Fjärde December - Amos & Andrew (1993)

Det är väl lika bra att fortsätta på komedispåret (även om jag vill påstå att gårdagens film gömde ett väldigt mörker), så här är Amos & Andrew! Det där var en riktigt svag inledning, men det är bara en hyllning till filmen i fråga. Idag får vi följa den kände författaren Andrew Sterling som precis flyttat in i sitt nya sommarhus, men att som svart man försöka koppla in sin stereo på en ö full av nyfikna rasistiska grannar är inte jättekul (varken för honom eller oss som ville se en bra komedi men fick lite vek hard hitting commentary istället). Som tur är spelar inte Nicolas Cage Andrew, utan han gestaltas av den ännu mer produktiva Samuel L Jackson.

Vissa skulle säga att en man som faller offer för rasism i ett jättevitt område, nästan skjuts ihjäl av poliser, och blir vän med en kriminell Nicolas Cage inte låter speciellt roligt, och dessa personer skulle ha rätt. Ungefär första halvtimmen av Amos & Andrew är nämligen helt outhärdligt dålig och försöker på tok för mycket att vara en whacky komedi som också vill göra någon form av smart och edgy kommentar på smygrasismen i samhället, men självklart inte lyckas. Hade det inte varit för Cagekalendern hade jag nog stängt av väldigt tidigt, men som tur är tvingade jag mig själv att fortsätta och när Nicolas Cage kommer in i bilden blir det faktiskt väldigt mycket bättre. Istället för att vara vitsig och leva på skämt om riktigt korkade poliser och irriterande grannar (båda har gjorts i tusen andra filmer och är aldrig någonsin roliga) blir den något mer lågmäld. Samspelet mellan Nic och Samuel L är helt fantastiskt och replikerna dem emellan räddar en ganska usel film till att ändå bli helt okej. Nicolas har också en underligt känslosam monolog om saltkräftor (sea-monkeys på engelska, ett väldigt amerikanskt fenomen) som inte riktigt leder någonvart, men den är fin oavsett.

På tal om Nicolas Cage förresten, hur bra är han inte i den här filmen? Det är lite "'Nic, skulle du kunna spela över lite mer? Du är lite väl laid back nu.' 'Haha, nej nej nej nej. 4:20, man, dags att filma!!!'-varning över honom, men den här väldigt lugna Cagen är en skön variation från det normala. Amos känns som en perfekt karaktär för honom, och att manuset så uppenbart gjort honom till den enda som inte är en super-stereotyp hjälper mycket*. Efter Honeymoon In Vegas (och Raising Arizona. Antagligen också Zandalee) är det verkligen underligt att han blev actionstjärna och senare skådespelare i dåliga thrillers istället för att satsa helt på komedier. Han är ju extremt rolig!

Med eller utan vår Cage är det här dock fortfarande en riktigt underlig (tonmässigt) komedi om rasism och jag kan väl känna lite att de poänger den försöker göra kanske inte riktigt når fram som de kunnat om karaktärerna var lite mer välskrivna och humorn inte i regel var... tja, fruktansvärd är väl det ord som passar bäst. Samtidigt är väl kanske inte "rasism existerar, what do you think about that????" superoriginellt oavsett, och av alla filmer som får dig att tänka "ja, rasism är verkligt, det trodde jag faktiskt inte innan" är inte Amos & Andrew kanske den första du bör se, så det är nog okej att bara se den som lite lättsam underhållning. Däremot finns det någonting som definitivt bör tas på allvar...

DEN HÄR FILMEN HAR VÄRLDENS BÄSTA HUND!!!!!!

Vet ni vad som kan göra en dålig film bättre? Släng in en hund och låt den förekomma ofta så är åtminstone majoriteten av dess synder förlåtna. Nu gillar jag verkligen hundar så kanske att jag är lätt vinklad, men samtidigt kanske jag också har helt rätt. Ja, det har jag. Jag har helt rätt. Bra.

Ser du Amos & Andrew och inte smälter inför Rommel (som är en jättevit hund döpt efter en nazist, ja, men bortse från det) har du antagligen inget hjärta och det kanske låter hårt, men så är det. Som tur är har även han jättehärligt samspel med Nicolas Cage, precis som jag förväntar mig att alla djur har. En normal, fantastisk hund blir därmed en fantastiskt fantastisk hund. Det blir inte heller sämre av att han och Nic tar en lugn stund mitt i filmen för att lyssna på Wars Low Rider. 

5/5. Till Rommel då, inte filmen. Den är på det stora helt okej med några glimtar av Cage-guld. 

*Här borde jag kanske säga att Samuel L Jackson inte spelar någon rasistisk stereotyp av något slag, men karaktären är inte direkt originell.