Tjugoandra December - USS Indianapolis: Men of Courage (2016)

Igår satt jag i Malmö och såg Håkan Hellström. Idag sitter jag på ett tåg och ser USS Indianapolis: Men of Courage. Det är de extrema kontrasterna i livet som ger oss motivation nog att fortsätta, antar jag. Det här är en film som många sågat hårt och kallar för Cages kanske allra sämsta film. Dessa personer har fel, men om man bara ser halva filmen förstår jag definitivt hur man kan tycka det för den kan vara en av de klart sämsta filmerna jag någonsin sett. För övrigt valde jag bara att se dagens film för dess affisch:

Kolla bara. Vilken grej. Nicolas Cage vill kyssa dig och att ni ska ha en lite nice Low Rider-stund på hans båt. Eller så poserar han stelt och rejät retuscherad så att han ser ännu dummare ut, jag är faktiskt inte säker. Någon av de två är det utan tvekan, och eftersom att jag har väldiugt låga krav på mina Nic-filmer är det också nog för att jag ska välja att se den. Den har också Thomas Jane där precis till höger om Nicolaz, och han är med i kanske två scener av filmen. Nic är för övrigt inte heller med jättemycket förrän mot slutet, trots att han ska vara någon slags huvudperson. Nåja, det här var ett onödigt instick i inlägget. Tillbaka till filmen.

Nicolas Cage är idag kapten på den tunga kryssaren USS Indianapolis, som tillsammans med resten av sin besättning blev strandsatt mitt ute i filippinska sjön efter att ha levererat atombomben Little Boy. På vägen tillbaka kommer tyvärr några japaner i u-båt och sänker skeppet, så nu måste Nic och hans gäng överleva på öppet hav fullt av hajar (de har en del flottar, men hur länge ska de hjälpa?!?!?!?!). Den här handlingen är alltså baserad på en sann historia, och om du tänker att det är en händelse du hört talas om förr kan det vara för att du sett Jaws. Det är verkligen en historia som gjord för film, så att det inte gjorts tidigare (OBS: jag har gjort noll research så kanske att den har det, vem bryr sig yo) är faktiskt lite förvånande. Det borde kanske också göras en film med lite högre produktionsvärden än den här, för även om jag försöker påstå att den inte är så usel som många vill påstå så är det väl fel att påstå någonting så modigt som att den skulle vara bra. Nic McCage är faktiskt bra, antagligen bättre än på många år, men annars håller det mesta i regel ganska låg kvalitet. Resterande Skådespelare (utöver en av japanerna) är träiga, kameramannen klarade inte riktigt av sin uppgift och specialeffekterna är på samma nivå som Next (och den är nio år gammal). Den tappar också fokus och känns lite som tre filmer i en (först en underlig, romantisk film utan Nicolas Cage, sen hjärtpumpande krigsfilm som slutligen övergår i ett rättegångsdrama) där kanske bara den sista egentligen är speciellt bra. Det kan mycket väl vara för att Niklas Bur (jag har inga bra skämt idag, så jag ändrar bara hans namn om och om igen för humorns skull) är med så mycket mer och han är en av kanske två kompetenta skådespelare i filmen. Han blir förresten inte uppäten av en haj, trots vad den där bilden kan tänkas antyda.

Jag har tidigare sagt någonting i stil med att "om det inte var för Cagekalendern hade jag aldrig sett klart den här filmen", men det är såklart bara en överdrift. I USS Indianapolis: Men of Courage var det dock nära många gånger under den inledande timmen, trots Cagekalenderns grepp om mig. Jag har få gånger i mitt liv sett någonting så ointressant (och ocageigt, för han var knappt med) som detta; träiga skådespelare, träigt manus, träig regi, en kameraman som uppenbarligen fick en stroke mitt under filmning samt musik som är så storslagen att den knappt ens passat in i Sagan om Ringen, och det här är ändå en del av filmen där absolut ingenting händer. Musiken i sig är faktiskt bra, ska sägas, men den passar verkligen inte in i sin film. 

Under andra halvan blir det dock mycket bättre. En hel del dålig CGI, visst, men den fokuserar mindre på sina usla karaktärer och mer på faran i deras situation, plus Nic. Pacingen blir också mycket bättre, och i några få ljusglimtar känns det faktiskt som en A-film, även om dessa stunder är korta. Budgeten är väl förresten också filmens största problem, för det märks ju att pengarna tagit slut på vissa ställen (specialeffekter, skådespelare, levande kameraman, etc.) och om dessa rättats till hade det nog blivit en åtminstone helt ok film, även om regissören verkar bli bra på sitt yrke först mot filmens sista scener. Som det står sig nu är den ganska dålig, men verkligen inte usel som helhet. Typ 2/5, om man ska använda sifferbetyg. Helt okej att halvtitta på medan du gör någonting annat alltså. Eller, för att citera filmens halvtaskiga manus: Too bad for heaven, too good for hell >;^). 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten: här har ni en inblick i min sjuka hjärna. Jag har läst hur folk kallat filmen för amerikansk propaganda (de har uppenbarligen inte sett filmen), så jag hoppades på att den skulle vara så dålig att jag skulle kunna skriva "De här personerna har på sätt och vis inte fel, för USS Indianapolis: Men of Courage är faktiskt propaganda: den kommer nämligen lära dig att film är fruktansvärt och att du aldrig borde se någon igen. Åtminstone så kände jag när den var över.". Jag är en riktigt kul kille.