Sextonde December - Ghost Rider (2007)

Det borde säga någonting om kalenderns kvalitet att jag skriver om en film av sådant julafton-material som Ghost Rider redan sextonde december, men ärligt talat är det bara dålig planering från min sida. Det blir nog inte bättre än så här. Eller tja, det finns ju en uppföljare...

Någon kanske förväntar sig att det här ska vara någonting uselt i klass med typ Deadfall eller Wicker Man (som jag ändå vill påstå är 2/5), och på sätt och vis är den det. Samtidigt är inte ens Ghost Rider den sämsta Superhjälte-filmen (det priset går antingen till Spawn eller Daredevil). Visst, skådespeleriet är skrämmande dåligt från alla inblandade, handlingen är fruktansvärt korkad och varje karaktär pratar nästan endast i oneliners, men det finns ändå någonting härligt med allt det. Det känns verkligen som att någon försökt göra en b-film fast med en riktigt hög budget, och på sätt och vis är det väl ungefär vad serietidningar också är. Jag menar inte att den är bättre än filmerna sedan Iron Man 2008, men det är någonting väldigt charmigt över serietidnings-känslan som infinner sig här. Däremot känner jag att hela filmen är något av ett moment 22, för om man inte läst Ghost Rider (som jag) är det en del i handling och karaktärsmotivationer som kan verka något förvirrande, men om man har läst dem blir man antagligen arg över att den inte alls lever upp till förlagan (för det kan jag faktiskt inte tänka mig att den gör). Det kan vara så att allt det här lite b-iga är helt omedvetet och filmskaparna bara var relativt inkompetenta, men jag tror faktiskt inte det. Nicolas Cage själv älskar verkligen superhjältar, så han kan nog mycket väl haft ett finger i spelet. Jag tror inte heller att han skulle vilja göra en superseriös, dark and gritty film om ett brinnande skelett på motorcykel.  

För den som inte känner till den internationella supersuccén Ghost Rider så handlar den om Johnny Blaze (som är ett bättre namn än Frank Cadillac), en motorcykelstuntman som tvingas sälja sin själ till djävulen Peter Fonda för att rädda sin far (som dör en dag senare. Tji fick du, Johnny!). Men priset Blaze får betala är att han förvandlas om nätterna till en glödande demon som tar ut all sin hämnd och ilska på skurkar. Tyvärr kommer Fondas son, Wes "Blackheart" Bentley (för övrigt skådespelaren med det mest naturligt onda utseendet i världen), på besök till vår jord och bestämmer sig för att ta över den(?) Det är ärligt talat lite oklart, men någonting försöker han göra. Det finns också en demon med dreads i filmen, och ondare än så blir det väl inte.

Ghost Rider själv ser ärligt talat riktigt usel ut med 2016 års mått mätt, men annars är det här en oväntat bra film ur ett rent tekniskt perspektiv. Den är relativt snygg, har ett relativt passande soundtrack och ljussättningen är relativt bra. Ett stort problem däremot är att filmen ofta känns som att den saknar riktig kausalitet. Scenerna avlöser varandra såklart, annars skulle det vara en väldigt kort film, men jag känner ändå att de inte riktigt är sammankopplade på ett rimligt sätt. Det kan också vara för att manuset gör alla karaktärer till känslokalla maskiner som ibland skämtar till det lite, men annars inte riktigt bryr sig. Det finns för övrigt ungefär ett roligt skämt i hela filmen, men mer än så kräver jag ärligt talat inte av en Ghost Rider. 

Vissa har kanske reagerat på att jag kan klaga på att en film gör saker dåligt och slå ner den totalt, medan jag andra gånger tycker det bidrar till dess charm. Det finns ingen riktig vetenskap bakom det här och mina åsikter kan variera från dag till dag, men i regel handlar det om en oskyldighet och ett intresse för sitt hantverk. Till exempel Kiss of Death kändes som en extremt cynisk film där ingen riktigt brydde sig om hur det gick, och det avspeglar sig också i hur de dåliga aspekterna är helt utan någon humor eller charm. Deadfall är på många sätt likadan, för även om Nicolas Cage är guld så känns resten av filmen verkligen som en quick buck och stjäl friskt ur alla andra noir-filmer någonsin. Ghost Rider känns som att alla inblandade visste vad de höll på med och medvetet gjorde allting väldigt cheesy som om det var en 40 år gammal serietidning, och där ligger skillnaden i det här fallet. Trots detta är det fortfarande såklart en dålig film, ingen tvivel om den saken. Jag var osäker på vad jag riktigt tyckte om Next igår, men idag kan jag säkert säga att Ghost Rider är en dålig film som dock är väldigt, väldigt underhållande och trots två timmar inte är tråkig en enda sekund. Även om handlingen ibland är nästan irriterande dålig och Eva Mendes (jag har inte nämnt henne tidigare, men hon är alltså med i filmen också) inte är med så mycket som hon kanske borde varit. Ska vi vara helt ärliga med varandra går det dock inte att med hjälp av den skriftliga kulturen berätta om vad som gör Ghost Rider till vad den är, utan det går nog bara genom att visa Nicolas Cages många ansikten:

Nu förstår ni precis.