Jag tror aldrig någonsin att jag faktiskt lyckats ha så bra timing med Cagekalendern som idag. Helt omedvetet dessutom, för jag skriver ju om filmerna i kronologisk ordning så jag kan inte direkt planera sånt här i förväg. I vilket fall finner vi oss denna dag, den trettonde december 2016, lucia osv, med en film där Sankta Lucia (eller ja, den är ju på italienska så Santa Lucia om man ska vara helt korrekt) faktiskt sjungs. Jag har sett mången film i mina dagar och det hör sannerligen inte till det vanliga, men det blev en väldigt lycklig slump just den här gången.
Captain Corelli's Mandolin (Oväntat nog Kapten Corellis Mandolin i Sverige) är en spännande relik av det tidiga 2000-talets stora kärlekshistorier utspelade under olika krigstider för längesen. I det här fallet andra världskriget, men kolla tillbaka på 2000-2005 när du har tid så kommer du hitta ungefär exakt samma film om och om igen, bara under olika epoker och händelser som skakade världen™. Den här sortens film har gjorts både före och efter dessa år, men aldrig lika frekvent. Sak samma egentligen, det enda du behöver veta är att vi inte har en speciellt unik film framför oss idag.
Under Italiens ockupation av Grekland kommer italienarna som objudna gäster, men kärlek lyckas ändå uppstå mellan den italienske, operaälskande (vilket hade kunnat bli katastrof, men Nicolas Cage är faktiskt oväntat bra på att sjunga) officeren Nicolas "Corelli" Cage och Pelagia, vars man anslutit sig till de grekiska rebellerna. Ganska standard alltså. Inte dåligt direkt, det kan jag inte säga, men inte heller speciellt bra egentligen. Miljöerna är väldigt vackra och musiken fantastiskt bra, men annars finns det väl egentligen ingenting som sticker ut med Captain Corelli's Mandolin, utom möjligtvis Nicolas Cages försök att prata engelska med italiensk brytning som kanske inte fungerar alla gånger men som definitivt har sin charm (de andra skådespelarna gör ett bättre jobb, men ingen står väl ut som speciellt otrolig egentligen. Det är liksom inte den typen av film). Storyn hade kunnat vara intressant, men manuset sviker en aning. Jag har hört att boken filmen är baserad på ska vara väldigt bra, men sorgligt nog har jag inte hunnit läsa den innan det här inlägget skrivs. Ett väldigt stort problem med berättandet i filmen åtminstone är att den ofta känns väldigt hoppig, och framförallt slutet har vad som rimligtvis är en timmes film komprimerat till tio minuter vilket inte direkt gör någon några tjänster. Det är inte förvirrande eller så, men väldigt styltigt berättat. Egentligen går nog faktiskt alltid i ett lite för högt tempo fast inte på ens på ett rimligt sätt, för när jag såg filmen kände jag mest att den gick väldigt långsamt.
Nu är det ju däremot så att en films handling faktiskt inte är allt och om den inte är helt fruktansvärd (vilket den faktiskt inte är i det här fallet, trots lite halvtaskigt berättande) finns det i regel andra aspekter som kan väga upp. Captain Corelli är inget undantag, för trots det halvdana narrativet ogillar jag den inte. Jag älskar den såklart inte, men den är lite för oprovocerande för att jag ska kunna tänka mig att någon aktivt ogillar den heller. Alltså, känner rent, passionerat hat för den. Det känns faktiskt omöjligt. Du ser den, och antingen gillar du den eller så känner du att "jaha, nä men det har var nog ingenting för mig" och sen tänker du aldrig på den igen. Kanske är det den största sågningen en film kan få, det är upp till var och en att avgöra. Jag skulle nog säga att det är värre att vara minnesvärd men dålig (eller avskyvärd och lättglömd, som Kiss of Death). En minnesvärd scen däremot, det är när Nicolas Cage för att vinna Penélope Cruz' hjärta spelar Wars Low Rider på mandolin
Jag är förresten ganska säker på att ingen framträdande karaktär spelas av någon från vare sig Italien eller Grekland. Vi har Nicolas Cage, en amerikan, som spelar italiensk. Penélope Cruz, spansk, John Hurt, engelsk, Christan Bales, walesisk, som alla spelar greker. David Morrissey från England spelar också filmens enda namngivna tysk. Det här stör mig väl egentligen inte, men det är alltid lite konstigt när skådespelare pratar engelska, men med ett annat lands brytning. Vad är poängen liksom? Den här filmen tar faktiskt det här konceptet till nya nivåer när Nicolas Cage ska agera tolk genom att växla mellan italiensk och tysk brytning under en scen (och - spoiler alert - han är rätt sådär på båda två). Nic ska dock ha beröm för att han lärde sig spela mandolin inför sin roll. Det hade jag aldrig orkat göra. Hans dåliga brytning låter också bättre än den faktiska italienska dubbningen, men det är inte direkt en bedrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar