Alltså jag vill inte prata om The Family Man (En Andra Chans) idag. Jag såg Star Wars: The Force Awakens igår och jag vill inte solka minnet av en så strålande film genom att se en Cage-film direkt efter. Tyvärr måste jag det, så här har ni en film som är sämre. Jag fick inte ens se den här filmen bakom någon utklädd till Darth Vader :(. Någonting som båda filmer dock saknar: Bossk.
Visst känner alla till It's a Wonderful Life (Livet är Underbart), James Stewart-filmen från 1946? En olycklig man ska begå självmord på julafton efter att ha lurats på pengar efter att ha tagit ett lån från en skurkaktig affärsman. Efter att en ängel visar James hur världens sett ut om han aldrig funnits kommer han dock på andra tankar. Tänk dig då att du moderniserar filmen och gör det till en Nicola Cage-film som visar hur det varit om han aldrig varit rik? Ja, det är ett sämre koncept och Nic är ingen James Stewart, men det här ska nog gå ändå!
Family Man börjar redan 1988, 20 år innan jag föddes alltså. En ung ("ung") vuxen Nicolas Cage vid namn Jack Campbell ska åka till London för att studera någonting med riktning ekonomi (filmen gör det lite oklart vad). Denna resa leder till att hans förhållande med dåvarande flickvännen Kate (Tea Leoni) tar slut. 12 år senare är han stenrik och ser visserligen precis lika ungdomlig ("ungdomlig") ut men lever helt ensam. Jack mår ganska bra efter det här, men efter att ha gjort en god gärning straffas han (va?) av typ av någon edgy gangsterängel (Don Cheadle) och vaknar upp i ett alternativ liv där han aldrig lämnade Kate för London och de bor tillsammans i ett litet hus med sina två barn!!!! OCH LITE PENGAR!!!!
Det här med så kallade what if-scenarion är verkligen inget nytt grepp som Family Man använder sig av. Den känns både som Christmas Carol (En Julsaga, som ju dock från början är en bok av Charles Dickens. Den har filmatiserats hundratals gånger vid det här laget) och It's a Wonderful Life på en och samma gång. Ebenezer Cage låter inte sina arbetare ta ledigt perioden julafton-juldagen eftersom att de har någon viktig affär på gång och så vips kommer någon och visar hur livet för de nära honom skulle tett sig om han inte var rik. Kanske inte riktigt samma sak som om han inte någonsin fötts, men det får duga. Skillnaden är väl den att Family Man faktiskt slutar oväntat öppet, medan dessa två julklassiker tydligt gör det lyckligt. Är det här en lika bra film som någon av dem? Nja, det skulle jag väl inte påstå, men den har sin charm ändå. Till skillnad från många andra Cage-filmer skulle jag inte heller på något vis säga att den är dålig. Det är en lagom trevlig historia att följa med en lagom överspelande Nicolas Cage i huvudrollen. Det är lite konstigt hur filmens sensmoral verkar vara att livet alltid blir bättre om du lever i en kärnfamilj med lite pengar och Tea Leoni är en rätt dålig skådespelerska, men i övrigt kan filmen verkligen sammanfattas med ett enda ord: lagom. Lagom rolig. Lagom klyschig. Lagom pinsam. Lagom varm. Lagom minnesvärd. Lagom längd. Lagom moraliserande. Lagom 3/5. Så lagom att det faktiskt inte finns mer att skriva än så. Någon gång var det väl tvunget att ske.
Min favoritscen? Det måste ju vara när James och hans gäng på däckaffären ska ladda upp för en till dag på jobbet genom att lyssna på Wars Low Rider. En helt klart bisarr scen som sticker ut rejält i en film som denna.
Rika Nicolas Cage blir fattiga Nicolas Coppola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar