Wild at Heart är en paradox. Jag gillar den och ogillar den på samma gång. Den är ful men ändå snygg. Den är för lång men skulle gärna få vara längre. Den är väldigt rakt på men ändå förstår jag inte alls vad det är som händer. Så många motsatser på en och samma gång kan bara innebära en enda filmskapare: David Lynch. I mitt tycke en fantastisk regissör, men han gör inte direkt film för alla och precis som allting han gjort efter Blue Velvet (1986) har folk haft väldigt blandade åsikter även om Wild at Heart. Jag vet knappt själv vad jag riktigt tycker om den. Det enda jag vet säkert är att den får mig att drömma om en Nicolas Cage i Twin Peaks.
Nic är Sailor, en tvivelaktig typ och röstmässig Elvis Presley-kopia. Sailor är förälskad i Lula, men Lulas mamma ogillar Sailor och skickar en lönnmördare på honom. Sailor dödar sin tänkta mördare och döms till två års fängelse. När han väl kommer ut åker Sailor och Lula mot New Orleans, men hennes mamma skickar ännu en mördare, plus en privatdetektiv för att hitta dem. Det hela låter enkelt. Nästan lite för enkelt, men det är så Lynch jobbar. Ingen av hans filmer har egentligen någon avancerad premiss, utan det är vad han gör av den som skapar en så obegriplig och minnesvärd film. Det här är han inte direkt ensam om; redan runt 1920-talet fungerade avantgarde-rörelsen ungefär likadant, men inga filmer som föddes ur den kom någonsin i närheten av Lynchs hantverk. Wild at Heart känns mycket som en sorts vaken mardröm. Det är den riktiga världen vi får se, men skruvad på så sätt att den inte går att känna igen längre. Allting kan hända och allting kommer också att hända. Mitt i allt detta finner vi något av en melodramatisk såpopera och lite väl många sidohandlingar som inte tycks ha någonting att göra med huvuddramat överhuvudtaget. Jag stör mig lite på det, men när det är David Lynch får man lite acceptera att det här kommer att ske. Efter första timmen släpper också Wild at Heart sin grundhandling nästan helt och hållet för att låta Sailor och Lula bo i ett kollektiv av underliga typer, bland annat filmens plötsliga skurk Bobby Peru (Willem Dafoe!!!!!!!!!). Här blir filmen också en underlig svart komedi som däremot inte känns så komedi utan mest väldigt obekväm att titta på. Efter det gör filmen ännu en helomvändning mot slutet och blir ren romans, ett tema som varit stått vid sidan av andra under hela filmen. När eftertexterna väl rullar inser jag slutligen vad filmen handlar om (och det är så oväntat): kärleken övervinner allt. På riktigt. Under dessa två timmar av död, dans, Elvis och Willem Dafoe har det egentligen aldrig handlat om någonting annat och det blir bara tydligare och tydligare ju närmare filmen når mot sitt slut. Då plötsligt inser jag också att det här faktiskt är en film med väldigt många brister, men också att det här nästan episodiska formatet fungerar oväntat väl. Det är ofta fruktansvärt osmakliga saker som sker, våldet är brutalt och allting känns extremt onaturligt, men i sin galenskap är det också en riktigt bra film. 4/5, men definitivt inte någonting för alla. Stora delar av filmen är den inte ens någonting för mig.
Vet ni vem som inte är så himla bra förresten? Nicolas Cage, tyvärr. Vi känner oftast till honom som en överspelande men ändå ytterst kompetent skådespelare (åtminstone så här långt in i kalendern) men i Wild at Heart är han väldigt konstig och ärligt talat inte så bra. Han spelar över en del, och det gör han bra, men det är många stunder där han levererar sina repliker utan någon som helst inlevelse, som om han bara läser repliker någon ger honom bortom kameran. I vissa stunder fungerar det på en komisk nivå (och antagligen var det poängen också), men oftast känns det bara som att han skådespelar rätt halvtaskigt. Hans Elvis-imitation är oväntat bra och tur det med tanke på att han låter så genom hela filmen. Han har fortfarande också en riktigt bra sångröst, men på det stora hela är jag lite besviken ändå. Efter Vampire's Kiss och hans megaspel hade jag nog hoppats på en bättring från Cagen, vilket det är, men han är ändå inte speciellt bra. Samtidigt är det en David Lynch-film; spelar verkligen skådespeleriet någon roll? Alltså, knappt.
Wild At Heart i ett nötskal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar