Tredje December - Peggy Sue Got Married (1986)

Francis Ford Coppola är intressant. De flest av er känner nog honom som farbror till Nicolas Cage, men visste ni att han faktiskt gjorde film en gång i tiden? Jo, det är säkert! Han anses till och med av många att vara en av de bästa regissörerna någonsin och det är ju lite underligt med tanke på att han inte varit konsekvent framgångsrik sedan 70-talet. Faktum är att de flesta filmerna han gjorde efter Apocalypse Now (1979) sågs av få människor och fick rätt blandad kritik. Några relativa framgångssagor fanns dock, till exempel Peggy Sue Got Married (Peggy Sue Gifte Sig) - hans klart mest populära 80-talsfilm. Jag ska inte säga att den blev så lyckad som den blev tack vare Nicolas Cage, men jag säger inte heller motsatsen. Jag säger helt enkelt ingenting. 

Peggy Sue Got Married är en intressant film. Inte för att den innehåller spontansång och massor av dans eller en "punk"-Nicolas Cage med brösthår format som en ockult symbol. Nä, den är intressant för att det mesta i den känns bra trots att nästan allt egentligen är rätt dåligt. Ingen av skådespelarna ser alls ut att vara den ålder de är tänkta att spela, karaktärerna vänder kappan efter vinden hela tiden, och på nästan två timmar lyckas filmen ändå inte riktigt hitta någon rimlig upplösning och tar istället tvärt slut. Jag tycker också på sätt och vis att det är lite konstigt hur Francis valde att casta både sin dotter Sofia Coppola och brorson N-Cage i filmen, men åtminstone gör ju den ena av dem att filmen blir bra mycket mer underhållande så det är väl okej. Vår Peggy Sue i filmen spelas däremot inte av någon Coppola alls utan Kathleen Turner som redan 1986, blott 32 år gammal, hade en röst gjord av rök. Peggy Sue är en kvinna i medelåldern som ska gå på en återträff med sin gamla high school-klass. Hon har precis separerat från sin man, Charlie "Nicolas Cage" Bodell, och drömmer sig tillbaka till hur det var när hon var ung. När hon sedan utses till klassens drottning (because USA) svimmar hon och vaknar sedan upp i sin ungdoms 60-tal!!! Vilken passande flax!! Helt plötsligt har hon en chans att göra rätt av de misstag hon begått, uppfinna produkter som inte finns än och bli rik, samt uppleva high school-tiden igen. Hon har visserligen haft några problem med honom, men visst måste väl Peggy Sue ändå i slutändan välja Nicolas Cage bland alla potentiella killar? Alltså, trots att han pratar som en tecknad figur, har ett hår så onaturligt gult att det skulle kunna lysa upp ett helt rum, och gillar att, likt en vampyr, komma in genom Peggy Sues fönster mitt i natten? Ja, plus det faktum att de har separerat i nutiden. Eller, dåtiden är det ju när hon väl hamnat i 60-talet, som visserligen det är dåtiden och nutiden blir framtiden, om det inte varit så att jag lever i 2015 och allt i hela filmen är dåtid. Gud, allting bara snurrar i mitt huvud efter detta tidshoppande. Vad skriver jag ens om för film? Om jag bara kunnat läsa och inte varit blind eller behövt skriva ner alla mina tankar hade det här varit så mycket lättare att minnas!

...

...

...

..Ja just det!

Happy Together är inte en film som jag direkt tänkt att jag skulle skriva om eftersom att Pitt Bradlington har en så liten roll i den, men jag känner som att när jag ändå skrivit om alla andra Pittfilmer är det väl lika bra att jag tar itu med den också. 1989 släpptes den i vilket fall, samma år som min absoluta favoritfilm Cutti-vänta lite. Någonting med det här känns fel.

SATAN. CAGEKALENDERN.

***

Eh, ja. Peggy Sue Got Married alltså. Ska jag vara ärlig (jag vet inte riktigt varför jag skulle ljuga om det här egentligen) gillade  jag verkligen den här filmen och även om den känns mest som en omvänd, något sämre Big har den ändå massor av charm och Kathleen Turner är fantastiskt bra i huvudrollen. Nicolas Cage är även han riktigt på härlig, men inte direkt p g a hans strålande prestation. Han ser tyvärr på tok för ung ut för att spela sin ålder i filmens riktiga nutid (en fun åldersfact är att Helen Hunt - som spelar dotter till Peggy Sue och Cagen - egentligen är ett år äldre än honom) och för gammal för att spela high school-elev. Självklart hade det dock varit sämre på alla sätt och vis om han ersatts av någon mer fysiskt passande för rollen eftersom att han, precis som alltid, lyser upp varenda scen han är med i på ett... lite sinnessjukt sätt. Klart att han spelar över i massor, klart att hans tecknade röst är irriterande och klart att hans karaktär förändras ab-so-lut hela tiden, men det spelar ingen roll för jag trivs så mycket med att se honom flamsa runt i bild. Och det är egentligen ett genomgående tema i filmen. Jag trivs så hemskt bra när jag ser på Peggy Sue Got Married och inte ens när en tydligt 40-årig high school-jock kommer in i bild för en sekund stör jag mig något. Inte heller att alla direkt tror på Peggy Sue när hon berättar att hon egentligen är från framtiden, eller att Sofia Coppola är en usel skådespelare (dock fantastisk regissör, bättre än pappa Francis) som får för mycket utrymme. Inte ens det faktum att hela filmen mycket väl kan ha varit en dröm irriterar mig, eller att Jim Carrey är med och försöker spela över mer än Nicolas Cage men misslyckas fatalt.

Någonting jag tyvärr stör mig en aning på är den enorma potential filmen besitter men inte alls utnyttjar. Inledningen är fantastisk i sitt sätt att göra parodi på återträffar och vuxendom i största allmänhet. Tyvärr fortsätter den i samma stil även under tonårsdelen och då inser jag sakteligen att det kanske inte var någon paroditanke bakom utan att filmen bara inte är så himla välskriven och majoriteten av skådespelarna är ganska dåliga. Jag gillar hur dum, galen och rolig Peggy Sue oftast ändå är, men det känns som att de vuxna är exakt likadan som sina tonårsmotsvarigheter och det känns lite slött. Lägg ihop det här problemet med all trivsel och den får... 3/5 känns väl rimligt, för ärligt talat är filmen inte så himla bra. Hur trivsam och underhållande den än må vara har Peggy Sue på tok för många problem för att jag ärligt ska kunna ge den högre, men trivselfaktorn är 5/5. En film jag definitivt kan tänka mig att se igen en dag.   

Ja Nicolas sångröst imponerar men dessa jubel känns inte helt ärliga.