Att de två bästa och underligaste komedierna jag sett i år har haft Arizona i titeln är ganska otroligt. Först var det den strålande Arizona Dreams (1992) med evigt unge Johnny Depp, och nu Raising Arizona (Arizona Junior i Sverige, en mycket oöversatt svensk översättning) med den evigt halvgamle Nicolas Cage. Det här var bröderna Coens andra film och även om den är sjukt basic är den också ett gripande porträtt över hur svårt det är att hålla ihop en familj när man har ett stulet barn som de riktiga föräldrarna vill ha tillbaka. För den uppmärksamme blir det också en mystisk historia om hur Nicolas Cages enorma polisonger blir mindre och mindre ju längre filmen lider.
I Raising Arizona får vi följa H.I. (Nicolas Cage), en tidigare kioskrånare som efter sina många fängelsevistelser lärt känna och senare gift sig med tidigare polisen Ed (Holly Hunter) som fått honom att lämna det kriminella livet bakom sig. Eftersom att Ed är steril bestämmer de sig för att stjäla ett barn från stadens möbelmagnat Nathan Arizona, vars fru precis fött... kvintlingar? Heter det verkligen så? Sak samma, fem barn är det i alla fall. Ungefär samtidigt som de gör detta rymmer också H.I.:s gamla cellkamrater från fängelset (varav den ena av dem är spelad av John Goodman eftersom att det här är en Coen-film och de antagligen äger hans själ eller typ håller hans familj gisslan) och flyttar in hos honom & Ed utan någon vetskap om att barnet deras är stulet. I takt med att det sätts en hittelön för barnet på $25 000 och fler personer får reda på sanningen om H:I och Eds son bryter helvetet lös mer och mer!!!! Fast nja, det är egentligen inte riktigt sant. Raising Arizona är rätt galen redan från första början och spårar bara mer och mer för varje minut som går, från intromontaget där H.I. fängslas gång på gång, till när han springer omkring och plockar upp, alternativt försöker lugna alla barnen när han försöker kidnappa ett av dem, eller när han drömmer om en prisjägare från helvetet som sedan faktiskt dyker upp och jagar ikapp Ed & honom. Det är så mycket otroligt som händer under filmens relativt korta gång att det är helt omöjligt för mig att någonsin bli uttråkad eller tänka på att det egentligen inte finns någon speciellt sammanhängande handling att tala om!
Det är ofta väldigt lätt att skämta om en Cage-film eftersom att han antingen spelar över grovt eller så är filmen i fråga bara nog dålig att det går att skämta om den istället. Raising Arizona är faktiskt oväntat svår att inte vara ganska allvarlig med - lite ironiskt med tanke på hur lite den själv tar sig på allvar. Det är ingen perfekt film alls, men den är så kompetent utförd att jag liksom bara vill berömma hantverket istället för att se ner på det för sina (ganska små) brister. Visst spelar Nokia N-Cage kanske över en aning men främst står han faktiskt bara för en stabil insats, precis som alla andra i filmen. Jag ska erkänna att jag dock ogillar i stort sett alla karaktärer utöver H.I. och Ed (och även hon är väl en rätt sådär karaktär egentligen) men som tur är spenderar filmen mest tid på endast de två. Filmen är också genomgående snyggt gjord, välklippt och har väldigt bra val av musik som verkligen passar hela filmens stämning. Det här är den klart bästa filmen i kalendern hittills och där jag inte kan vara speciellt rolig när jag skriver om den lyckas filmen istället vara det på egen hand. Det är verkligen inte en film med humor för alla och inte direkt alla skämt är speciellt lyckade oavsett, men för den som vill ha en komedi olikt ungefär allting annat är Raising Arizona ett måste. En ytterst stabil 4/5.
I Raising Arizona får vi följa H.I. (Nicolas Cage), en tidigare kioskrånare som efter sina många fängelsevistelser lärt känna och senare gift sig med tidigare polisen Ed (Holly Hunter) som fått honom att lämna det kriminella livet bakom sig. Eftersom att Ed är steril bestämmer de sig för att stjäla ett barn från stadens möbelmagnat Nathan Arizona, vars fru precis fött... kvintlingar? Heter det verkligen så? Sak samma, fem barn är det i alla fall. Ungefär samtidigt som de gör detta rymmer också H.I.:s gamla cellkamrater från fängelset (varav den ena av dem är spelad av John Goodman eftersom att det här är en Coen-film och de antagligen äger hans själ eller typ håller hans familj gisslan) och flyttar in hos honom & Ed utan någon vetskap om att barnet deras är stulet. I takt med att det sätts en hittelön för barnet på $25 000 och fler personer får reda på sanningen om H:I och Eds son bryter helvetet lös mer och mer!!!! Fast nja, det är egentligen inte riktigt sant. Raising Arizona är rätt galen redan från första början och spårar bara mer och mer för varje minut som går, från intromontaget där H.I. fängslas gång på gång, till när han springer omkring och plockar upp, alternativt försöker lugna alla barnen när han försöker kidnappa ett av dem, eller när han drömmer om en prisjägare från helvetet som sedan faktiskt dyker upp och jagar ikapp Ed & honom. Det är så mycket otroligt som händer under filmens relativt korta gång att det är helt omöjligt för mig att någonsin bli uttråkad eller tänka på att det egentligen inte finns någon speciellt sammanhängande handling att tala om!
Det är ofta väldigt lätt att skämta om en Cage-film eftersom att han antingen spelar över grovt eller så är filmen i fråga bara nog dålig att det går att skämta om den istället. Raising Arizona är faktiskt oväntat svår att inte vara ganska allvarlig med - lite ironiskt med tanke på hur lite den själv tar sig på allvar. Det är ingen perfekt film alls, men den är så kompetent utförd att jag liksom bara vill berömma hantverket istället för att se ner på det för sina (ganska små) brister. Visst spelar Nokia N-Cage kanske över en aning men främst står han faktiskt bara för en stabil insats, precis som alla andra i filmen. Jag ska erkänna att jag dock ogillar i stort sett alla karaktärer utöver H.I. och Ed (och även hon är väl en rätt sådär karaktär egentligen) men som tur är spenderar filmen mest tid på endast de två. Filmen är också genomgående snyggt gjord, välklippt och har väldigt bra val av musik som verkligen passar hela filmens stämning. Det här är den klart bästa filmen i kalendern hittills och där jag inte kan vara speciellt rolig när jag skriver om den lyckas filmen istället vara det på egen hand. Det är verkligen inte en film med humor för alla och inte direkt alla skämt är speciellt lyckade oavsett, men för den som vill ha en komedi olikt ungefär allting annat är Raising Arizona ett måste. En ytterst stabil 4/5.
En så normal Nicolas Cage att det bara blir en trailer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar