Ridley Scott - en av de största regissörerna. Nicolas Cage - den allra största skådespelarna. Tänk dig att de båda skulle jobba ihop på en film. Skulle den bli det största någon människa någonsin skådat i filmväg? En Heaven's Gate (1980) fast inte superflopp? Eller skulle förväntningarna bli så höga att den aldrig någonsin skulle kunna leva upp till dem? Matchstick Men är varken eller, vilket kan bero på att jag kanske överdriver den enes status. Antagligen Ridley Scotts. Det här är inte en lätt film att placera i en genre för den känns lika mycket komedi som den känns familjedrama, standarddrama, kriminalfilm, thriller, heistfilm. Den är alltså väldigt mycket på ganska kort tid, men tro't eller ej: den är bra ändå! Filmen är baserad på en bok med samma namn av Eric Garcia. Den är säkert strålande, men eftersom att jag bara sett filmen så vet jag faktiskt inte. En sak jag däremot säkert kan säga är att jag inte förstår hur den här kan vara så okänd med så många kända namn inblandade.
Matchstick Men är egentligen tre handlingar i en övergripande historia. Den första om en Nicolas Cage som vars hela liv styrs av hans svåra neuroticism. Den andra om två bedragare (en av dem en Nicolas Cage) som försöker lura en skurkaktig affärsman på pengar. Den tredje och sista om en Nicolas Cage som träffar sin tonårsdotter han inte ens visste fanns. Alla dessa tre handlingar har en gemensam hjälte: Nicolas Cage, eller Roy som han heter i filmen. Hans partner in Crime är Frank (Sam Rockwell) och dotter Angela (Alison Lohman, som faktiskt var tio år äldre än karaktären hon spelade!). Alla tre handlingar är del av samma historia och kompletterar varandra väldigt väl. Trött på Roys beteende? Här, ta en con-scen! Trött på allt bedrägeri! Nämen oj, här kommer Angela tillbaka! Det Ridley Scott och hans gäng lyckats med väldigt väl här är att aldrig göra någon av handlingarna stela och fortgå för länge innan de antingen kombineras eller byts ut med en annan för ett tag framöver. Tack vare dessa tre rätt olika handlingar finns det också rum för flera vändningar genom hela filmen, och tack vare att alla tre skådespelare gör ett så bra jobb blir allting trovärdig, trots allting något otroligt som hinner ske. Min favoritscen var i början av filmen när Roy skulle lura några bilförare och låtsades vara en excentrisk man som behövde lyssna på Wars Low Rider innan han kunde köra iväg. Den visar inte bara på hans skicklighet inom detta bedragaryrke, utan också hans egna problem med tics och grava neurotiska bekymmer. En bra karaktärsetablerande scen helt enkelt.
Eftersom att hela den här filmen handlar om bedragare och stora bedrägeri-planer kan jag tyvärr inte riktigt prata hur mycket som helst utan att avslöja vad som händer, men jag är ärligt talat lite besviken över filmens slut. Jag läste en kommentar någonstans att den hade ett "slut som inte går att förutse!" och med bara det i åtanke fattade jag kanske tjugo minuter in vad som skulle hända. Slutet förstör tyvärr en väldigt stor del av Matchstick Men för mig. Det är så himla synd när du ser en film som är så bra nästan hela vägen, men sen med 10-20 minuter kvar faller så hårt. Många andra kan säkert tänkas gilla det men jag kände bara att det var otroligt osannolikt och okarakteristiskt sett till hur filmen och dess karaktärer betett sig tidigare. Vi hade en Cageklassiker på händerna, men nu är det bara en Cage över förväntan. Självklart inte helt dåligt det, men det hade kunnat bli så mycket bättre. Jag halvgillade väl den korta epilogen preciiiiis mot slutet, men den var inte nog för att rädda upp det som hände innan.
Nicolas Cage då, hur är han? Tja, jag har ju som redan sagt att alla tre huvudpersoner spelas bra. Man skulle kunna säga att han spelar över. Man skulle till och med kunna säga att han spelar över rätt rejält, men sett till karaktären och hans ganska instabila psyke passar det in bra. Jag kunde på vissa ställen känna att han blev lite väl... Nicolas Cage-ig, men till största del spelar han över till en nivå som passar karaktären. Det är ju i regel den här typen av roller han ska spela, för precis som i Leaving Las Vegas är det här skildringen av en man med grava problem och beroenden (i det här fallet av hans medicin). Det måste finnas konflikt, annars blir Nic bara... såhär. Vissa skulle påstå att det finns konflikt även i den scenen men jag ser bara en helgalen Nicolas Cage som spelar över våra dimensioners gränser. Hans hår på bilden här nedanför ser lite ut som en spindel, och det är ju alltid ett plus. Nicolas Spider Cage (bildgoogla inte "spider cage", kompisar!).
Det är ju rätt sjukt förresten vilket bra år 2003 var för Alison Lohman. Först den här och sen Big Fish. Hennes karriär nådde aldrig dessa höjder igen, vilket är rätt sorgligt för hon är en bra skådespelerska som definitivt hade kunnat bidra med mycket till många filmer. Född 1979 också, vilket är rätt sjukt. Nästan femton år äldre än Nicolas Cage men spelar ändå hans dotter här.
Matchstick Men gör mycket rätt. Den lyckas jonglera mellan sina tre handlingar och slå ihop dem alla på ett snyggt vis och skådespelarna gör alla ett superjobb. Sorgligt nog leder ett riktigt dåligt slut och de efterföljande frågorna till att det här är en film som hade kunnat bli en modern heist-klassiker, men tyvärr inte blir mer än en rätt bra film. Inte fy skam såklart, men tråkigt när man tänker på potentialen. Det känns som att jag skrivit typ exakt det tidigare i Cagekalendern. Var det i 8mm eller Face/Off? Säkert båda två. Det borde vara båda två. Nu sällar sig i vilket fall Matchstick Men till detta respekterade gäng av filmer som är bra men borde vara bättre. 3/5. Lite starkare än bara "stabil 3/5", men inte riktigt en "stark 3/5".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar