Nu är vi nära alltså, kära vänner. Imorgon är det julafton och då är jag fri!!! Idag är det dock endast tjugotredje december, och det innebär att vi ska ta oss en titt på Nicolas Cages moderna klassiker Army of One. Den har sågats hårt av mången person, men eftersom att jag (om man ser till tidigare inlägg i kalendern) har en fruktansvärd filmsmak kan jag inte ärligt hålla med om det. Åtminstone inte fullt ut. För övrigt har jag lyckats skriva inlägg i tre olika län under den här Cagekalendern. Det känns rätt häftigt.
Nicolas Cage spelar idag inte Nicolas Cage, utan Gary Faulkner, en *smått* excentrisk, arbetslös super-patriot som får för sig att Gud (av någon anledning spelad av Russell Brand, som väl är helt ok i sin roll) pratar med honom och vill att han ska döda Usama bin Laden. Gary tar då sitt pick och pack och svärd och reser till Pakistan för att utföra Guds vilja. Jag kan förstå om det här låter som en sjuk histora, främst eftersom att det är det, men här är en sjuk plot twist: Army of One är baserad på verkliga händelser!!!!! Gary Faulkner finns på riktigt. Han åkte verkligen till Pakistan för att ta kål på bin Laden. Han hade verkligen med sig ett svärd. Självklart tar filmen en del kreativa friheter och sträcker antagligen på "baserad på verkliga händelser"-uttrycket så långt den bara kan, men grundpremissen hände ändå på riktigt och det måste ändå vara värt något.
Är skildringen av Pakistan korrekt? Nja, filmen är dessutom främst inspelad i Marocko. Är den lätt rasistisk på sina ställen? Ja, det kan man nog säga. Är det årets bästa komedi? Nej, det skulle jag nog inte påstå att den är. Faktum är att det mesta i filmen egentligen är ganska dåligt. De flesta skämten känns rätt sådär, den går i ett extremt långsamt tempo trots sina knappa 90 minuter och största delen av tiden händer egentligen ingenting. Man skulle kunna tro att det ska vara en galen resa (vilket det väl ärligt talat är) där nya saker händer hela tiden i Nics underliga värld, men ärligt talat är filmen till största del ganska tom, och det är väl dess största problem. För vissa kanske det fungerar, men för mig var det någon stund för mycket där den kändes lite väl utdragen för utdragandets skull. Scenen där Nic lyssnar på Wars Low Rider innan han ska glidflyga från Israel till Pakistan känns till exempel aningen överflödig.
Samtidigt gör alla skådespelare ett bra jobb, filmen är kompetent klipp och filmad, och stundtals är den faktiskt väldigt rolig (det här är en komedi förresten, jag har kanske inte nämnt det tidigare). Vad som dock gör att den stiger ovan de mer generiska Cage-filmerna är att vår bästa vän Nicolas helt enkelt är oerhört bra (och är ungefär helt ansvarig till varför vissa delar av filmen alls är roliga). Nästan hela tiden jag såg Army of One tänkte jag på filmer som Deadfall, Adaptation, National Treasure och Snake Eyes. Inte för att han var jättebra i alla dem, utan för att han helt enkelt äger varenda scen han är med i och verkligen gör alla de filmerna. Som Gary Faulkner är han inte bara rolig, han känns också som en helt annan person. Vanligtvis tänker jag "ja, det där är Nicolas Cage. En Nicolas Cage som kanske skådespelar bra, men det är fortfarande Nicolas Cage", men den här gången tänkte jag flera gånger att han verkligen VAR Gary, och det krävs en seriös insats för att en så igenkännbar skådespelare ska lyckas med någonting sådant. Han är rolig, han är känslosam, han är extremt övertygande och ser dessutom inte alls ut som sig själv. Mer än så borde det egentligen inte krävas för en minnesvärd insats. Ett kraftigt - men motiverat sådant - överspel som är helt passande för karaktären och på en sådan nivå att jag inte kan se någon annat än älska det.
Army of One är antagligen inte en film du kommer älska och minnas för resten av livet, men tack vare en del härliga skämt och en Nicolas Cage i otrolig högform är det åtminstone en trevlig upplevelse för stunden, även om den har stora problem med sin pacing, många halvdana skämt och kanske skulle kunna skildra andra kulturer i en lite mer rättvis dager. För att vara vad den är, är den faktiskt också slående familjevänlig, så jag rekommenderar den till alla som vill ha en lite trevlig och riktigt konstigt upplevelse nu i... tja, nu i juletid finns det kanske bättre filmer att se, men någon annan gång under året föreslår jag definitivt att du ser den om du är ute efter någonting lite apart. Den känns verkligen som ett klassiskt exempel på en kultfilm om några år, men som var "missförstådd" av sina kritiker när det begav sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar