Ned hanlan var en riktig kanadensisk legendar. 1880 blev han världsmästare i rodd, och var en av de första att använda och behärska båtar med rörligt säte. Om vi ska tro The Boy in Blue (1984, Satsa Allt i Sverige) var han också ibland whiskeysmugglare, slagsmålsmagnet, passionerad romantiker och Nicolas Cage vid sidan av.
Igår hade jag ingenting att säga (på något mystiskt vis blev det ett helt inlägg ändå), men idag vet jag knappt var jag ska börja. Den här filmen är en av de mest bisarra ting jag någonsin skådat. Den försöker undvika sportfilmernas typiska klyschor men faller på något vis offer för varenda en, och trots det innehåller The Boy in Blue inte ens enda procent spänning. Det här måste filmskaparna också anat, för det enda riktiga "hotet" varje gång N-Cage ska tävla är att någon saboterat hans eller någon annans båt inför tävling, eller att han smugglat whiskey så att polisen är efter honom (i en minut typ, sen glömmer de det). Loppen i sig är också jätteunderligt klippta. Antingen visas bara början av loppet för att direkt klippa till när de firar Nics seger, eller så visas bara slutet när han går i mål. Det finns såklart också ett riktigt taffligt klippt roddmontage ackompanjerat av lika tafflig musik.
The Boy in Blue är något av en perfekt storm. Den är inte typ The Room eller Samurai Cop för den är på något vis ändå ett kompetent hantverk. Jag kan inte säga att den är så dålig att den blir bra, men den är aldrig någonsin tråkig. I ena stunden funderar jag över Nicolas Cages resa genom tid och rum*, för att i nästa tänka "oj, det där var verkligen en ful kameravinkel och dålig klippning", men jag chockeras också genom hela filmen över det annars höga produktionsvärdet. I slutändan kan man nog säga at- nej, förlåt. Jag kan inte hålla uppe den här charaden längre. Det är för svårt för mig att skriva det här. Roddsport är kanske ingenting som någon bryr sig om, men det gör ont i hjärtat varje gång jag tänker på den. Jag växte upp i Luleå, en idag levande stad som alla känner till. Förr fanns det dock inte så mycket att glädjas över alls, men vi hade åtminstone en sak: roddesset Rock Rullstedt.
Jag hade varit vän med Rock sedan vi var barn. Medan jag kämpade mig genom skolan och livet bredvid gick allt som en dans för honom. Jag vill säga att jag var avundsjuk, men han var bara så fruktansvärt karismatisk att det var omöjligt för mig. Dessutom var han tvungen att prestera på topp, för Kvikkjokks roddgymnasium kommer man inte på bara sådär. Rock kom självklart in, och snart skulle han ta över roddvärlden. Åtminstone trodde vi det.
Under hela gymnasietiden fick vi höra om hans otroliga bedrifter och ingen på juniornivå var ens i närheten av honom, men en dag tystnade allt bara. Rock hade helt enkelt packat sitt och lämnat skolan. Ingen visste var han befann sig, och hela Luleå var otröstligt. Folk förstod ingenting, men kanske att det var för mycket att bära en hel stads förhoppningar på sina axlar. Jag som skriver Cagekalendern kan känna igen mig i det idag.
När gymnasiet var över flyttade jag till en annan stad så fort jag kunde. Luleå var en spökstad efter Rocks svek, och även om jag älskade staden stod jag inte ut med den överliggande sorgen längre. Jag flyttade, och livet blev i sinom tid relativt normalt igen. Jag kunde dock aldrig riktigt skaka av mig tanken om vad som hänt om Rock inte lämnat oss som han gjorde.
I egenskap av mitt jobb (oklart vilket. Det är inte viktigt för denna SANNA berättelse™ egentligen) reste jag runt en hel del. Jag reste hit och dit, och sedan hit igen. En av dessa resor tvingade mig slutligen att besöka Luleå igen. Det var mentalt väldigt jobbigt, men jag kunde ju inte säga nej till mina arbetsuppgifter. Jag anade också att det skulle kunna vara bra för mig att försöka begrava en del spöken. Under åren jag varit borta hade Luleå förändrats väldigt mycket och börjat satsa extremt hårt på fisk. Lite lustigt såklart, men någon gimmick måste man väl ha. Det var på sätt och vis också bra, för jag har alltid varit mycket fascinerad av hajar, så det nyöppnade hajakvariet i norra hamn passade mig perfekt. Det borde inte kunna existera egentligen, men jag kan säga er att det är en ganska fantastisk syn.
Jag blev nästan lyrisk över hur välskötta dessa hajar var, och frågade en av guiderna om jag kunde få träffa denna otroliga hajskötare och berömma hen för sitt fantastiska jobb. Vanligtvis skulle jag nog fått ett nej men det här var en arbetare av tveksam moral, så jag leddes till ett av de bakre rummen för att få träffa denna hajmästare.
Rock Rullstedt. Såklart.
Man skulle kunna tro att jag var glad och kanske något förvånad över att äntligen träffa min gamle vän igen, men det var jag inte. Istället gick jag fram till honom och berättade från djupet av mitt hjärta hur jag skämdes över honom, vår stads stora hopp. Han som skulle sätta Luleå på kartan som ett rodd-mecka, men som framförallt skulle blir en stor förebild för barnen även när han slutat. Vi hoppades alla på honom så mycket. Han skulle ju bli en hjälte! Det var också lite dumt att han flyttade tillbaka till Luleå när hela staden hatade honom, men det var en lucka i handlingen jag inte tänkte på då.
Rock svarade bara kortfattat med en enda mening för att sedan aldrig synas till igen, och dessa ord kommer jag aldrig någonsin att glömma:
”Ni hajar ju inte."
Men just det, vi kanske ska sammanfatta. Om The Boy in Blue varit en helt normal film om rodd hade jag inte rekommenderat den, men eftersom att den är en film om rodd där nästan allting går fel föreslår jag att alla åtminstone ser en liten bit av den och ser om denna galenskap är något för er. Jag älskade den lite.
*Han beter sig verkligen genom filmen som om en amerikan från 1980-talet råkat resa bakåt till 1800-talets Kanda. Det är lite som att filmen från början skulle ha scener där han försökte vänja sig vid världen i typisk Demoliton Man-maner, men någon valde att klippa bort dem och göra en legit roddfilm istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar