Gårdagen var fruktansvärt jobbig. Jag var inte helt säker på om jag någonsin skulle kunna skriva Cagekalendern efter ett sånt bottennapp som Kiss of Death, men nu 24 timmar senare har jag kunnat lägga det mesta av besvikelsen bakom mig. Livet går vidare, och så även kalendern. Idag ska vi prata om två filmer: Wim Wenders Der Himmel über Berlin (Himmel Över Berlin) och Nicolas Cage-remaken City of Angels (Änglarnas Stad). Du behöver verkligen inte se den ena för att få mer uppskattning för den andra, men det kan vara kul att se skillnaderna mellan lite smalare, tysk film och extremt mainstream hollywood-produktion. Jag skriver såklart om den ena mest för att komma bort från Cage-filmer en liten stund.
Der Himmel über Berlin/Himmel Över Berlin/Wings of Desire är på många sätt en otroligt vacker film. Visuellt är den definitivt det, men också i dess otroliga enkelhet trots en, ärligt talat, ganska trist (men ändå väldigt fin) handling. Majoriteten av filmen går egentligen ut på att två änglar, Damiel och Cassiel, går runt Berlin och lyssnar på vad diverse människor tänker. Ingen kan se dem, och de kan inte heller påverka världen runt omkring. För en film på två timmar kan det här ibland kännas lite småtråkigt om jag ska vara helt ärlig, men samtidigt är Der Himmel über Berlin mer en film om att vara, inte att göra. Det finns en huvudkonflikt om hur Damiel blir kär i en människa, och jag vet inte riktigt om den utförs jättebra? Det är kul att se Dammiel bli människa (haha, spoiler alert 29 år senare) och hur han hanterar den nya vardagen, men mot slutet känns det bara för lätt på något vis. Det är väldigt fint, men lite för enkelt alltså.
Eftersom att vi har två filmer idag vill jag hålla mig kortfattad. Jag älskar inte Himmel över Berlin (originaltiteln är för lång!!!), men jag tycker ändå att den är väldigt bra. Det är egentligen inte så mycket att se en film som det är att uppleva både Berlin och människan i sig. Filmens pacing är ibland lite sådär i min mening, och vissa delar av handlingen skulle gärna få tas bort, men i slutändan finner vi oss ändå med en film som ger en skön känsla när den är över och åtminstone jag har tänkt på den flera gånger sedan jag såg den, så någonting gjorde den ju rätt. Om du inte är uppmärksam kan den bli något förvirrande eftersom att väldigt lite sägs rakt ut, men har du tid och ork rekommenderar jag Himmel över Berlin till fullo. Om inte annat ger den dig mycket kulturell credd. Den är också den sortens tyska sorg som väldigt ofta görs parodi på idag, så det är väl alltid något.
Handlingen i City of Angels är ungefär densamma. Mycket av kontemplerandet och att Peter Falk egentligen är en ängel som blev människa (för det hände visst i Himmel över Berlin) har försvunnit, men annars är det mesta sig likt. Nicolas Cage är en ängel och han blir kär i människan Meg Ryan (vad hände med henne efter 90-talet egentligen?), men till skillnad från originalet har den här lite creepy stalkervibbar som aldrig riktigt tas upp. Jag vet inte riktigt heller varför folk kan se Nicolas Cage bara för att han "verkligen vill" att de ska se honom, men det är tydligen någonting änglar kan göra. Det förstör inte filmen eller så, men det är en väldigt stor skillnad från originalet.
City of Angels är, till skillnad från Himmel över Berlin, extremt rakt på och allting den tar från sitt original gör den ännu mer storslaget. Jag skulle inte nödvändigtvis säga att det är en sämre approach egentligen, men utförandet är ofta något sämre på de flesta plan. Rent tekniskt är City of Angels sämre, för den är ärligt talat ganska ful och användingen av musik är ibland riktigt dålig. Jag saknar också de lite lugnare, kontemplativa stunderna ur Himmel över Berlin där man verkligen fick chans att gå in i den världen totalt och fundera på människans natur, samt den kanske lite mer naturliga romansen (även om den känns lite väl hastig i båda filmerna). Samtidigt håller den här ihop bättre över två timmar, vi får lära känna karaktärerna mycket bättre, och den är mer konsekvent i sin ton rakt igenom Som ren film är City of Angels bättre i min mening, men som upplevelse och tankeställare (till viss mån) står Himmel över Berlin många mil ovanför. Båda två är dock väldigt bra på att framkalla känslor, men på väldigt olika sätt.
Remaken är en ganska standard film som inte gör direkt några fel, men inte heller gör direkt något jättebra. Originalet är unik på många sätt och vis, men försvinner i min mening in i sig själv och tappar fokus lite för ofta. Jag kan egentligen inte rekommendera den ena filmen över den andra, för de är verkligen gjorda med två helt olika publiker i åtanke. Jag föredrar i det långa loppet Himmel över Berlin, men jag gillar båda två och skulle gärna se dem igen. Filmerna är egentligen ganska typiska produkter av sin tid och den rådande filmkulturen i Tyskland (Himmel över Berlin är dock på många vis unik i många aspekter av sitt utförande) samt USA, så om du verkligen vill se två tidsdokument rekommenderar jag dig att se båda. Gärna samtidigt.
Det finns dock en fråga jag känner aldrig besvarades: varför klär sig alla änglar i City of Angels som Matrix-cosplayers? Var det helt enkelt det heta modet i 90-talets Himmelrike?
Just det, vi kanske borde snacka lite Nicolas Cage också. Han spelar Seth i filmen, medan hans motsvarighet i Himmel över Berlin är Damiel, spelad av Bruno Ganz. Båda två spelar egentligen ganska likt och gör sina karaktärer väldigt bra. Det är lite konstigt att se Nic var så väldigt tillbakadragen som han ofta är här (det finns som tur är en, väldigt malplacerad, scen av ren Nic Cage-skådespel i mitten av filmen), men det är logiskt och bra sett till karaktären. Änglar kan inte riktigt känna, och det förmedlas på ett rimligt vis. Jag har inget skämtsamt att säga här egentligen. Han passar i rollen och gör den rättvisa utan att kanske glänsa direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar