Nicolas Cage har gjort många bra filmer. Jag vill börja med det påståendet eftersom att det kan vara lätt att glömma 2016, och många av dem allra bästa har dessutom majoriteten inte sett (som Red Rock West, Lord of War, Bringing out the Dead, etc.). Det är ju lätt att bara skämta om hur han spelar över och "haha, Wicker Man! BEES!!!" osv, men sanningen är ju den att det fanns en tid där både han och hans filmer i regel höll en åtminstone relativt hög nivå. Tyvärr är inte The Weather Man en av dessa.
Haha, jag skojar såklart bara. Den är ju jättebra!
Det råder extremt delade åsikter huruvida The Weather Man är en bra film eller inte. På sätt och vis kan jag förstå varför, för när en film marknadsförs som komedi men egentligen är ett väldigt sorgligt drama med vissa inslag av humor svartare än svart är det nog svårt att inte känna sig lite bedragen. Jag visste på förhand vad jag gav mig in på, men även om jag inte gjort det hade det nog varit omöjligt att inte se de enorma kvaliteter filmen besitter. Den har ett sinne för humor och bottenlös sorg som inte är för alla, men jag gick igång på den rejält.
Nicolas Cage spelar Nicolas Cage, en meteorolog (tänk att det ska var så svårt att stava) som tappat kontakten med både sin fru och deras barn på grund av sin självupptagenhet. Han försöker vinna dem alla tillbaka, men misslyckas gång på gång samtidigt som han måste leva med vardagen att folk på gatan kastar konstant kastar mat och dryck mot honom (antagligen för att de är avundsjuka på hans enkla, välbetalda jobb). I det här skedet visar det sig också att hans pappa Michael Caine är döende, och i takt med allt detta blir Nic mer och mer deprimerad. Det kanske inte låter så kul, men filmens extremt torra och svarta sinne för humor lyckas ändå väldigt väl med att skapa vad som kunnat bli en nästan alltför nedslående film till en synnerligen unik upplevelse. Nicolas Cage är också för ovanlighetens skull extremt bra utan att överhuvudtaget spela över(!!!!!!). The Weather Man var inte en nog populär film för att någonsin nomineras till några priser och 2005 var ett synnerligen bra år för skådespelare, men det här är utan tvekan minst en Oscarnominerings-insats för Cagen.
Det här kan verka som en film om en man som allting bara går riktigt dåligt för, vilket skulle vara en oväntat standard premiss (fast oftast med mer komiska resultat), men främst är det egentligen en film om depression där det mesta andra mest är en parentes eller ett försök för Nic att må bättre med sitt liv. Det går visserligen sällan som han tänkt sig, men han försöker åtminstone. Visst är det en film gjord för att underhålla sin publik, men den kan ändå vara tänkvärd. Ibland mår Nicolas bra, ibland dåligt. Alla beslut han tar kanske inte känns logiska utifrån tittarens perspektiv, men i hans mörka tillvaro kan de ändå kännas som det rätta att göra. Det kommer en del humor ur det här såklart, men i regel är den sällan på hans bekostnad. The Weather Man är inte en film som förlöjligar sin huvudperson, hur lågt han än kan sjunka. Den är snarare ett porträtt av någon som fått praktiskt taget allt, men inser att det inte är vad han egentligen ville. Det är sorgligt (ibland något sentimentalt), filosofiskt och ibland också väldigt roligt. Under det roliga finns dock alltid mörkret och mullrar. Inte ens mot filmens slut finns det ett självklart ljus, för ibland tillåter helt enkelt inte livet det. Ibland kan man spå väder och lyssna på Wars Low Rider samtidigt, men ibland också inte.
På sitt sätt att behandla det mänskliga psyket med både extremt allvar och humor påminner The Weather Man till viss del om Bringing Out the Dead, men där den misslyckades totalt med sin intrig står sig dagens film mycket bättre. Den är inte perfekt eller så (trots att den bara är 97 minuter lång kan den ibland kännas lite utdragen, vilket inte är okej för en så kort film), men den gör så mycket så rätt. Berättelsen är intressant, och karaktärerna likaså. Den är väldigt tung på sina ställen och det kan nog skrämma bort många, men den väger alltid upp det bra med sin humor, vilket jag väl har nämnt sådär 5-6 gånger vid det här laget, men när någonting görs så bra måste det nämnas flera gånger! Det är inte allas sorts humor och verkligen inte allas sorts film, men den är utan någon som helst tvekan för mig. Det är lite jobbigt att soundtracket ofta låter som om någon onanerar i 120 km/h, men det går att komma över. Jag rekommenderar den helhjärtat om du vill må dålig och skratta lite samtidigt någon kväll.
:'^(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar