Jag förstår om många av er nu känner ett "VA, text före bild?!", men det är för att jag vill ha alla förberedda innan ni ger er in i dagens film. Jag tänker nämligen föreslå att ni lyssnar på den här låten medan ni läser för att få den där extra Gone in 60 Seconds-känslan på inlägget. Det kommer att gå ihop, jag lovar. Om du inte vill eller kan lyssna på musiken är dagens Cage ändå strålande så du tjänar på att läsa vidare ändå!
***
1974 släpptes en liten bilpärla vid namn Gone in 60 Seconds (blåst på 60 sekunder). När jag säger pärla menar jag såklart en av de tråkigaste och sämst gjorda filmerna jag någonsin sett. Dubbad som om den vore italiensk, skådespelare som inte kan skådespela och antagligen improviserade ihop alla sina repliker. De som gjorde filmen förstod sig inte på tempo heller utan gjorde hela filmen kännas som tre timmar när den inte ens är två. Ja just det, och så sluter den med en biljakt på 30 minuter. 30 MINUTER. Visst är det en bra biljakt men inte sitter jag och bara "wow, vilken otrolig biljakt" efter ens tio minuter. Tänk då att sitta där i 30. Det går bara inte. Som tur är fick någon skarpsinnad människa där ute för sig att en remake var på sin plats och ännu smartare var den andra personen som bestämde att Nicolas Cage skulle få spela huvudrollen. Gone in 60 Seconds från 2000 är inget mästerverk direkt, men den är ändå tusenfaldigt bättre och mer underhållande än originalet.
Nic spelar den för detta, legendariska biltjuven Memphis Raines vars bror dumt nog misslyckas med ett uppdrag som involverar just stulna bilar. Eftersom att hans arbetsgivare är den brittiska gangstern "The Carpenter" (Christopher Eccleston) är inte det superpopulärt. För att rädda sin bror från en säker död går Memphis motvilligt med på att stjäla tillbaka alla bilarna som brodern förlorade. Därifrån får vi filmens stora, heta handling: Nicolas Cage samlar ihop ett rag tag bunch av biltjuvar i ett försök att stjäla 50 bilar på ca 24 timmar, och tyvärr inte 60 sekunder som jag hade hoppats på. Ungefär all reklam bygger också upp Angelina Jolie som en av huvudpersonerna och visst stjäl hon bilar alltid, men hon är med i ytterst få scener. Filmen vill typ också försöka lura mig till att tro att hon och sensei Nicage är lika gamla, men hon är ju liksom född 75 och han 84. Mig lurar de inte!
Gone in 60 Seconds är en - vilket ni kanske själv kan ana - fruktansvärt dum film. Den överstiger till och med Face/Off och Con Air i dumhet. Skådespelarna är nästan alla ganska dåliga och slutstriden mellan Nicolas Cage och Christopher Eccleston blir mest en tävling mellan vem av dem som kan spela över mest (vi vet ju alla att det är vår Nic, men i den här filmen är det nog Eccleston som vinner). Det finns ungefär noll spänning och 90% av allting som sker under filmens sista biljakt är ren tur från Nicolas sida. Trots detta har Gone in 60 Seconds ändå en underlig charm och underhållningsfaktor över sig. Dialogen är så skrattretande dålig att hela filmen blir otroligt rolig att titta på. Den har också så extremt många jättedumma stunder, som när Nics gäng laddar upp och bara... bara njuter av Wars Low Rider, vilket verkligen påbörjar filmens crescendo i bisarrhet). Den scenen framförallt tycker jag nog sammanfattar vad hela filmen är: usel men ändå fantastiskt kul att titta på. Plus det faktum att låten kom under drogliberala 70-talet och det kan mycket väl ha varit lite knark inblandat i skapandet av filmens manus. Är inte knark ett otroligt roligt ord förresten? Det skulle lika gärna kunnat vara en Muminkaraktär - Knarken. "Vid min svans, är det verkligen du, Knarken? Jag har inte sett dig på flera år! Vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig?" Det där låter kanske väl mycket som en parafras av den bästa repliken ur den bästa Muminboken, Pappan och Återträffen, men ni fattar.
Oj, där förlorade jag visst fokus.
Saken är den att om Gone in 60 Seconds tagit sig själv på allvar (som typ The Fast & the Furious, för att ta en annan bilfilm) hade det här lett till en extremt tråkig och dålig film antagligen helt utan dessa underliga stunder. Eftersom att alla inblandade rätt tydligt verkar veta vad det är för film de överstiger den dock det här 1/5-träsket den utan tvekan annars varit i. Jag är också glad att den inte fokuserar så mycket på action utan faktiskt håller ett relativt lågt tempo genom en stor del av filmen. Det hade så lätt kunnat bli en massa biljakter och explosioner överallt, men filmen sparar faktiskt en stor del av jaktandet till en, faktiskt, ganska bra scen mot slutet som till skillnad från originalfilmen inte är galet lång. Jag kan faktiskt, trots att den dras ut helt på grund av en otrolig mängd tur, säga att den är... bra. Det finns visserligen någon enstaka jakt även innan, men de är så korta att man knappt hinner märka dem.
Trots skrämmande dåliga skådespelare och ett rätt lågt tempo som bygger upp för en slående kort avslutning finns det verkligen inte en enda tråkig stund i Gone in 60 Seconds. Det blir inte heller sämre(?) av att nästan varenda minut innehåller någon måttligt överspelande Nicolas Cage med hans vackert blonda hår. Självklart är det inte en bra film alls, men till skillnad från t ex Deadfall är den inte supertråkig och ärligt talat rent tekniskt ganska kompetent utförd (dock med 2015 år mått mätt ganska usla green screens på sina ställen). Det är mest manus som sviker den, och även om det är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt uselt så är Gone in 60 Seconds definitivt en film värd att se... om ni bestämt er för att se 24 Nicolas Cage-filmer i rad, vill säga. 2/5. En av få filmer som både är så dålig att den blir bra och dessutom innehåller några (ytterst få) genuint bra aspekter.
Det är f ö alltid otroligt kul med tidiga 2000-tals filmer som försöker vara extremt moderna och high tech vilket gör att de kvickt blir skrämmande omoderna. Gone in 60 Seconds är ett av många härliga exempel på detta.
The. Low. Rider. Is a little higher
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar