Vissa skådespelare börjar med skräck, några med ungdomsfilm, och säkert finns det dem som börjar med en helt annan genre. Nicolas Cage däremot, han började med en ungdomsserie (som bara fick ett pilotavsnitt eftersom att människor inte är fullt så galna som man kan tro) fylld av sång och dans. Såklart. Om någon skulle göra det var det ju tvunget att vara han egentligen. På bilden här ovanför att döma kanske du nu tänker att han måste spela en häxa med överdriven 80-tals frisyr men nej, han är filmens hunk1. Nicolas Cage = hunk. Låt det sjunka in en stund innan du fortsätter läsa. "Hunk" är ett sjukt fult ord.
The Best of Times skapades av, vad jag antar, människor med hjärtat på rätt ställe men som helt enkelt aldrig varit tonåringar. Möjligtvis att de varit barn och sedan kanske blivit nedfrusna, alternativt bara förträngt alla minnen från när de var 13-19 år. Skådespelarna är alla tonåringar och deras problem kanske är lite tonåriga, men de förmedlar dessa på ett så himla barnsligt sätt. Det hjälper inte heller att Crispin Glover (som också gjorde sin skådespelardebut här) - en person som till utseendet främst kan liknas vid en väldigt snäll, mänsklig haj - spelar huvudrollen som om han var en obehagligt speedad/råknarkad tioåring, och är sminkad så extremt att han ser ut som en Frodo i plast. Att han och Nicolas Cage, två galet överspelande människor, lyckas existera samtidigt och skådespela i samma film borde nästan vara olagligt, åtminstone i vanliga fall. Ärligt talat är Cage faktiskt ganska reserverad här, hur mycket jag än önskar att han skulle släppa loss mer. Självklart spelar han över sådär som bara han (och Crispin Glover, tydligen) kan, men det är nog mest på grund av hur dåligt skriven hans karaktär är, mer än hans egen kärlek för överspelet. Nicolas (eller, Nic, som jag, hans bästa Internetvän, kallar honom) spelar förresten en random kompis till Crispin och är del av ett häftigt kompisgäng som gillar att gå på dans- och sångupptåg. När Min Bästa Vän Nic™ inte hänger med sitt huligandansande gäng gör han pull-ups på sitt heta utegym och diskuterar ("diskuterar") Rocky med sin token nördkompis som dock mest är intresserad av DISNEY PICTURES.
Jag är lite chockerad om jag ska vara helt ärlig. Eller ja, chockerad och chockerad. För någon dag sedan visste jag inte ens att filmen existerade så jag vet inte riktigt vad jag egentligen tänkte att en ung Nicolas Cage och hans rag tag bunch av musikaliska terrorister skulle syssla med. Jag kunde ana att det skulle vara ungdomar som gjorde häftiga saker, men den erotiskt syndiga dans de sysslar med är inte någonting man riktigt förväntar sig när man börjar se tv-klassikern The Best of Times. Intressant nog är det inte heller som att dansen sker utanför handlingen som till exempel är vanligt i musikaler eller Bollywood, utan det är en del av vardagen och ingen i närområdet verkar riktigt gilla vad de håller på med men i sin rädsla tvingas de dansa med. Här satt jag och förväntade mig helylle skämt om "svårigheten med att få jobb utan erfarenhet! :O" och "att bli kär i sin bästa kompis! :(((", och jag fick visserligen en hälsosam dos av båda två, men vem bryr sig om den här extrema helylle-humorn/tonårsångesten när någon bestämt att de måste klämma in frekventa och heta dansnummer plus skönsång. Fast förlåt, det är ju inte ens den värsta delen av filmen. Jag mindes precis att de ju dealar med en del rap också. Ja, Rap.
Rap.
RAP.
RAP.
Rap i ett supervitt ungdomsprogram från början av 1980-talet som inte ens mäktade med två avsnitt. Men ärligt talat är den ju bara ett av många problem som filmen lider av. The Best of Times är till hundra procent usel och galet genant att överhuvudtaget titta på. Precis som en bilolycka eller det mesta Nicolas Cage gjort är det dock väldigt svårt att titta bort. Det är hypnotiserande i hur uselt allting är till den grad att det nästan börjar kännas bra. Fast alltså, det är det ju inte. Låt dig inte luras. 1/5, men ändå en väldigt underhållande upplevelse.
Ursäkta mig, jag inser nu att jag viftat runt Nicolas Cage flera gånger nu, men faktum är att han ju faktiskt fortfarande var Nicolas Coppola när The Best of Times släpptes. Kanske att jag bara luras av den dåliga bildkvaliteten jag såg den med, eller den ooootroligt låga skådespelarförmågan majoriteten av de resterande "skådespelarna" hade, men han är inte heller speciellt dålig här egentligen. Med tanke på att det här är hans första roll i någon halvstor produktion gör han rent av väldigt bra ifrån sig. Det är mer så att manus sänker honom, framförallt i hans stora monolog om hur han oroar sig för att värvas till armén och krig han skulle behöva delta i för att direkt efter flexa för att visa vilken man han är och pratar om hur svårt han har det i skolan. Monologen är dum och malplacerad, men också filmens klara höjdpunkt bara för hur bisarr och out of nowhere den är. Unge Coppola har inte riktigt haft någonting att göra under hela filmens gång och så plötsligt ställer de ensam honom på en strand med ljudet av slående vågor i bakgrunden och låter honom vara lite djup några minuter för att direkt efter gå över till samma lättsamma stämningen filmen hade innan i nästa scen. Det blir liksom bara ett "haha, vaaaaaaaaAAAAAAAAA?????" av det hela. Det är som att hela scenen borde vara parodi på den här typen av "härliga ungdomsserier!" men på något sätt är helt allvarlig. Men som sagt: Nic Coppola bra sett till förutsättningarna och faktiskt rejält mycket bättre på att dansa än förväntat, men själva filmen är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt dålig trots att det egentligen inte är en film, bara en tv-pilot :(. 1/5. 1/10. 330/4200.
De enda delarna någon behöver se
1 Hunk var för övrigt den första filmen Brad Pitt var med i. Jag vill minnas att han spelade den viktiga statistrollen Guy at beach with a drink. Förlåt, jag borde inte sagt det här i Cagekalendern. Jag måste verkligen släppa min älskade Pitt nu.
2 Och så nämnde jag Pittkalendern igen. Vad är det för fel på mig?
The Best of Times skapades av, vad jag antar, människor med hjärtat på rätt ställe men som helt enkelt aldrig varit tonåringar. Möjligtvis att de varit barn och sedan kanske blivit nedfrusna, alternativt bara förträngt alla minnen från när de var 13-19 år. Skådespelarna är alla tonåringar och deras problem kanske är lite tonåriga, men de förmedlar dessa på ett så himla barnsligt sätt. Det hjälper inte heller att Crispin Glover (som också gjorde sin skådespelardebut här) - en person som till utseendet främst kan liknas vid en väldigt snäll, mänsklig haj - spelar huvudrollen som om han var en obehagligt speedad/råknarkad tioåring, och är sminkad så extremt att han ser ut som en Frodo i plast. Att han och Nicolas Cage, två galet överspelande människor, lyckas existera samtidigt och skådespela i samma film borde nästan vara olagligt, åtminstone i vanliga fall. Ärligt talat är Cage faktiskt ganska reserverad här, hur mycket jag än önskar att han skulle släppa loss mer. Självklart spelar han över sådär som bara han (och Crispin Glover, tydligen) kan, men det är nog mest på grund av hur dåligt skriven hans karaktär är, mer än hans egen kärlek för överspelet. Nicolas (eller, Nic, som jag, hans bästa Internetvän, kallar honom) spelar förresten en random kompis till Crispin och är del av ett häftigt kompisgäng som gillar att gå på dans- och sångupptåg. När Min Bästa Vän Nic™ inte hänger med sitt huligandansande gäng gör han pull-ups på sitt heta utegym och diskuterar ("diskuterar") Rocky med sin token nördkompis som dock mest är intresserad av DISNEY PICTURES.
Jag är lite chockerad om jag ska vara helt ärlig. Eller ja, chockerad och chockerad. För någon dag sedan visste jag inte ens att filmen existerade så jag vet inte riktigt vad jag egentligen tänkte att en ung Nicolas Cage och hans rag tag bunch av musikaliska terrorister skulle syssla med. Jag kunde ana att det skulle vara ungdomar som gjorde häftiga saker, men den erotiskt syndiga dans de sysslar med är inte någonting man riktigt förväntar sig när man börjar se tv-klassikern The Best of Times. Intressant nog är det inte heller som att dansen sker utanför handlingen som till exempel är vanligt i musikaler eller Bollywood, utan det är en del av vardagen och ingen i närområdet verkar riktigt gilla vad de håller på med men i sin rädsla tvingas de dansa med. Här satt jag och förväntade mig helylle skämt om "svårigheten med att få jobb utan erfarenhet! :O" och "att bli kär i sin bästa kompis! :(((", och jag fick visserligen en hälsosam dos av båda två, men vem bryr sig om den här extrema helylle-humorn/tonårsångesten när någon bestämt att de måste klämma in frekventa och heta dansnummer plus skönsång. Fast förlåt, det är ju inte ens den värsta delen av filmen. Jag mindes precis att de ju dealar med en del rap också. Ja, Rap.
Rap.
RAP.
RAP.
Rap i ett supervitt ungdomsprogram från början av 1980-talet som inte ens mäktade med två avsnitt. Men ärligt talat är den ju bara ett av många problem som filmen lider av. The Best of Times är till hundra procent usel och galet genant att överhuvudtaget titta på. Precis som en bilolycka eller det mesta Nicolas Cage gjort är det dock väldigt svårt att titta bort. Det är hypnotiserande i hur uselt allting är till den grad att det nästan börjar kännas bra. Fast alltså, det är det ju inte. Låt dig inte luras. 1/5, men ändå en väldigt underhållande upplevelse.
***
Ursäkta mig, jag inser nu att jag viftat runt Nicolas Cage flera gånger nu, men faktum är att han ju faktiskt fortfarande var Nicolas Coppola när The Best of Times släpptes. Kanske att jag bara luras av den dåliga bildkvaliteten jag såg den med, eller den ooootroligt låga skådespelarförmågan majoriteten av de resterande "skådespelarna" hade, men han är inte heller speciellt dålig här egentligen. Med tanke på att det här är hans första roll i någon halvstor produktion gör han rent av väldigt bra ifrån sig. Det är mer så att manus sänker honom, framförallt i hans stora monolog om hur han oroar sig för att värvas till armén och krig han skulle behöva delta i för att direkt efter flexa för att visa vilken man han är och pratar om hur svårt han har det i skolan. Monologen är dum och malplacerad, men också filmens klara höjdpunkt bara för hur bisarr och out of nowhere den är. Unge Coppola har inte riktigt haft någonting att göra under hela filmens gång och så plötsligt ställer de ensam honom på en strand med ljudet av slående vågor i bakgrunden och låter honom vara lite djup några minuter för att direkt efter gå över till samma lättsamma stämningen filmen hade innan i nästa scen. Det blir liksom bara ett "haha, vaaaaaaaaAAAAAAAAA?????" av det hela. Det är som att hela scenen borde vara parodi på den här typen av "härliga ungdomsserier!" men på något sätt är helt allvarlig. Men som sagt: Nic Coppola bra sett till förutsättningarna och faktiskt rejält mycket bättre på att dansa än förväntat, men själva filmen är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt dålig trots att det egentligen inte är en film, bara en tv-pilot :(. 1/5. 1/10. 330/4200.
De enda delarna någon behöver se
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
En liten fun fact med den här filmen är att Jill Schoelen även hon gjorde sin skådespelardebut i The Best of Times. Varför en fun fact? Jo, för att hon också var med i Cutting Class - den första filmen jag någonsin skrev om i Pittkalendern. Helt otroligt att hon får vara med i debuten av två (2!) olika kalendrar.2
1 Hunk var för övrigt den första filmen Brad Pitt var med i. Jag vill minnas att han spelade den viktiga statistrollen Guy at beach with a drink. Förlåt, jag borde inte sagt det här i Cagekalendern. Jag måste verkligen släppa min älskade Pitt nu.
2 Och så nämnde jag Pittkalendern igen. Vad är det för fel på mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar