Första December - Birdy (1984)

Alltså herregud. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om Birdy. Vanligtvis brukar det gå ganska lätt att skriva ner någonting kvickt och själlöst om en film, men den här gången har jag behövt skriva om allt minst fyra gånger. Det är så himla konstigt egentligen, för en film som denna borde verkligen inte vara något problem för mig. Se bara handlingen:

För att fly den kaotiska verkligheten, har vietnamveteranen Birdy sjunkit ner i ett komaliknande tillstånd där han tror att han är en fågel. I ett försök att nå fram till honom har hans psykolog tagit kontakt med Al Columbato, Birdys ungdomskamrat. Al försöker desperat att tränga igenom till Birdy för att få honom tillbaka till verkligheten. 

”Inte konstigt att du knappt har ett ord att yttra; Nicolas Cage spelar ju alltid galen!!!”, säger du med största sannolikhet högt till din skärm nu. Och ja, det är sant, men här är en curveball: Nic spelar den normala i filmen. Det här är alltså en film om en man som tror att han är en fågel och är kompis med en relativt normal Nicolas Cage (den där fågeldräkten på bilden här ovan är en dålig representation av karaktären), och ändå gör den mig helt oinspirerad. Det borde vara hur lätt som helst att skriva någonting om denna bisarra premiss, men utöver ett väldigt bra soundtrack (utöver La Bamba som spelas tre gånger.*) känns det mesta helt tomt på något vis. Det här är dock inte en sån där typisk Cage-film alla ogillar men ingen har sett. Nej nej nej, det finns faktiskt mången människa där ute som verkligen uppskattar Birdy. De gillar den säregna berättelsen, Nicolas Cage hunkiga fysik, samt dess skildring av besatthet och ungdomlig vänskap. Jag håller med om att dessa punkter förbättrar, men däremot inte att de i slutändan gör filmen speciellt bra. 

Nu kanske du undrar vad jag riktigt ogillar med den här filmen när jag mest skrivit om positiva saker och när jag försökt kritisera bara betett mig som en riktig Birdy-grinch som lite diffust skriver ”usch, tråkigt och tomt >:^(”. 

Tja, kan det vara för att den är...

1. En rätt halvdan film som efter en timme blir tråkigare och tråkigare för varje minut som går, men börjar väldigt starkt och innehåller två väldigt bra rollprestationer från Nicolas Cage och Matthew Modine, samt mycket bra kameraarbete?

Eller

2. En rätt halvdan film som börjar väldigt starkt och skildrar krigstrauman (och the horrors of dåligt klippta krigsscener) & psykisk ohälsa på ett väldigt seriöst och realistiskt vis, bara för att avsluta med ett riktigt billigt skämt och kanske tidernas mest abrupta filmslut?

Eller vad sägs om

3. En rätt halvdan film som börjar väldigt starkt, men tonmässigt ibland inte vet var den befinner sig. Ibland blir det för mycket komedi när det ska vara dramatiskt, och andra gånger går den från 0-100 med det dramatiska när scenen tjänat på att vara mer lättsam?

Åtminstone tre av dessa alternativ stämmer Birdy in på. Jag vill säga att jag är besviken, men med minst 23 filmer kvar på kalendern är det dumt att sitta här och deppa. 

Det kan såklart vara att jag bara har en dålig attityd idag, men jag kan inte ärligt rekommendera Birdy till någon. Den är inte dålig, men inte heller bra. Den bara finns där för människor att se den och sedan inte känna någonting överhuvudtaget. Så var det för mig åtminstone. Den här filmen var så poänglös att den gjort mig apatisk. Det bådar gott för resten av kalendern, eller hur?

MEN HÖRRNI! 

Det där var ju ett lite trist sätt att avsluta ett inlägg på, så här kommer lite kul kuriosa!!!!!!!! :)

• Nicolas Cage drog ut två tänder utan bedövning för att förbereda sig inför sin roll och bar bandage över hela ansiktet - dygnet runt - under hela inspelningen (utöver under inspelningen av flashback-scenerna som majoriteten av filmen består av)! HAHA! Hans karaktär i filmen har dessa bandage efter att en bomb exploderat i hans Vietnam-närhet, men det kan mycket väl vara så att detta bara skrevs in i manus för att Nic kom dit med dem en dag och vägrade ta dem av sig. 

• Titta på bilden jag valt för dagens Cage. Känner ni inte igen den där kvinnan som sitter bredvid honom? Haha, självklart gör ni det, för det är ju ingen mindre än Priscilla Alden - världskänd som mördaren i båda slasherklassikerna Crazy Fat Ethel 1 OCH 2!!! OTROLIGT!

• Enligt IMDB, som hänvisar till wikipedia, är "Birdy the debut novel of William Wharton, who was more than 50 years old when it was published. It won the U.S. National Book Award in category First Novel. Birdy was a Pulitzer Prize finalist in 1980, ultimately losing to The Executioner's Song(1982) by Norman Mailer." NICE ALLTSÅ!

#lol! Imorgon blir det en film om rodd, vi hörs då #Ungdomar!!!

*Jag hatar inte La Bamba, men någon måtta får det faktiskt vara.