In my restless dreams,
I see that town.
You promised me you'd take me
there again someday.
But you never did.
Well, I'm alone there now...
In our 'special place'...
Waiting for you...
Waiting for you to
come to see me.
But you never do.
And so I wait, wrapped in my
cocoon of pain and loneliness.
Nic bedömde detta att vara ett mycket osmakligt skämt till en början, men ju längre tiden gick, ju fler sömnlösa nätter, desto mer kände han sig dragen att återvända till denna mystiska stad i brevet, Silent Hill.
Det var där han och Dominic hade gjort den populära och flerfaldigt prisbelönta Gone in 60 Seconds tillsammans år 2000. Nic hade inte varit där sedan dess, och han hade varit där när Sena dog. Det fanns ingen chans att han levde. Eller? Varför skulle någon annan skicka ett brev i en obskyr regissör namn till honom av alla människor? Och hur skulle någon annan känna till deras "special place"? Många fler dagar gick. Slutligen kunde Nic inte tänka på någonting annat längre och det märktes på hans filmer. I både Matchstick Men och Wicker Man såg det mer ut som att en överspelande seriefigur spelade i den vanligtvis restriktiva konstnären Nicolas Cage. Slutligen bestämde han sig: han var tvungen att åka till Silent Hill och undersöka om brevets avsändare faktiskt var Donic Sena och om han kanske ville göra en ny film. Nic gillade verkligen att göra nya filmer.
Det var en dimmig dag när han bestämde sig för att åka. Silent Hill låg inte jättelångt bort så han behövde inte packa med sig speciellt mycket. Kanske tur det, Nic gillade inte sitt bagageutrymme. Av någon anledning kunde han inte ens förmå sig att titta vad som fanns i det. Han kunde bara minnas att det varit så i någon månad, men varför visste han inte. Men vad var deras "special place" egentligen? Såvitt Nic visste var hela staden det, inte en speciell plats. Allt det här var ytterst förvirrande. Det blev inte heller bättre av att bilvägen tog slut några kilometer före han nått staden, så Nic var tvungen att gå sista vägen. Det var någonting kusligt över den där sista sträckan. Den öronbedövande tystnaden och täta dimman gav vägen en nästan mardrömslik känsla. Det var också helt tomt, inte en enda människa så långt utan kunde nå. Fanns det någon bättre väg in i Silent Hill som Nic inte kände till?
Ju längre han gick desto tätare blev dimman. Nic visste knappt ens vilket håll som var vilket längre. Slutligen nådde han en kyrkogård som låg strax utanför innerstaden. Till en början kunde han inte se någon människa där, men någonstans bland alla gravar kunde han höra ljudet av någon annan. När han gick närmare såg han att det var en kvinna som talade till en av gravstenarna. Underligt nog kändes hon bekant, trots att Nic var helt säker på att han aldrig överhuvudtaget sett henne förr.
-Ursäkta mig-, sa Nic så mjukt som bara han kunde. Kvinnan ryggade tillbaka kvickt.
-Förlåt, DET VAR INTE MENINGEN ATT SKRÄMMA DIG! Jag tror bestämt att jag gått vilse."
Hon tittade frågande på honom.
-Vilse?
Ja, jag är på väg till Silent Hill. Vet du vilken väg jag ska gå?
–...Ja. Det är svårt att se med all den här dimman, men det finns bara en väg. Du kan inte missa den."
– Okej, tack!
Nic skulle precis gå när kvinnan kvickt vände sig om och titta djupt in i hans lugna men ändå passionerade ögon.
–Du borde nog hålla dig borta från den staden, sa hon lugnt, men med en uppsyn som fylld av rädsla.
Nic förstod ingenting. Det enda han kunde minnas av Silent Hill var en vacker stad något isolerad från omvärldens besudling.
Den här, eh, staden... det är någonting "fel" på den… det är svårt att förklara, men...
– Den är farlig, fyllde Nic in, lätt frågande.
Kvinnan blev märkbart sårad över att han inte verkade ta situationen på allvar. Till och med Nic själv kunde märka det.
– Jag ljuger inte!
– Nej, nej, jag tror dig! Saken är väl den att... jag bryr mig inte om staden är farlig eller inte. Jag måste dit ändå.
Hon förstod inte. Hur kunde han någonsin vilja gå in i Silent Hill? Hade han ingen aning om vilken stad det var han pratade om?
–Men varför?
–Jag söker efter… någon, sa Nic. Han började känna mer och mer att han inte var säker själv på vad han gjorde där. Det var som om staden själv lockat honom dit.
–Vem söker du efter, frågade hon honom. Hon trodde att hon var den enda.
–Någon… mycket viktig. Det kan hända att han har en film åt mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få medverka i den.
–Jag också… jag söker efter min mor. Det är så längesen jag såg henne senast. Jag trodde att min man var här också, men jag kan inte hitta honom heller. Förlåt, det här är inte ditt problem.
Nic var förvirrad och aningen obekväm. Menade hon att de skulle finnas här på kyrkogården? Det hjälpte inte av att han kände av rätt dåligt skådespel från kvinnan. Var det någonting hon inte berättade för honom? Han hade tyvärr inte mer tid att tänka på det. En potentiellt levande regissör med en potentiellt levande film fanns i Silent Hill och han ville inte låta någon av dem vänta mer.
*
Nic kände direkt att någonting inte stämde när han äntrade Silent Hill. Dimman var tjockare än någonsin och hela staden verkade ha lämnats åt döden. Alla hus var deprimerande nedgångna och gatorna helt tomma på människor. Nic vandrade omkring ett tag tills han såg en mänsklig form komma närmare och närmare. Äntligen, tänkte han. Kanske att den här personen visste vad det var som pågick i staden? Hur kunde en tidigare så vacker plats ha gått ned sig så extremt under en så förhållandevis kort tid? När formen kom närmare honom insåg dock Nic kvickt någonting som fick blodet att isa.
–SATAN I GATAN, DU ÄR JU INGEN MÄNNISKA.
Det var en fruktansvärd syn. Om du bara såg dess kropp hade du antagligen kunnat ta den för en vanlig människa, utöver vissa småkonstiga leder (men Nicolas Cage dömer inte). Dess huvud däremot… ett bihuvud. Utöver skräcken och det bisarra i denna syn kunde inte Nic under en kvick sekund känna någonting illavarslande, en skrämmande tanke som sa honom att det här bihuvudet existerade endast för att han skulle se det. Var det en varning för vad som komma skulle, eller bara ett tecken på att han inte borde åkt hit? Nic hade inte tid att tänka på det nu. Han ville bara fly från det här monstret. Han sprang så fort han kunde därifrån. Flykten tog honom slutligen till ett hyreshus han hoppades skulle vara nog bra gömställe för att monstret skulle tappa bort honom. Det såg om möjligt mer nedgånget ut på insidan, men det fanns åtminstone inga monster där.
Nic utforskade byggnaden ett tag och som tur var hade låset rostat sönder på de flesta dörrarna så han kunde gå in i lägenheterna utan större problem. Han bad till gud att han skulle finna någon annan människa där. I en av lägenheterna hittade han en Gone in 60 Seconds-VHS och tog den med sig utifall att han skulle kunna hitta någonstans där detta moderna mästerverk kunde ses. Precis när han tagit den hörde han dock ett ljud från ett annat rum i lägenheten. Det började bli ett återkommande tema att Nic hörde någonting oväntat vid det här laget, så han var lite tveksam över om han skulle gå och undersöka eller inte. Nyfikenheten inom Nicolas Cage är dock stor så han gick, något motvilligt, mot toaletten. Ljudet kom från ett annat rum, men ibland måste man prioritera. När han väl var klar där inne hade ljudet hunnit tystna. Hela lägenheten var tom. Eller, Nic var inte helt säker. För en kort sekund hade han i ögonvrån kunnat se någonting som likande en människa men… nej… kunde det vara sant...? Hur många gånger Nic än gick igenom det i sitt huvud kunde han inte komma ifrån det: människans huvud var utbytt mot en enorm, fruktansvärd frisyr. Han måste sett i syne.
Efter några timmar hade han utforskat hela huset. Det fanns inga människor där och det enda av värde han kunde hitta var en av sina filmer. Det var lite konstigt att just den film han gjort med Dominic fanns här, men med tanke på alla rekord den slog var det inte konstigt om folk i Silent Hill också hade smak nog att köpa den på hemvideo. När han satt ner och tittade på kassettfodralet mindes han plötsligt någonting. Parken. Den största delen av filmen hade spelats in där i parken. Många som vill göra en film utspelad i New York åker ofta till Kanada. Dominic Sena? Han åkte till en park. Kanske var det detta extraarbete för en autentisk omgivning som gjorde filmen så populär?
Det var inte lätt att ta sig dit. Många vägar avbröts av stora hål i marken och Nic var tvungen att gå runt nästan hela staden för att ta sig dit. Värst var däremot alla bimänniskor som jagade efter honom, men de var i regel ganska ointresserade och slutade springa när han bara var några få meter bort. När han väl kommit till parken hade Nic ganska låga förväntningar på att få se sin gamle regissör där. Men när han kom till dammen såg han honom. Nic kunde knappt tro det. Han hade äntligen funnit Dominc Sena!
–Dominc!
Mannen vände sig om. Han såg exakt likadan ut som Sena och klädde sig dessutom på samma vis, men det var inte han. Nic kunde knappt tro det.
– Oj, förlåt mig. Jag trodde att du var någon jag kände.
Mannen log. Inte på ett trevligt vis, men inte heller hånfullt. Det var svårt att sätta fingret på sinnesstämningen bakom det.
–Ser jag ut som din regissör, frågade mannen, oväntat rakt på.
–Ja, ni är exakt likadana. Ditt ansikte, dina kläder, din röst, allt är likadant. Det är nog bara ditt hår som är olikt. Och så är han död. Det tror jag inte att du är.
–Jag heter… Demetrius. Jag tror inte att jag ser ut som ett spöke, eller?
–Så du är verkligen inte Dominic?
–Nej, jag är Demetrius. Jag sa ju precis det.
Nic visste inte riktigt hur han skulle känna. Här hade vi en slående opassande dubbelgångare till mannen han sökte efter som på något vis visste att han sökte efter en regissör. Det hela var lite för otroligt för att vara sant.
–Förlåt, jag är lite förvirrad av allt det här. Det kanske är bäst att jag går nu. Det här känns ganska obekvämt.
–Det är ingen fara, du är inte den första att missta mig för en filmarbetare. Var du på väg?
–Jag söker efter Dominic, min tidigare regissör. Har du sett honom. Han är… exakt likadan som dig.
–Var inte han död?
–Jo, men han skickade ju ett brev till mig! Haha, det låter så dumt när jag säger det högt.
–Du kanske ska kolla om han är på hotellet då? Jag har hört att det spökar där.
Hotellet? Såklart! Nic slog sig själv mentalt över att han kunde ha glömt bort en så viktig plats för filmen. Det var ju där han spelade in scenerna som vann honom en Oscar! Hur var inte det någonting han mindes längre?
–Vet du åt vilket håll hotellet ligger? Det var längesen sist jag var här och… tja, du verkar vara den enda levande människan i Silent Hill.
Demetrius log mot honom igen på det där obehagliga viset.
–Jag kan visa dig vägen. Jag skulle gärna själv vilja träffa den här Dominic om vi är så extremt lika varandra. Eller känns det obekvämt att gå med någon så lik en död vän?
–Han VAR egentligen INTE min VÄN.
Vad hände där? Det var som att Nic började spela över massor för en kort sekund. Men det här var ju verkligheten och han gjorde inte ens det på film längre. Var det någonting Dominic sa?
–Eh, jag menar, lead the way!
Demetrius tittade misstänksamt på honom, men gestikulerade sedan till Nic att följa efter honom.
–Brukar det ofta gå runt monster på gatorna i den här stan?
Demetrius tittade ännu en gång misstänksamt. Han verkade i största allmänhet mest växla mellan att le underligt och titta misstänksamt.
–Vad menar du? Det finns inga monster här. Silent Hill må vara en spökstad, men det i ordets rätta benämning.
–Men du verkar ju bo här, frågade Cage med ett konstaterande. Lite paradoxalt, men väldigt typiskt Nicolas Cage. Demetrius svarade inte utan fortsatte bara gå. Medan han gick och tänkte på allting som hänt och skulle hända fick han dock syn på någonting. Det var mannen med frisyrhuvudet och han var på väg rakt mot dem!!!
–KAN DU INTE SE DET DÄR?! DET HÄR ÄR INTE PÅ RIKTIGTAHHHHHHHHH!!!!!
–Lugn nu, det finns ingenting där, bara ännu mer väg. Det måste vara dimman som spelar dina ögon ett spratt.
–Jag ber dig bara att TITTA. LITE. MER. NOGGRANT. VI. KOMMER. ATT. DÖ.
–Snälla du, antingen beter du dig som en normal människa eller så får du hitta det här hotellet på egen ha-
Frisyren hade hunnit ikapp under Nics överspel och grep tag i Demetrius. Nic sprang så fort han kunde. Han sprang tills han inte kunde springa mer och då sprang han lite till. Varför kunde han bara se Frisyrhuvudet? Det hade precis dragit iväg med Demetrius, så det kan inte bara varit i hans huvud. Som av en ren händelse hade han efter ett tag lyckats springa ända till hotellet. Vilken otrolig tur, Nic.
När han kom in i foajén slogs han av en oväntad syn: kvinnan från kyrkogården var där.
–Stopp, kom inte närmare! Han kommer att döda dig också!
–Vänta, vad menar du, frågade Nic. Vem skulle döda honom? Var Frisyrmannen här inne? Betydde det att hon också kunde se honom? Trots att hon bad honom att lämna hotellet gick han fram mot henne. Ingenting hände.
–Ser du? Han är inte här. Jag stötte på honom där ute för några minuter sedan. Det finns inte en chans att han hunnit hit än.
Just då h́örde ͏N̡i̡c̡ ett unde͠rl̨igt, ̸m͘et͜a̡ll̸is̵k̷t ̵lj̴ud͜ so҉m̧ ̴k͡om ̸nä͞r̕m̶are͏ o̢ch̴ närmare. De̕t ̢här ̕var̸ ̷inte Fri͝sýr͞h̢uv̸u̸de̵t ͠a̴lls͝.͟ Det̷ ͘här va̸r ͏n̢ågònti͢n̷g͞ ̡he̕ļţ ̷a̡n̵nat͢.
̀
–O̴S̕CA̸R ̀N͘ȨJ, ͝r̨opad҉e ͜h̀oǹ.͏ ̧
͝
U̴t ur ̛e̷n͟ ko̵r̕r͝i͘d̨or̡ kom ̛nų e͝n͡ ͞ȩnorm ̷m̵an̨ ̴i͏ ̕gu̸ld.̕ ͟N̛ic̴ ͡k̕u͟ńde͘ ḱä҉nn͝a͠ att ͏ma̧nne̡n ̢v͟ar fu̕l͝l ͟av ̶ils̕k͟a o͡ch͏ ̴ha͏t͘, men ͡varf̀öŕ?͡ H͘ad̴e ̛N҉i͝c͢ v͠arít̀ i g̡ul̡d had̛e ̵h̛a̛n ҉a̢n͞ta̵gl̶igen̸ ͢vari̶t ̶l̶i҉te͝ ͡g̶la͟d͝ar̢e.͘
̀–HER͟RE̵G̴UD͠,̧ rop͏àd͟e ̡han̷.̧ ͘H̢ur̨ ̀s̨k҉u̢l͟l͏e̵ ͟h̀an ͝ku͝nn͘a̵ ö͏ve͏rl̡eva ̵de҉t͘ ̸h͢ä̸r? ̀D͏är̸ ut͟e ̸v͝a͏r̢ F̢r̸isy̨rhu̶v͘úd̵et (̨å҉tm͜i͞ns͏t̶o̶ne͠ ̢b̧ord̶e han v̴a͢ri̕t̷ ͝de҉t ̧f͝ortf͘a͞ra͟nd͜e͞)̷ ̶ǫćh ̢h͜ä́r ͘i̡n͜n̸e k҉un̶d͟e̸ ͜h͟an͢ i͡nte͟ fļy͢ f̶ör ͞ev̕i̴gt͠. ̢M͠en̢ ͘şå̧ st͝anna͟d̢e͟ Gùld͟ḿąnne͠n ͜p͏l͟ö͘tslig̵t. Ha̡n̸ ̷r͟ö̶rd͡e̕ śi͜g i͟nt͟e̴ a̶ll͝s͟. U̶n̷der̵ligt ͢nog börj̨ade̶ N͘ic̴ ḱänņa ̀s͠i̷g͞ ̧n͢åg͢ot̷ d̷ra͞g̸e̕n ̀t͜ill͠ h͞ono̵m̛.͞ H́an҉ v͞i̛l̵͞l̴e t͢͟a̧ ̸i̶̶͟ ma̷̛n̵n͏e̸͝n̢͟s̴ ̷̢g̸̢͏u͟͠l͝d͠͝h͠u̕͞d̢.̡ Hąn̸͜͠ v̸͜͡i̛͘l͢͟l̡͟ȩ̸̧ ̢͠h̸̕͢ą̀ d̕͞én̢͞.̨͝ ́M̷en͏̧ ̢h̨a̧ǹ̸ ̶͡f́̀͘i̶̢̛c͠k ́͢͟í̶͜n̕͞͡tȩ̴. ̡͠͞H̵͝u̷r̨̡̛ ̧͜͜myc͡͝k͜e҉̀t̛̀ ҉̴͝há̢n̸̡ ä́n̢̢ ҉͝f̴̸̢ö҉̵͢r҉s̸̶͜ö̸k̕t̢ȩ̴̡ ̕͏b̧̧̕ac҉̧͠k̶͞ad̴e̛ ̷g҉͡ul̵ḑ͠ḿą҉ń͝n̵̨en̢ ̕h͞el͢a͡ ̶t̴ì̵d̨͢e̸n ҉̢s҉҉͞å͟͡ a̴t͡t̨̀͏ ̢ḩ̛an͡ ̕v͘a̵r p̶̛̕ŗ̀e͠c̶̛̀i̵s̛͡ u͜t̢́͘om̨͢ ̛̀N̸í̕c͠s҉̵ ̢͞räc͘͏k̛h̸͢å̷͟͠l̕͏̷l.̴͟ ͘͘͞
҉
̷́͠–҉̶̀V̀͡͞À͞D̸͜ Ä͘͟R̵ ͏̀DĘ̷T҉̵ ́H̡͟Ä̢͟͝R̴ ͡F҉ÖR̕ ̷͞T̸͞Ǫ́͝R̕T̕Y͡҉̢R͞, ̢͏s҉͜k͏r̡e̷k̡ ҉N̷̶͟įc̡̛̀ ̴m̴o̵t͢ ̷ś̵͘k͞y̶͜ņ̀͟.̛
͏
̷–͜͡J͢ag̸͘͢ ́är̨ ̴͜d̸͜è͟n͏ ̶͏du̢̢͞ ̶a̡ļ̀͘d̡̢͢rig fi͟͝c͏ḱ̴͘,͢͡ śv̵ar̡ad͏e̕̕ ̷̢m̢a̢ǹ̵n͝e̶n.͘͜ ̀
̛̕
̴N̷i̡c̡͢͞ ́̀f́ör̀s͟t̶͞o̢͜d̶ in̨҉͝t͏̴͢e.̨͏̛ ̀V͟ad̷̢̧ ̴̛͞m̴̀e̢͜ņ͘͟ąd̸̴è͡͡ ́͡͠ḩ͟͞à̸͞n҉͞ ͟m̷ed̢ d͢é͢͏t̴͘?̨͞ ͏K̕͟la̧r͢͡ ́͞a̶̢͜t҉̨t̡̨͞ ̵h̛҉a̕n̸̕ ̢i̵̶n̕t̢e͞ ̴̧͢b̕͟ą͟r҉͡á̵ ̶͠h͝a҉̵d̀͟͏e̸͘ ̴͡é͠ń҉ ̸͘̕m̕an͘ i͢ ̴̶͡g̛҉u̵̢l̨̀d̢ ͢l̛͢i҉̴g̕g̶̡a̶͝n͝d̵e͠s̛͡҉ ͝h̨̨͞emma͝.̶̡ ̧͟D̡̧eţ ͏͡v̀͟͜a͘ŕ̕ ̶́nä̧́s͘͢t̵̡an̛ ̨ir̛͞r̡i͜t̀͡e͞ra͏͠n̛d͏͡è͟͠ ̴́a̷͞͞t̕͟͝t͢ ̷h͢a̕͢n ̴̧b̴̛́e̵̶͝h͢҉ö̴v̸d͢͠e ̷̴̧f̕͘å̶̡ d̶̢e̸t̸̛͠ ̷͟f͘ö̶r҉͢k̴̡l̷̨a̡r̛á͠t̸̨ f̡ö̡͢͏r̛ sìg. ̧H̡͏̧an̕͡ ́͞f̀ö̧͏r͘͟s̷̡͞ö́k̶͘t̨̀e ń̴u̧dḑ̸͝a̵҉ ̨͘v̨̀i͟͞d ̸̢m͏aņn̴̴͞e͏͏n ̨į̸ ̀̀͠fl̶͡e͘͏ŕ̷̨a ͞҉m҉͡i̧nu̷̢͞te̸̷͝ŕ̸ ͜͝͝ḿ͠e̷n̢̛ ̵̕h̴a̶̛͠n̨͢ ̶b̸͟a͞ć͞k̵̀a͟͢d̷e ͝͡a̷l͝lt̵̷i̴d b̡ak̕͟͝å̧̛t̡͞ ̧͟n͜ä̡͠r̴͠ ̸͏̸N̴ic͟͞ ̶́́kơ̵m̷̧̛ ̢̛n̸o̶͡g ͞nä̸ŗ̶a.̨̨ ̛De̷t͘҉̕ ͏̸v̶͡a̕͏r͝͞ ͟͟e̶n ̸̛o̴̷͠t̛́r̷o҉l͢i͡g ̀͞m͏e͠n̛҉ta҉̧͠l̷̶͘ ͏̶́t̷̸̡o̵̡r̢t̢̀y͟͝r͟͞.̴͢ ̵͡Me̶̸̛ņ̸͢ ̧v̵͜͜a̧̡̕d͟͟ ̧́i̢n̡͞͠n̕͞e͟bà҉r̸̸̨ ̛͢d̨̨e̶n̛̕ e͢ge̴̴n̴t̨l҉̛i͠g̡̀͞e̸̛͝n̸͝͠?̵̨ ̵
- - Herregud, jag vann ingen Oscar.
- - Förstår du nu varför jag ville att du skulle komma hit igen, Nicolas? Alla dåliga skådespelare, det mystiska brevet, skräcken för bin. Allt för att locka dig hit till mitt hotell.
- Den rösten... Demetrius? Nej... det fanns ingen tvivel den här gången
- -Dominic! Jag... jag har levt en lögn. Du var aldrig död, det var bara jag som dödade din karriär och inte kunde leva med skammen. Kan du någonsin förlåta mig?
- - Nej Nicolas, du dödade min karriär, så nu ska jag döda din.
- - HHHHHAHAHA, skämtar du med mig Dominic? Dominic...?
- -̶̛̕ ̵̶́V̷̡̢͝ì͘ ̵͜s̢҉͏k̢̢͞͏a҉ ̷a̧͞҉̶l̨̨̛̛͢l̶̸a̴̧͠͠ ̵̸̸͞e̛͢͡ń́҉҉ ̴̧g̵̀å̢̛͢͡n͘̕ģ͟͠ ̶̕͡͡d̨͝͠ö҉̴҉̀͠,̀ ́͢͜҉̴Ņ̨̨̧í͡c͡.̛͢͠͡
THE LOW RIDER IS A LITTLE HIGHER
YEAH
THE LOW RIDER DRIVES A LITTLE SLOWER
LOW RIDER IS A REAL GOER
HEY
LOW RIDER KNOWS EVERY STREET, YEAH
LOW RIDER IS THE ONE TO MEET, YEAH
THE LOW RIDER DON'T DRIVE TOO FAST
TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP
TAKE A LITTLE TRIP AND SEE
TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP
TAKE A LITTLE TRIP WITH ME
Jag skrev om Gone in 60 Seconds på riktigt förra året, och min åsikt har inte ändrats sedan dess. Du kan läsa det inlägget här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar