Tjugoandra Juni - Fast Times at Ridgemont High (1982)

Det tär verkligen på krafterna att se dåliga filmer. Ännu mer när man ska skriva om den och vill få ihop mer än ett "haha, den sög", för det är inte alltid lätt att se var det dåliga egentligen finns. Och varför är det dåligt? Eller kanske rättare sagt, varför är det inte bra? Var gick det så fel? 

Dagens film är egentligen inte speciellt dålig om man nu ska vara rättvis, men för mig fungerar den verkligen inte alls. Varför? Ärligt talat är det nog främst för att jag inte riktigt förstår den. Det är mig det är fel på. 

1982 var Nicolas Coppola fortfarande en Coppola, blott 17-18 år gammal och precis klar med sin första Tv-film The Best of Times. Det är fel att säga att den blev en succé och efter TBoT har vi faktiskt inte sett skymten av någon Nicky C på Tv. Innan denna tragiska debutflopp (som däremot visades före) sökte han sig dock till riktigt film och lyckades nästan få en av huvudrollerna, Brad, i Amy Heckerlings Fast Times at Ridgemont High (med den fantastiska svenska titeln Häftigt Drag i Plugget). Tyvärr var vår Nic bara 17 år gammal när han castades och fick därför inte jobba lika många timmar som en skådespelare över 18. Dessutom, och det här känns väldigt Nicolas Cage, tyckte producenterna att han var för mörk i sin rolltolkning. Istället för att då få spela Brad degraderades då stackars Nicolas till den något mindre rollen som BRAD'S BUD™.  Rollen som Brad togs förresten över av Judge Reinhold som några år senare skulle framföra en erotisk dans med Cage i den rykande erotiska thrillern Zandalee.

Var du än söker efter någon form av summering på Fast Times at Ridgemont Highs handling kommer du med största sannolikhet hitta någonting i stil med "En kalifornisk orgie i köpcentrum, åttiotalskläder, nybörjarsex där den marijuanarökande surfaren Jeff Spicoli (spelad av en sedvanligt ful Seans Penn) står i centrum." Inte så konstigt heller, för egentligen är det allt som händer. Det här kan både ses som filmens största styrka och svaghet, för medan många från den här eran av ungdomlighet säkert kan uppskatta filmen som ett tidsdokument känner jag att jag inte har någonting överhuvudtaget att relatera till. Jag är både för ung och inte alls amerikansk för att riktigt kunna sätta mig in i filmen och dess karaktärer. Lite tråkigt, eftersom att det så uppenbart är dessa aspekter som är Fast Times at Ridgemont Highs stora dragningskraft.

När jag inte kan ta till mig filmens starkaste sida - de kulturella aspekterna och igenkänningsfaktorn - blir det tyvärr så att jag blir mer varse om alla dess brister. För att ändå försöka vara en komedi (typ) är den aldrig speciellt rolig, skådespelarna är rätt sådär och ingen av "ungdomarna" ser ens ut att vara under 20 (Nicolas Coppola var den enda skådespelaren under 18 i hela filmen) och mycket av filmens manus känns extremt förlegat och väl så vulgärt, vilket i och för sig inte är helt ovanligt för genren på det stora hela. Utöver det finns det inte så mycket att klaga på, men det finns heller inte så mycket annat överhuvudtaget. Musiken är väl okej, kameraarbetet är väl okej och tempot är till största del helt okej. Det ska dock sägas att den (till skillnad från många andra High School-filmer tidigt 80-tal) faktiskt är rätt smart och utöver Sean Penns superstoner (en karaktär jag haaaaatar) känns också karaktärerna oväntat realistiska och delvis till och med lite halvdjupa. Den tar också upp (för tiden) kontroversiella ämnen som t.ex. abort och lyckas till största del hantera dem med värdighet. Det finns alltså bra saker att finna här, men tyvärr, tyvärr, tyvärr försvinner de verkligen bakom detta ungdomliga 80-tals USA som jag bara inte alls kan relatera till.

I skenet av andra, mycket bättre high school-filmer från den här 80-talet (Pretty in Pink, Breakfast Club, Some Kind of Wonderful, etc.) kan jag inte ärligt rekommendera Fast Times at Ridgemont High, men det är klart att filmen har sin charm ändå. Den är som sagt inte speciellt dålig, det är ju bara jag som fastnar i hur extremt amerikansk den är (kulturellt alltså - inte på det sättet okunniga människor brukar benämna alla Hollywoodfilmer.)

Du som läser nu kanske funderar över varför jag knappt alls nämner vår Nic i dagens inlägg och ärligt talat är det för att han knappt är med, och när han väl är det gör han inte direkt någonting. Tydligen ska han ha skrutit om sin kända familj och farbror Francis Ford Coppola under hela inspelningen och irriterade folk rejält. Rätt intressant med tanke på att han kort efter bytte efternamn för att INTE förknippas med Coppolas. I vilket fall är det här den enda filmen (Best of Times skulle ju egentligen vara en tv-serie) där han inte gick under sitt nuvarande Nicolas Cage. Det är också en av endast två Cage-filmer där hans rollfigur saknar namn. Den andra var Never on Tuesday (1989) som jag antar att vi får gå igenom nästa gång.

Det här trailern ger egentligen en rätt värdelös bild av vad filmen egentligen är men den får duga i brist på annat.