Tionde December - Snake Eyes (1998)

Jag vet inte hur många av er som är lika tunga spelmissbrukare som jag, men för de som inte har koll är Snake Eyes alltså lika med utgången av två tärningar som båda landar på en etta och totalt förstör den vackra craps-streak du hade på gång :'^(. Det kan också betyda att man har otur, vilket jag väl antar är vad dagens filmtitel anspelar på. Riktigt smart och vitsigt eftersom att den också utspelar sig på ett casino... där man kan spela craps :'^(. Det kanske inte märks eftersom att jag skriver så känslokallt, men det är svårt för mig att inte minnas tillbaka till den gången jag var nära att vinna storkovan på craps när jag tänker på den här filmen. Jag tänker inte avsluta på en ordvits efter en för lång, sorglig historia idag, men jag trodde verkligen att jag var nära att kunna köpa mig ur det här Cage-kontraktet. För att göra en lång historia kort fick jag snake eyes när allt såg som bäst ut, så nu är jag kvar här för evigt :'^(. Nåja, nu pratar vi om filmen istället. :'^(

Jag var faktiskt tvungen att kolla upp vad man bäst kan säga att Snake Eyes riktigt handlar om, för mest kände jag att den var en möjlighet för Nicolas Cage att improvisera fram en hel film framför kameran. IMDB gör det enkelt och beskriver den bara som "A shady police detective finds himself in the middle of a murder conspiracy at an important boxing match in an Atlantic City casino." och det är ju faktiskt sant. Trots att filmen inte lyckas innehålla bara en twist i handlingen utan typ 5, massor av karaktärer introduceras som viktiga för att bara vara med i en scen, motivationer inte går ihop, och den lyckas ta slut runt tre gånger innan eftertexterna, är Snake Eyes egentligen extremt enkel. Ett mord på försvarsministern har skett, och det är upp till korrumperade Nicolas Cage att lösa det tillsammans med sin kompis Gary Sinise (fast inte ens en tredjedel in visar det sig att han är den riktiga skurken i en twist som kanske kommer aningen för tidigt). En enkel film som gör sig själv på tok för avancerad, men samtidigt är otroligt dum på ett positivt sätt. Det här är ingen generisk Kiss of Death eller något av det slaget, Snake Eyes är en upplevelse bortom tid och rum. Den är inte nyskapande på något vis, men vad den gör, gör den så dumt att det blir fantastiskt.

Lite oväntat är den här filmen alltså inte dålig. Precis som Red Rock West är den åtminstone helt okej på ungefär alla vis, förutom manuset som är så dumt att det helt omöjligt kan ha skrivits av någon annan än Nicolas Cages galna fantasi. Alla skådespelare gör ett bra jobb (+ Nicolas Cage som spelar över till 1000% i öppningsscenerna), den har väldigt bra pacing, och vissa av berättargreppen är faktiskt riktigt intressanta (även om manuset tvingar de att berätta någonting väldigt dumt). Till skillnad från Kiss of Death är den också underhållande extremt 90-tal (på ett sätt som ger varma känslor av en tid som nog gör bäst i aldrig komma tillbaka) där folk klär sig fruktansvärt och pratar i enorma mobiltelefoner (för det är ju SÅ kul!!!!!!), och det definitivt finns en tamagotchi gömd någonstans i varje scen. Den har faktiskt också väldigt bra bildspråk, vilket inte direkt är standard 90-tal. Första scenen framförallt är väldigt, väldigt välgjord. Otroligt snygg och imponerande tekniskt.

Snake Eyes är tyvärr inte speciellt bra heller, dock. Visst, den har en överspelande Nicolas Cage i toppform och tidigare nämnda plus, men den går ibland över den underhållande dumhets-gränsen och går över till att bara vara rent dålig. Den är faktiskt aldrig tråkig, men ofta allt annat än bra. Jag har nämnt det dåliga slutet (och de två sluten innan som båda är twistiga och extremt ologiska), men jag har också svårt för hur avancerad filmen verkligen tycks tro att den själv är när den egentligen bara är en Steven Seagal-film med hög budget. Till exempel tidigare nämnda Red Rock West kändes ändå fullt medveten om vad den höll på med och ville inte vara mer än så, men Snake Eyes vill verkligen vara en smart thriller i ren Hitchcock-manér där du inte kan lita på någon, men den är ju verkligen inte det. Ibland fungerar dumheten helt enkelt, men ibland när filmen verkligen vill tas på allvar fungerar det inte. Och på tal om det, den här filmen är ju genremässigt all over the place. Ibland är den thriller, ibland komedi, ibland riktigt dum action. Jag förstår ju att humor kan finnas även i en seriös thriller, men här är det som att varje genre avlöser den andra istället för att finnas tillsammans i samma scen. Det känns ärligt talat lite obekvämt.

I slutändan känner jag ändå att det positiva väger ut det dåliga. Snake Eyes är inte bra, men den är definitivt inte dålig heller. Visst, den är förvirrande tonmässigt och är, tyvärr, ibland för dum för sitt eget bästa, men den är också en välgjord produktion med bra regi som ibland, fantastiskt nog, är för dum för sitt eget bästa. Jag kan inte rekommendera den till vem som helst, men vill du ha en enkel stund där du förväntas tänka men egentligen inte behöver göra det överhuvudtaget är Snake Eyes en film för dig.

Men vet ni, det här inlägget är inte långt nog, för jag har två frågor om Nicolas Cage som ni alla där hemma kan få fundera på: What is the deal med hans skjorta någon ser ut att ha spytt upp, och försöker hans brösthår fly från honom på den här bilden?

WHAT