Nicolas Cage är en bra skådespelare. Det kan vara svårt att tro med de filmer jag skrivit om i bakhuvudet men det jag säger är sanning. Zandalee, Deadfall, Vampire's Kiss eller typ Wild at Heart ska helst inte vara representativa för hans ändå väldigt breda register. Det ska sägas att han ofta tar den överspelande (vilket i sig inte behöver vara dåligt beroende på filmen) vägen ut men ibland, IBLAND lyckas han hitta en perfekt balans mellan över och under. Medelspel kanske inte låter som någonting superpositivt, men i Nicolas Cage fall är det den största komplimangen som finns att ge. Jag ska inte säga att det var 20 år sedan han senast lyckades med detta, men 1995 och med Leaving Las Vegas (Farväl Las Vegas) gjorde han hela världen lite mer deprimerad och vann en Oscar för bästa manliga huvudroll på köpet. Helt välförtjänt, ska sägas, men trots att han är Nicolas Cage var Oscarstalet antagligen det tråkigaste någonsin (även om han säger en del underliga Cage-saker).
***
Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle egentligen vilja se en film om en alkoholiserad, före detta manusförfattare som åker till Las Vegas för att supa sig till döds och påbörjar ett förhållande med en prostituerad som, förståeligt, har sina egna problem att hantera? Det vill nog faktiskt alla, om de vill se en Nicolas Cage och Elizabeth Shue i sina karriärers höjdpunkt. Leaving Las Vegas (Farväl Las Vegas), regisserad av Mike Figgis och adapterad från John O'Briens självbiografi med samma namn. John O'Brien, som för övrigt begick självmord bara två veckor efter att han sålt rättigheterna till den. Det här är på många vis en underlig film. Trots sin tungt deprimerande premiss och nästan ännu mer deprimerande innehåll ändå innehåller oväntat mycket humor och värme. Här är dock filmen väldigt smart gjord, för detta som vanligtvis skulle vara mer lättsamt gör bara filmen ännu tyngre att titta på.
Nicolas Cage spelar Ben, en manusförfattare och grav alkoholist i Hollywood som förlorat sin familj (om de bara lämnat honom eller dött är oklart). Han vet inte ens själv om han dricker på grund av att han är ensam eller om han är ensam på grund av att han dricker. Efter att ha gjort bort sig en gång för mycket sparkas han från sitt jobb, men eftersom att Ben är fullt medveten om sin situation och att han gått över gränsen sedan länge accepterar situationen. Med sitt avgångsvederlag åker han sedan till Las Vegas för att få supa sig till döds. Den här första kvarten av filmen visar inte bara att det här kommer vara en film utöver det vanliga utan också hur extremt bra Nicolas Cage kan skådespela. Hur bra han än är ju längre filmen går tyckte nog jag att han var bäst här i inledningen.
I en stad där folk super och spelar dygnet runt märks Ben knappt av i massan, men prostituerade Sera (Shue) märker av honom. Hon ser något i honom som ingen annan ser, kanske någon lika vilsen i livet som hon är? Oklart, men på något vis blir dessa brokiga tu ett par. Efter att ha varit med i filmer som Karate Kid och Cocktail, är det här ett minst lika oväntat magnum opus för Elizabeth Shue som Nicolas Cage. Hennes karaktär låter såklart lite tv-film och stereotyp men självklart vägrar en film som Leaving Las Vegas ta den vägen. När han inte är för full/helt utslagen och hon är ute och jobber eller blir brutalt misshandlad finns det ändå någonting fint i deras kärlek och omtanke för varandra och det finns någonting oskyldigt i denna förälskelse trots omständigheterna. Kanske känns detta något otraditionell sett till mer normala romantiska tankegångar men för dem finns det ingenting annat. Leaving Las Vegas vägrar ändå vara sentimental ens vid de mest romantiska av stunder mellan de tu. I till exempel filmens sorgligaste skämt ska de ha sex tillsammans för första gången men Ben är för full och faller över ett glasbord och skär sig ganska rejält samtidigt som den sexiga jazzen tystnar direkt. Det låter inte roligt och är det inte heller, men under lite andra omständigheter hade det varit en rätt lättsam scen i nästan alla andra filmer. Här är det istället ytterligare en indikation på hur han super ihjäl sig och slutet närmar sig med stormsteg.
Leaving Las Vegas är en tung film. En tung, tung, tung film. Det finns många vackra och rörande scener mellan Ben och Sera men framförallt är det misär hela vägen igenom. Jag är inte direkt någon som gråter åt en film och det gjorde jag inte här heller, men det är svårt att inte på något vis bli lite berörd. Filmens sista scener är extra svåra att titta på, men det är också omöjligt att titta bort för allt det hemska som sker och gör sannerligen filmen evigt minnesvärd. Leaving Las Vegas är på något vis inte 5/5 ändå och jag kan inte riktigt svara på varför. Egentligen är det ingenting som saknas, men det är väl bara så att det inte är min favorittyp av film, eller för att den får mig att syna mina egna alkoholproblem. Ändå stark 4/5 och en fantastisk film som ingen skulle må bra av att se.
***
Jag vet inte riktigt, jag kan inte bara lämna sådär. Ben hade aldrig kunnat räddas, och det är nog det sorgligaste med hela filmen. Det är verkligen inte alla som lyckas, men de flesta alkoholister har ändå möjlighet att få hjälp. Med tanke på Ben och hans ändå väldigt stabila situation rent ekonomiskt hade hjälp funnits, problemet är ju bara det att han verkligen inte ville ha någon. Drickandet är hans sätt att få dö och ingenting annat. Det är inte i många fall som jag skulle vilja följa en karaktär som hans genom en hel film, men tack vare Nicolas Cages otroliga skådespel och hur hans karaktär kompletteras av Sera och hennes problem blir det ändå fantastiskt bra och bottenlöst sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar