här personen visste vad det var som pågick i staden? Hur kunde en tidigare så vacker plats ha gått ned sig så extremt under en så förhållandevis kort tid? När formen kom närmare honom insåg dock Nic kvickt någonting som fick blodet att isa.

–SATAN I GATAN, DU ÄR JU INGEN MÄNNISKA.

Det var en fruktansvärd syn. Om du bara såg dess kropp hade du antagligen kunnat ta den för en vanlig människa, utöver vissa småkonstiga leder (men Nicolas Cage dömer inte). Dess huvud däremot… ett bihuvud. Utöver skräcken och det bisarra i denna syn kunde inte Nic under en kvick sekund känna någonting illavarslande, en skrämmande tanke som sa honom att det här bihuvudet existerade endast för att han skulle se det. Var det en varning för vad som komma skulle, eller bara ett tecken på att han inte borde åkt hit? Nic hade inte tid att tänka på det nu. Han ville bara fly från det här monstret. Han sprang så fort han kunde därifrån. Flykten tog honom slutligen till ett hyreshus han hoppades skulle vara nog bra gömställe för att monstret skulle tappa bort honom. Det såg om möjligt mer nedgånget ut på insidan, men det fanns åtminstone inga monster där.

Nic utforskade byggnaden ett tag och som tur var hade låset rostat sönder på de flesta dörrarna så han kunde gå in i lägenheterna utan större problem. Han bad till gud att han skulle finna någon annan människa där. I en av lägenheterna hittade han en Gone in 60 Seconds-VHS och tog den med sig utifall att han skulle kunna hitta någonstans där detta moderna mästerverk kunde ses. Precis när han tagit den hörde han dock ett ljud från ett annat rum i lägenheten. Det började bli ett återkommande tema att Nic hörde någonting oväntat vid det här laget, så han var lite tveksam över om han skulle gå och undersöka eller inte. Nyfikenheten inom Nicolas Cage är dock stor så han gick, något motvilligt, mot toaletten. Ljudet kom från ett annat rum, men ibland måste man prioritera. När han väl var klar där inne hade ljudet hunnit tystna. Hela lägenheten var tom. Eller, Nic var inte helt säker. För en kort sekund hade han i ögonvrån kunnat se någonting som likande en människa men… nej… kunde det vara sant...? Hur många gånger Nic än gick igenom det i sitt huvud kunde han inte komma ifrån det: människans huvud var utbytt mot en enorm, fruktansvärd frisyr. Han måste sett i syne.

Efter några timmar hade han utforskat hela huset. Det fanns inga människor där och det enda av värde han kunde hitta var en av sina filmer. Det var lite konstigt att just den film han gjort med Dominic fanns här, men med tanke på alla rekord den slog var det inte konstigt om folk i Silent Hill också hade smak nog att köpa den på hemvideo. När han satt ner och tittade på kassettfodralet mindes han plötsligt någonting. Parken. Den största delen av filmen hade spelats in där i parken. Många som vill göra en film utspelad i New York åker ofta till Kanada. Dominic Sena? Han åkte till en park. Kanske var det detta extraarbete för en autentisk omgivning som gjorde filmen så populär?

Det var inte lätt att ta sig dit. Många vägar avbröts av stora hål i marken och Nic var tvungen att gå runt nästan hela staden för att ta sig dit. Värst var däremot alla bimänniskor som jagade efter honom, men de var i regel ganska ointresserade och slutade springa när han bara var några få meter bort. När han väl kommit till parken hade Nic ganska låga förväntningar på att få se sin gamle regissör där. Men när han kom till dammen såg han honom. Nic kunde knappt tro det. Han hade äntligen funnit Dominc Sena!

–Dominc!

Mannen vände sig om. Han såg exakt likadan ut som Sena och klädde sig dessutom på samma vis, men det var inte han. Nic kunde knappt tro det.

– Oj, förlåt mig. Jag trodde att du var någon jag kände.

Mannen log. Inte på ett trevligt vis, men inte heller hånfullt. Det var svårt att sätta fingret på sinnesstämningen bakom det.

–Ser jag ut som din regissör, frågade mannen, oväntat rakt på.

–Ja, ni är exakt likadana. Ditt ansikte, dina kläder, din röst, allt är likadant. Det är nog bara ditt hår som är olikt. Och så är han död. Det tror jag inte att du är.

–Jag heter… Demetrius. Jag tror inte att jag ser ut som ett spöke, eller?

–Så du är verkligen inte Dominic?

–Nej, jag är Demetrius. Jag sa ju precis det.

Nic visste inte riktigt hur han skulle känna. Här hade vi en slående opassande dubbelgångare till mannen han sökte efter som på något vis visste att han sökte efter en regissör. Det hela var lite för otroligt för att vara sant.

–Förlåt, jag är lite förvirrad av allt det här. Det kanske är bäst att jag går nu. Det här känns ganska obekvämt.

–Det är ingen fara, du är inte den första att missta mig för en filmarbetare. Var du på väg?

–Jag söker efter Dominic, min tidigare regissör. Har du sett honom. Han är… exakt likadan som dig.

–Var inte han död?

–Jo, men han skickade ju ett brev till mig! Haha, det låter så dumt när jag säger det högt.

–Du kanske ska kolla om han är på hotellet då? Jag har hört att det spökar där.

Hotellet? Såklart! Nic slog sig själv mentalt över att han kunde ha glömt bort en så viktig plats för filmen. Det var ju där han spelade in scenerna som vann honom en Oscar! Hur var inte det någonting han mindes längre?

–Vet du åt vilket håll hotellet ligger? Det var längesen sist jag var här och… tja, du verkar vara den enda levande människan i Silent Hill.

Demetrius log mot honom igen på det där obehagliga viset.

–Jag kan visa dig vägen. Jag skulle gärna själv vilja träffa den här Dominic om vi är så extremt lika varandra. Eller känns det obekvämt att gå med någon så lik en död vän?

–Han VAR egentligen INTE min VÄN.

Vad hände där? Det var som att Nic började spela över massor för en kort sekund. Men det här var ju verkligheten och han gjorde inte ens det på film längre. Var det någonting Dominic sa?

–Eh, jag menar, lead the way!

Demetrius tittade misstänksamt på honom, men gestikulerade sedan till Nic att följa efter honom.

–Brukar det ofta gå runt monster på gatorna i den här stan?

Demetrius tittade ännu en gång misstänksamt. Han verkade i största allmänhet mest växla mellan att le underligt och titta misstänksamt.

–Vad menar du? Det finns inga monster här. Silent Hill må vara en spökstad, men det i ordets rätta benämning.

–Men du verkar ju bo här, frågade Cage med ett konstaterande. Lite paradoxalt, men väldigt typiskt Nicolas Cage. Demetrius svarade inte utan fortsatte bara gå. Medan han gick och tänkte på allting som hänt och skulle hända fick han dock syn på någonting. Det var mannen med frisyrhuvudet och han var på väg rakt mot dem!!!

–KAN DU INTE SE DET DÄR?! DET HÄR ÄR INTE PÅ RIKTIGTAHHHHHHHHH!!!!!

–Lugn nu, det finns ingenting där, bara ännu mer väg. Det måste vara dimman som spelar dina ögon ett spratt.

–Jag ber dig bara att TITTA. LITE. MER. NOGGRANT. VI. KOMMER. ATT. DÖ.

–Snälla du, antingen beter du dig som en normal människa eller så får du hitta det här hotellet på egen ha-

Frisyren hade hunnit ikapp under Nics överspel och grep tag i Demetrius. Nic sprang så fort han kunde. Han sprang tills han inte kunde springa mer och då sprang han lite till. Varför kunde han bara se Frisyrhuvudet? Det hade precis dragit iväg med Demetrius, så det kan inte bara varit i hans huvud. Som av en ren händelse hade han efter ett tag lyckats springa ända till hotellet. Vilken otrolig tur, Nic.

När han kom in i foajén slogs han av en oväntad syn: kvinnan från kyrkogården var där.

–Stopp, kom inte närmare! Han kommer att döda dig också!

–Vänta, vad menar du, frågade Nic. Vem skulle döda honom? Var Frisyrmannen här inne? Betydde det att hon också kunde se honom? Trots att hon bad honom att lämna hotellet gick han fram mot henne. Ingenting hände.

–Ser du? Han är inte här. Jag stötte på honom där ute för några minuter sedan. Det finns inte en chans att han hunnit hit än.

Just då h́örde ͏N̡i̡c̡ ett unde͠rl̨igt, ̸m͘et͜a̡ll̸is̵k̷t ̵lj̴ud͜ so҉m̧ ̴k͡om ̸nä͞r̕m̶are͏ o̢ch̴ närmare. De̕t ̢här ̕var̸ ̷inte Fri͝sýr͞h̢uv̸u̸de̵t ͠a̴lls͝.͟ Det̷ ͘här va̸r ͏n̢ågònti͢n̷g͞ ̡he̕ļţ ̷a̡n̵nat͢.
̀
–O̴S̕CA̸R ̀N͘ȨJ, ͝r̨opad҉e ͜h̀oǹ.͏ ̧
͝
U̴t ur ̛e̷n͟ ko̵r̕r͝i͘d̨or̡ kom ̛nų e͝n͡ ͞ȩnorm ̷m̵an̨ ̴i͏ ̕gu̸ld.̕ ͟N̛ic̴ ͡k̕u͟ńde͘ ḱä҉nn͝a͠ att ͏ma̧nne̡n ̢v͟ar fu̕l͝l ͟av ̶ils̕k͟a o͡ch͏ ̴ha͏t͘, men ͡varf̀öŕ?͡ H͘ad̴e ̛N҉i͝c͢ v͠arít̀ i g̡ul̡d had̛e ̵h̛a̛n ҉a̢n͞ta̵gl̶igen̸ ͢vari̶t ̶l̶i҉te͝ ͡g̶la͟d͝ar̢e.͘

̀–HER͟RE̵G̴UD͠,̧ rop͏àd͟e ̡han̷.̧ ͘H̢ur̨ ̀s̨k҉u̢l͟l͏e̵ ͟h̀an ͝ku͝nn͘a̵ ö͏ve͏rl̡eva ̵de҉t͘ ̸h͢ä̸r? ̀D͏är̸ ut͟e ̸v͝a͏r̢ F̢r̸isy̨rhu̶v͘úd̵et (̨å҉tm͜i͞ns͏t̶o̶ne͠ ̢b̧ord̶e han v̴a͢ri̕t̷ ͝de҉t ̧f͝ortf͘a͞ra͟nd͜e͞)̷ ̶ǫćh ̢h͜ä́r ͘i̡n͜n̸e k҉un̶d͟e̸ ͜h͟an͢ i͡nte͟ fļy͢ f̶ör ͞ev̕i̴gt͠. ̢M͠en̢ ͘şå̧ st͝anna͟d̢e͟ Gùld͟ḿąnne͠n ͜p͏l͟ö͘tslig̵t. Ha̡n̸ ̷r͟ö̶rd͡e̕ śi͜g i͟nt͟e̴ a̶ll͝s͟. U̶n̷der̵ligt ͢nog börj̨ade̶ N͘ic̴ ḱänņa ̀s͠i̷g͞ ̧n͢åg͢ot̷ d̷ra͞g̸e̕n ̀t͜ill͠ h͞ono̵m̛.͞ H́an҉ v͞i̛l̵͞l̴e t͢͟a̧ ̸i̶̶͟ ma̷̛n̵n͏e̸͝n̢͟s̴ ̷̢g̸̢͏u͟͠l͝d͠͝h͠u̕͞d̢.̡ Hąn̸͜͠ v̸͜͡i̛͘l͢͟l̡͟ȩ̸̧ ̢͠h̸̕͢ą̀ d̕͞én̢͞.̨͝ ́M̷en͏̧ ̢h̨a̧ǹ̸ ̶͡f́̀͘i̶̢̛c͠k ́͢͟í̶͜n̕͞͡tȩ̴. ̡͠͞H̵͝u̷r̨̡̛ ̧͜͜myc͡͝k͜e҉̀t̛̀ ҉̴͝há̢n̸̡ ä́n̢̢ ҉͝f̴̸̢ö҉̵͢r҉s̸̶͜ö̸k̕t̢ȩ̴̡ ̕͏b̧̧̕ac҉̧͠k̶͞ad̴e̛ ̷g҉͡ul̵ḑ͠ḿą҉ń͝n̵̨en̢ ̕h͞el͢a͡ ̶t̴ì̵d̨͢e̸n ҉̢s҉҉͞å͟͡ a̴t͡t̨̀͏ ̢ḩ̛an͡ ̕v͘a̵r p̶̛̕ŗ̀e͠c̶̛̀i̵s̛͡ u͜t̢́͘om̨͢ ̛̀N̸í̕c͠s҉̵ ̢͞räc͘͏k̛h̸͢å̷͟͠l̕͏̷l.̴͟ ͘͘͞
҉
̷́͠–҉̶̀V̀͡͞À͞D̸͜ Ä͘͟R̵ ͏̀DĘ̷T҉̵ ́H̡͟Ä̢͟͝R̴ ͡F҉ÖR̕ ̷͞T̸͞Ǫ́͝R̕T̕Y͡҉̢R͞, ̢͏s҉͜k͏r̡e̷k̡ ҉N̷̶͟įc̡̛̀ ̴m̴o̵t͢ ̷ś̵͘k͞y̶͜ņ̀͟.̛
͏
̷–͜͡J͢ag̸͘͢ ́är̨ ̴͜d̸͜è͟n͏ ̶͏du̢̢͞ ̶a̡ļ̀͘d̡̢͢rig fi͟͝c͏ḱ̴͘,͢͡ śv̵ar̡ad͏e̕̕ ̷̢m̢a̢ǹ̵n͝e̶n.͘͜ ̀
̛̕
̴N̷i̡c̡͢͞ ́̀f́ör̀s͟t̶͞o̢͜d̶ in̨҉͝t͏̴͢e.̨͏̛ ̀V͟ad̷̢̧ ̴̛͞m̴̀e̢͜ņ͘͟ąd̸̴è͡͡ ́͡͠ḩ͟͞à̸͞n҉͞ ͟m̷ed̢ d͢é͢͏t̴͘?̨͞ ͏K̕͟la̧r͢͡ ́͞a̶̢͜t҉̨t̡̨͞ ̵h̛҉a̕n̸̕ ̢i̵̶n̕t̢e͞ ̴̧͢b̕͟ą͟r҉͡á̵ ̶͠h͝a҉̵d̀͟͏e̸͘ ̴͡é͠ń҉ ̸͘̕m̕an͘ i͢ ̴̶͡g̛҉u̵̢l̨̀d̢ ͢l̛͢i҉̴g̕g̶̡a̶͝n͝d̵e͠s̛͡҉ ͝h̨̨͞emma͝.̶̡ ̧͟D̡̧eţ ͏͡v̀͟͜a͘ŕ̕ ̶́nä̧́s͘͢t̵̡an̛ ̨ir̛͞r̡i͜t̀͡e͞ra͏͠n̛d͏͡è͟͠ ̴́a̷͞͞t̕͟͝t͢ ̷h͢a̕͢n ̴̧b̴̛́e̵̶͝h͢҉ö̴v̸d͢͠e ̷̴̧f̕͘å̶̡ d̶̢e̸t̸̛͠ ̷͟f͘ö̶r҉͢k̴̡l̷̨a̡r̛á͠t̸̨ f̡ö̡͢͏r̛ sìg. ̧H̡͏̧an̕͡ ́͞f̀ö̧͏r͘͟s̷̡͞ö́k̶͘t̨̀e ń̴u̧dḑ̸͝a̵҉ ̨͘v̨̀i͟͞d ̸̢m͏aņn̴̴͞e͏͏n ̨į̸ ̀̀͠fl̶͡e͘͏ŕ̷̨a ͞҉m҉͡i̧nu̷̢͞te̸̷͝ŕ̸ ͜͝͝ḿ͠e̷n̢̛ ̵̕h̴a̶̛͠n̨͢ ̶b̸͟a͞ć͞k̵̀a͟͢d̷e ͝͡a̷l͝lt̵̷i̴d b̡ak̕͟͝å̧̛t̡͞ ̧͟n͜ä̡͠r̴͠ ̸͏̸N̴ic͟͞ ̶́́kơ̵m̷̧̛ ̢̛n̸o̶͡g ͞nä̸ŗ̶a.̨̨ ̛De̷t͘҉̕ ͏̸v̶͡a̕͏r͝͞ ͟͟e̶n ̸̛o̴̷͠t̛́r̷o҉l͢i͡g ̀͞m͏e͠n̛҉ta҉̧͠l̷̶͘ ͏̶́t̷̸̡o̵̡r̢t̢̀y͟͝r͟͞.̴͢ ̵͡Me̶̸̛ņ̸͢ ̧v̵͜͜a̧̡̕d͟͟ ̧́i̢n̡͞͠n̕͞e͟bà҉r̸̸̨ ̛͢d̨̨e̶n̛̕ e͢ge̴̴n̴t̨l҉̛i͠g̡̀͞e̸̛͝n̸͝͠?̵̨ ̵

- Herregud, jag vann ingen Oscar.

- Förstår du nu varför jag ville att du skulle komma hit igen, Nicolas? Alla dåliga skådespelare, det mystiska brevet, skräcken för bin. Allt för att locka dig hit till mitt hotell.

Den rösten... Demetrius? Nej... det fanns ingen tvivel den här gången

-Dominic! Jag... jag har levt en lögn. Du var aldrig död, det var bara jag som dödade din karriär och inte kunde leva med skammen. Kan du någonsin förlåta mig?

- Nej Nicolas, du dödade min karriär, så nu ska jag döda din. 

- HHHHHAHAHA, skämtar du med mig Dominic? Dominic...?

-̶̛̕ ̵̶́V̷̡̢͝ì͘ ̵͜s̢҉͏k̢̢͞͏a҉ ̷a̧͞҉̶l̨̨̛̛͢l̶̸a̴̧͠͠ ̵̸̸͞e̛͢͡ń́҉҉ ̴̧g̵̀å̢̛͢͡n͘̕ģ͟͠ ̶̕͡͡d̨͝͠ö҉̴҉̀͠,̀ ́͢͜҉̴Ņ̨̨̧í͡c͡.̛͢͠͡

ALL MY FRIENDS KNOW THE LOW RIDER

THE LOW RIDER IS A LITTLE HIGHER

YEAH

THE LOW RIDER DRIVES A LITTLE SLOWER

LOW RIDER IS A REAL GOER

HEY

LOW RIDER KNOWS EVERY STREET, YEAH

LOW RIDER IS THE ONE TO MEET, YEAH

THE LOW RIDER DON'T DRIVE TOO FAST

TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP

TAKE A LITTLE TRIP AND SEE

TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP

TAKE A LITTLE TRIP WITH ME

Jag skrev om Gone in 60 Seconds på riktigt förra året, och min åsikt har inte ändrats sedan dess. Du kan läsa det inlägget här!