Nicolas Cage har inte riktigt varit med i Oliver Stones bästa film, inte riktigt Brian De Palmas bästa, inte riktigt Coppolas bästa, inte riktigt John Woos inte bästa, och idag är han inte riktigt med i Martin Scorseses bästa film. Däremot Bringing out the Dead. Jag tror hela tiden att den heter Burying the Dead av någon anledning. Det kanske är ett dåligt tecken.
Den utbrände ambulansföraren Nicolas Cage (antagligen har han ett namn i filmen, men jag har en hjärnskada som gör att jag aldrig minns namnen på hans karaktärer) genomlider tre hetsiga nattskift i New York. Samtidigt som hans kollegor med hjälp av vilja och svart humor dagligen tar sig genom de hårda nätterna kämpar Frank själv för sin egen mentala hälsa. När jag för ovanlighetens skull gett mig ut på research-färd har jag sett att många klagat på Bringing Out the Deads brist på handling. Inte så konstigt egentligen, för intrigen med Franks mentala problem kommer upp rätt sällan. Men nu ska jag säga någonting oväntat: det här är en mycket bättre film när den inte fokuserar på det. Hade jag fått bestämma hade den antagligen bara varit ambulansnätterna, ett händelseförlopp utan början eller slut. Majoriteten av filmen är uppbyggd så, men ibland dras den ner av att vilja ha en röd tråd i sitt narrativ. Det största problemet med det här är att det nästan blir två filmer eftersom att ambulansdelarna är som en riktigt, riktigt, riktigt svart komedi om hur allt är uselt medan den andra är en bottenlöst sorglig film om hur allt är uselt, plus Nicolas Cage skuldkänslor över någon som dött och hur han hör röster. Båda delarna är ju samma film så självklart handlar de om samma sak egentligen, men på något vis behandlas det olika beroende på vilken aspekt filmen fokuserar på. Är det utryckningar med ambulans kan vi förvänta oss att scenen är bra, fram tills slutet när den inser att det måste vara lite handling och då blir allt fort sämre. Utspelar sig scenen på sjukhus eller någon ful 90-tals gata kan vi förvänta oss att den är något sämre och i regel ganska dum med något sämre skådespel än tidigare (trots samma skådespelare).
Jag ska erkänna att jag verkligen inte gillade Bringing out the Dead till en början. Jag tyckte att den kändes på tok för mörk och desperat efter att vara så edgy som möjligt. Kanske en timme in vaggades jag ändå in i världen som byggdes upp och Nicolas Cages planlösa resa runt Manhattan för att hitta någon att rädda, bara för att misslyckas om och om igen (och när han väl gör det har han blivit så desillusionerad att han inte längre bryr sig). Hur tragiskt det här än låter var dessa delar ofta underligt roliga. Mycket tack vare att samspelet mellan Nic och hans olika chaufförer (John Goodman, Ving Rhames och Tom Sizemore hinner alla åka med honom) är strålande, och många av scenerna är så otroligt smarta. Den här filmen är såklart inte rolig för att den är så himla vitsig eller så, utan kanske mest för hur chockerande den är. Det är så mycket sjuka saker som hinner ske att det är svårt att reagera på något annat sätt än med ett skratt, liksom. Samtidigt är det ju roligt på riktigt, om än inte direkt på ett traditionellt vis. Martin Scorsese har försökt sig på humor förr och oftast har det väl gått sådär (som i fruktansvärda After Hours), men i Bringing Out the Dead har han verkligen lyckats. Humorn är inte heller bara... tja, rolig, utan den belyser också vilket fruktansvärt arbete det måste vara att köra ambulans på natten på ett tillgängligt vis. Humor, men med en väldigt klar strimma av allvar och insikt i problemen inom ett ämbete som kanske inte pratas om nog ofta.
Tyvärr togs jag ur allt det här positiva om och om igen när, som sagt, handlingen, intrigen, ploten, whatever du vill kalla den, inträffade. Den påminner faktiskt en hel del om en sämre Leaving Las Vegas där en Nicolas Cage dras ner mer och mer i fördärvet (i det fallet alkoholism) ju längre filmen går, men där Las Vegas lyckas väldigt bra skadas den här filmen av att den visserligen hanterar just den aspekten på ett rimligt vis, men däremot inte handlingen runt. Nic själv är faktiskt inte dålig, men däremot är hela hans resa väldigt ointressant i kontexten av vad som försöker berättas. I den ena filmen, alltså ambulansutryckningarna, sköts det här mycket bättre och det märks hur hans mentala hälsa tar slag efter slag, men när det ska vankas intrig är han egentligen likadan genom hela filmen utöver att han ser mer och mer sliten ut. Jag togs också lite ur filmen när han för att slappna av valde att lyssna på Wars Low Rider, för om någonting höjer pulsen är det väl ändå den. Jag borde väl nämna Patricia Arquettes roll i handlingen också, men hon var så dålig att jag skippar det.
Jag fattar att det jag skriver kan verka förvirrande för det kan ju onekligen låta som att även utryckningarna har med handlingen att göra, och till viss del har de ju självklart det. Samtidigt är de verkligen disparata från varandra och den ena skulle kunna tas bort helt ur filmen utan att det påverkar den andra (förutom att den ena filmen som bara består av intrigen skulle bli väldigt kort. Det ena är verkligen en svart komedi, nästan en Fight Clubs antites (även om den skildrade en viss sorts våld med humor den också, men på ett mer glorifierat sätt) där saker egentligen händer utan rim och reson, medan den andra är ett nattsvart drama som aldrig riktigt kommer igång eller får ett slut, men där saker TYP händer med någon rim och reson. Jag önskar så väldigt mycket att vi kunnat skippa Nics mörka tankar och skuldkänslor över misslyckade räddningar han har i handlingsdelen när han bara blir dark & gritty, och istället överföra det till ambulansdelarna när det istället tar form i reeeeen galenskap som är mycket mer underhållande (och antagligen också mer realistiskt). På grund av den svagare handlingsdelen av Bringing Out the Dead är det väl kanske inte direkt någon modern klassiker. Den hade definitivt kunnat bli det, men nu är den bara en bra film som dras med att vara väldigt ojämn. Det tar tid att komma in i den, det erkänner jag, men efter ett tag kommer man liksom in den sjuka stämningen och trots att den kan vara absurt mörk blir det nästan aldrig för mycket. Idag verkar det inte riktigt som att någon minns filmen alls, men om du kommer ihåg den efter att ha läst det här rekommenderar jag dig ändå att ge den ett försök. Vem vet, kanske att du kan komma förbi intrigen bättre än jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar