Sjätte december - Ungefär 5 Anledningar till varför Deadfall (1993) är en fantastisk film!

Nicolas Cage har gjort många galna saker på film genom åren. Han har trott sig vara vampyr, tänt eld på sitt huvud och kört motorcykel, oljat in en naken kvinnas kropp med kokain, och mycket annat. Du kanske tror att kokainoljan tar förstaplatsen, men då har du uppenbarligen inte sett hela hans prestation i Deadfall - den sista filmen i denna 1993-trilogi jag råkat skapa*. Jag skrev mer utförligt om den förra året (hur det där står sig idag vet jag inte, jag vågar inte riktigt läsa det) och sa att det var en objektivt dålig film. Nu har det gått ett år och jag är många mil visare. "normala" "människor" skulle kanske inte påstå att den är något filmiskt mästerverk på något vis, men jag har faktiskt kommit fram till fem saker som klargör varför dessa personer har fel och vad som gör Deadfall fantastisk. Låt oss börja! 

5. Scenen där Nicolas Cage sitter i bakgrunden och lyssnar på Low Rider

"JAG SKA SKÅDESPELA MER ÄN ER ALLA TILLSAMMANS" skrek Nic argt efter filmens table-read (oklart varför), och till allas stora skräck visade det sig att han talade sanning. Till och med innan han introducerats och bara var en karaktär i bakgrunden utan repliker lyckades han på något vis ändå skådespela mer än alla andra i scenen. Det enda Nicolas egentligen gör här är lyssnar väldigt högt på Wars Low Rider och bara övernjuter tills huvudpersonen (vem bryr sig om vad han heter egentligen) argt men vänligt ber honom att sänka ljudet. Mer än så behövs inte för en mästare som vår Nic att ta över en hel film.

4. Under hela filmen tänkte jag på att en rå Biker-version av Nicolas Cage regisserat Deadfall och hade en bild av honom i huvudet, vilket gjorde alla scener fantastiska

Jag är så glad att Christopher Coppola finns!!!

Jag önskar att min bror kunde vara Christopher Coppola...

3. Många skulle säga att den är dålig och helt ologisk, men Deadfall är egentligen en riktigt intelligent allegori över livet

Den börjar dåligt, har en dålig mitt som bara blir sämre av att Nicolas Cage lämnar oss (inte för att vara morbid, men jag är nog ung för att det lär ske ungefär då), och slutar sedan riktigt dåligt för att kort efter glömmas bort av alla utöver några få i sin närhet. Vad som händer däremellan är inte alltid logiskt, men det är inte alltid livet heller. Så fruktansvärt smart och vackert av filmkonstnären Christopher Coppola :'). 

2. UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH och andra nice ljud Nicolas Cage hinner göra under filmens gång

Här kommer en kort topp 5-lista över Nics bästa citat inom denna korta topp 5-lista, helt tagna ur sin kontext:

5. FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!!!!

4. SOMEONE'STRYINGTOKILLMEMAAAN!!!!!!!!!!!!!

3. HI-FUCKING-YA!!!!

2. THE FUCKING HANGERS!!!!!!!!!

1. YOU FILTHY DOUBLE CROSSING LITTLE FUCKING FILTHY DOUBLE CROSSING FILTHY FUCKING GODDAMN FUCKING FILTHY LITTLE RAT!!!!

Han svär en del. Kan också vara så att han improviserat här och var. 

På den där bilden ser han för övrigt lite ut som Alan Rickman med porrmustasch.

1. Hela Nicolas Cage 

Vi vet alla att Nicolas Cage är galen. Han har köpt ett dinosauriehuvud, äger en liten pyramid som han ska begravas i, köpte fyra slott när han var som rikast samt döpte sin son till Kal-El (KAL-EL CAGE!!!!), men inte ens hans verkliga persona har väl någonsin varit galnare än vad han var i Deadfall. Det här är inte ett överspel han håller på med, det är något slags ultraspel som inte borde vara möjligt för någon dödlig att någonsin komma i närheten av. Kanske är det för att hans bror regisserade och inte riktigt kunde tygla honom, eller så var knarkandet i filmen på riktigt, men i vilket fall skådespelar han så mycket att han nästan träder in i en tidigare okänd dimension vanliga människor inte kan se. Det hela hjälps också av att han är nästan ständigt klädd i lite för stora kostymer, världens tydligaste peruk, en extremt lös lösmustasch och ett par riktigt fula solglasögon. Han pratar också utan att typ alls öppna munnen (förutom när han vill spela över lite extra och bara skriker random ord). Det är svårt att riktigt beskriva hur fantastisk det är, men försök att läsa dessa kursiverade repliker så sammanbitet och helt monotont samtidigt som du också spelar över så extremt du bara kan:

NIC: The Baby's a little cranky tonight, huh?
BABY: Yeah, I don't dig looking at your ugly face. Now your partner, he was a cool dude.
NIC: Cool enough to get the Baby to burp up fifteen hundred?!

Kort sagt, om du någonsin känt "jag älskar verkligen Nicolas Cage samlade verk av filmer, men jag önskar att han inte alltid var så återhållsam och lågmäld" så är det här den perfekta filmen för dig! Och alla andra också såklart, för den är ju fantastisk. Inte kvalitetsmässigt såklart, för isåfall är den värdelös, men det finns så många andra sätt att bedöma en film på!

1.5 Någon annan har skrivit tidigare delar av listan och mitt svaga psyke har byggt upp en alternativ värld för mig där jag för att skyddas från den hårda verklighet som bryter ner oss alla dagligen bara minns en sak från Deadfall, och det är den här scenen som kanske är det bästa som någonsin fångats på film

Det är svårt att komma bort från att det här faktiskt är den filmscenen någonsin. Allt från skådespel, repliker och kameraarbete är fläckfritt. Jag bara blundar (eftersom att jag sett den så många gånger behöver jag inte titta för att veta precis vad som händer) och njuter. Tur att jag inte minns något annat ur Deadfall, för då hade den nog inte känts lika fantasti-SATAN JAG MINNS ALLT.

2. Äsch, den här scenen tål att ses på nytt

3. Hm, vad sägs om den HÄR scenen?

4. Ojojoj, det går inte att sluta se den här scenen alltså!

5. En sista gång!

6. På tal om den här scenen förresten: IMDB

Jag hoppas att alla har koll på IMDB:s ofta komiskt konservativa parents guide. 

Klar ni har.

Deadfall innehåller i vilket fall en sexscen som det vanligtvis skulle skrivas hundra rader om där (inte för att den är grafisk, utan för att det är IMDB:s parents guide), men det enda som står under sex & nudity är "Nicolas Cage humps a bed in frantic rage" och det är ju faktiskt jätteroligt. Jag vet inte riktigt om det gör filmen så fantastisk, men den blir då inte sämre av det.

Det var allt för mig, imorgon kommer ett riktigt inlägg igen! Jippi!

*De andra två var Amos & Andrew och Red Rock West. Intressant nog floppade alla tre filmer rejält när det begav sig.

Femte December - Red Rock West (1993)

Har du någonsin känt att du ville se western-noir med Nicolas Cage? Inte? Ingen fara, det ville ingen annan heller. Red Rock West floppade rejält och drog knappt in en fjärdedel av sin budget på $8 000 000, men det innebär verkligen inte att den är dålig. Faktum är att det här inte bara är ett fascinerande stycke film, utan också en väldigt oväntad uppföljare.

Efter att Donnas kompis Laura Palmer blivit mördad och hennes pojkvän James tog sin motorcykel och stag kände hon att ett miljöbyte kanske skulle gynna henne. På sina resor genom den amerikanska landsbygden träffar hon Kevin och tillsammans börjar de förskingra pengar tills de blir upptäckta och tvingas fly till Red Rock, Wyoming. Väl där byter de namn och på något, helt obegripligt sätt blir Kevin (nu Wayne) sheriff (och bartender???) i den lilla staden, medan Donna (alltså Suzanne) blir dark & gritty hemmafru.

Samtidigt som detta pågår har Nicolas Cage jobbat färdigt på sin senaste film med David Lynch (Wild at Heart) och söker nytt jobb, men krigsskador (Fire Birds (1990), jag hoppade över den i årets Cagekalender) stoppar honom från att få arbete på en oljeplattform. Han tipsas om att det kanske finns jobb i Red Rock och beger sig dit med sin obehagligt håriga bringa. 

SAMTIDIGT SOM DETTA PÅGÅR anlitar Wayne yrkesmördaren Lyle för att ta kål Suzanne (lite oklart varför. Antingen för att hon varit otrogen eller att han vill ha alla deras pengar för sig själv). Tyvärr vet han inte hur Lyle ser ut, så när Nicolas Cage kommer till hans bar råkar Wayne ge honom uppdraget istället. Nicolas Cage är såklart ingen mördare, men han behöver ju pengar så han tar emot betalningen och beger sig till Suzanne ändå. Eftersom att hon har blivit riktigt dark & gritty (hon var egentligen det redan mot slutet av Twin Peaks) erbjuder hon Nic det dubbla för att han ska mörda Wayne istället. Självklart går han inte med på detta, utan skriver ett brev till sheriffen (han tror fortfarande att Wayne bara är bartender) om allt, men eftersom att hon är Donna nämner han inte att hon faktiskt också försökt anlita honom för mord. Senare i filmen litar de andra poliserna i staden faktiskt blint på det här brevet och arresterar Wayne, otroligt nog. 

SAMTIDIGT SOM DETTA PÅGÅR påbörjar den riktiga Lyle, spelad av Dennis Hopper (kanske den enda människan lika galen i verkligheten som Nicolas Cage brukar vara på film), sin resa från Dallas till Red Rock. Det kan nog sluta illa för vår Cage, det här. Som tur är finns Dale Cooper där för att rädda dagen! Åtminstone hade det varit så om jag fått bestämma, men tyvärr finns inte Kyle MacLachlan någonstans i den här filmen. Istället finns bara en Nicolas Cage som måste försöka överleva allt som kastas mot honom, och det är väl helt okej det också. 

Under resterande delen av vår film kommer folk överleva (inte allt på samma gång) att få en kniv kastad genom halsen, spetsas, puttas ut från ett tåg i full fart, skjutas, bli påkörda, och absolut alla kommer försöka döda Nic. Han kommer också fängslas av poliser som misstänker honom att ha skjutit en man han råkat köra över och tagit till sjukhus. Någonstans där kommer också en skattjakt på en kyrkogård klämmas in, plus en underlig barkväll för Donna och Nicolas Cage medan de flyr från Wayne (SOM SLUTAR MED ATT DE ÅKER TILLBAKA TILL RED ROCK!!!!!).  

Här är Bobby Briggs. Han förekommer tyvärr inte i filmen.

Som du kanske själv kunnat ana är Red Rock West en fruktansvärt dum film. Den försöker komma undan med det genom att dölja dumheterna bakom bra skådespelare (tre i rad för Nicolas nu. Sjukt), fina miljöer, bra dialoger och att vara riktigt underhållade. Det... tja... det fungerar faktiskt väldigt bra, och det är ganska chockerande. Att en så urbota korkad film kan vara fruktansvärt underhållande är inte direkt unikt, men att den på riktigt är bra på samma gång hör inte direkt till det vanliga. Det är som dum-action förklädd som neo-noir på något underligt vis, och resultatet är både unikt som relativt magiskt. Det finns egentligen inte mycket mer än så att säga. Se den bara, liksom. Kanske inte att majoriteten gillar Red Rock West så mycket som jag gjorde, men alla bör åtminstone kunna få ut någonting ur den. Det gäller nog bara att man är beredd på hur oerhört dum den ofta är. 

Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan alltid tas lite ur alla filmer där någon blir förälskad i Nicolas Cage och det här Lara Flynn Boyle-fallet är ingen skillnad, men när eftertexterna börjar rulla känns det ändå ganska rimligt sett till karaktären*. Däremot blir det lite väl underligt när de har en riktigt chill stund i mitten av filmen och lyssnar på Wars Low Rider tillsammans. Nåja, det är ju åtminstone en minnesvärd scen.

"Mom, it's so strange. I know I should be sad, and I am, part of me is. But it's like... it's like I'm having the most beautiful dream... and the most terrible nightmare, all at once."

*Och, ärligt, efter James är nog vem som helst bättre.

Fjärde December - Amos & Andrew (1993)

Det är väl lika bra att fortsätta på komedispåret (även om jag vill påstå att gårdagens film gömde ett väldigt mörker), så här är Amos & Andrew! Det där var en riktigt svag inledning, men det är bara en hyllning till filmen i fråga. Idag får vi följa den kände författaren Andrew Sterling som precis flyttat in i sitt nya sommarhus, men att som svart man försöka koppla in sin stereo på en ö full av nyfikna rasistiska grannar är inte jättekul (varken för honom eller oss som ville se en bra komedi men fick lite vek hard hitting commentary istället). Som tur är spelar inte Nicolas Cage Andrew, utan han gestaltas av den ännu mer produktiva Samuel L Jackson.

Vissa skulle säga att en man som faller offer för rasism i ett jättevitt område, nästan skjuts ihjäl av poliser, och blir vän med en kriminell Nicolas Cage inte låter speciellt roligt, och dessa personer skulle ha rätt. Ungefär första halvtimmen av Amos & Andrew är nämligen helt outhärdligt dålig och försöker på tok för mycket att vara en whacky komedi som också vill göra någon form av smart och edgy kommentar på smygrasismen i samhället, men självklart inte lyckas. Hade det inte varit för Cagekalendern hade jag nog stängt av väldigt tidigt, men som tur är tvingade jag mig själv att fortsätta och när Nicolas Cage kommer in i bilden blir det faktiskt väldigt mycket bättre. Istället för att vara vitsig och leva på skämt om riktigt korkade poliser och irriterande grannar (båda har gjorts i tusen andra filmer och är aldrig någonsin roliga) blir den något mer lågmäld. Samspelet mellan Nic och Samuel L är helt fantastiskt och replikerna dem emellan räddar en ganska usel film till att ändå bli helt okej. Nicolas har också en underligt känslosam monolog om saltkräftor (sea-monkeys på engelska, ett väldigt amerikanskt fenomen) som inte riktigt leder någonvart, men den är fin oavsett.

På tal om Nicolas Cage förresten, hur bra är han inte i den här filmen? Det är lite "'Nic, skulle du kunna spela över lite mer? Du är lite väl laid back nu.' 'Haha, nej nej nej nej. 4:20, man, dags att filma!!!'-varning över honom, men den här väldigt lugna Cagen är en skön variation från det normala. Amos känns som en perfekt karaktär för honom, och att manuset så uppenbart gjort honom till den enda som inte är en super-stereotyp hjälper mycket*. Efter Honeymoon In Vegas (och Raising Arizona. Antagligen också Zandalee) är det verkligen underligt att han blev actionstjärna och senare skådespelare i dåliga thrillers istället för att satsa helt på komedier. Han är ju extremt rolig!

Med eller utan vår Cage är det här dock fortfarande en riktigt underlig (tonmässigt) komedi om rasism och jag kan väl känna lite att de poänger den försöker göra kanske inte riktigt når fram som de kunnat om karaktärerna var lite mer välskrivna och humorn inte i regel var... tja, fruktansvärd är väl det ord som passar bäst. Samtidigt är väl kanske inte "rasism existerar, what do you think about that????" superoriginellt oavsett, och av alla filmer som får dig att tänka "ja, rasism är verkligt, det trodde jag faktiskt inte innan" är inte Amos & Andrew kanske den första du bör se, så det är nog okej att bara se den som lite lättsam underhållning. Däremot finns det någonting som definitivt bör tas på allvar...

DEN HÄR FILMEN HAR VÄRLDENS BÄSTA HUND!!!!!!

Vet ni vad som kan göra en dålig film bättre? Släng in en hund och låt den förekomma ofta så är åtminstone majoriteten av dess synder förlåtna. Nu gillar jag verkligen hundar så kanske att jag är lätt vinklad, men samtidigt kanske jag också har helt rätt. Ja, det har jag. Jag har helt rätt. Bra.

Ser du Amos & Andrew och inte smälter inför Rommel (som är en jättevit hund döpt efter en nazist, ja, men bortse från det) har du antagligen inget hjärta och det kanske låter hårt, men så är det. Som tur är har även han jättehärligt samspel med Nicolas Cage, precis som jag förväntar mig att alla djur har. En normal, fantastisk hund blir därmed en fantastiskt fantastisk hund. Det blir inte heller sämre av att han och Nic tar en lugn stund mitt i filmen för att lyssna på Wars Low Rider. 

5/5. Till Rommel då, inte filmen. Den är på det stora helt okej med några glimtar av Cage-guld. 

*Här borde jag kanske säga att Samuel L Jackson inte spelar någon rasistisk stereotyp av något slag, men karaktären är inte direkt originell.

Tredje December - Honeymoon In Vegas (1992)

Man skulle kunna säga att Nicolas Cage har tur som knappt åldrats alls de senaste 20-25 åren, men sanningen är väl snarare den att han sett ut att vara runt 40-50 sedan dess. I Honeymoon in Vegas (Smekmånad i Las Vegas) var han bara 27/28, men det hade man nog aldrig trott utan att veta om det på förhand. Kanske att hans redan då dåliga hår var lite bättre och ansiktet något smalare, men annars såg han ungefär precis likadan ut som idag.  

Men vi ska såklart inte prata om Nicolas Cage i denna Cagekalender, utan dagens film. Honeymoon In Vegas är en lättsam liten film om en Nicolas Cage (äsch, så mycket för den planen/jag minns verkligen inte vad hans karaktär heter) som när han åker till Las Vegas för att gifta sig luras in i ett riggat pokerspel med James Caan där han tvingas ge bort sin flickvän Sarah Jessica Parker (dock bara under en helg) när han inte kan betala sin superhöga skuld. Trots namnet utspelar sig faktiskt väldigt lite av filmen dock i Las Vegas, utan majoriteten är faktiskt i Hawaii där Nic jagar efter James och Sarah. Det låter kanske lite småkonstigt, men i regel är det en rätt standard romantisk komedi med Nicolas Cage i huvudrollen. Det är såklart inte standard alls, men ni fattar. 

Jag vill säga redan nu att det här faktiskt är en väldigt trevlig film, trots den lite underliga premissen. Den tänder ingen eld inom mig eller så, men fungerar bra för stunden. Det är kul att se Nicolas Cage vara riktigt arg under kanske 80 minuter av en films 90 , men i övrigt är väl Honeymoon in Vegas snarare trivsam än rolig. Kanske inte det bästa att säga om en komedi, men... nä, det är helt enkelt inte det bästa att säga om en komedi. Samtidigt skulle jag säga att när en film som denna är så väldigt oprovocerande och trivsam går det att se bortom humorn och titta mer på dess filmiska kvaliteter. Alla skådespelare gör ett bra jobb (Nicolas Cage borde egentligen med sitt överspel göra fler komedier), miljöerna är trevliga att titta på, och filmen har... eller nä förresten. Den har faktiskt knappt en början, ett slut eller ens en mitt. Eller ja, kanske att hela filmen är en mitt. Det känns väldigt underligt vilket som. Den är ändå uppbyggd som ungefär alla romantiska komedier någonsin, men det är någonting som gör att händelseförloppet känns hemskt underligt. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske Nicolas Cage. 

Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en film med brister (främst att den är underligt uppbyggd, antagligen på grund av ett inte så strålande manus), men som med sin charm och en strålande, överspelande N-Cage ändå är en helt okej film. Jag vill rekommendera Honeymoon In Vegas, verkligen. Den kommer nog inte vara för alla, men jag har svårt att se någon faktiskt ogilla den. Samtidigt är det något som verkligen tar emot. Jag vet ju vad som senare skulle hända, och därför kan jag bara se den här filmen som en väldigt sorglig historia. Tre år senare återvände nämligen vår Nicolas till denna plats som åsamkat så mycket aber för honom. Åren tog hårt på Nic, och hans svåra alkoholism har kostat honom hans familj, jobb och vänner. Kan det ha varit alla traumatiska händelser under den här filmen som ledde honom hit? Det vet vi inte, men troligtvis. Han bestämmer sig i vilket fall att det får vara nog nu, och åker tillbaka till Las Vegas för att supa ihjäl sig. Han har bytt namn till Ben Sanderson sedan dess, men det är rätt uppenbart vår Nicolas. Jag kan såklart bara fundera på vad som händer i en mans hjärna när han först skuldsätts på mer pengar än vad han någonsin kommer tjäna in, tvingas ge bort sin flickvän till en gammal gangster och sedan resa över hela USA, luras av alla han möter och till sist hoppa fallskärm med ett gäng Elvis-imitatörer, men jag tror inte att det är jättebra. Eller kanske längtade han tillbaka till det mer spännande livet som han aldrig riktigt fick igen efter att ha bildat familj och dessa tankar ledde till en svår depression? Det får vi aldrig veta, för han dog tyvärr på sitt hotellrum 1995.   

Sen återupplivades han 1996 och vann en Oscar (tydligen hade någon filmat hela Leaving Las Vegas), men det är inte relevant för denna tragiska historia. 

Det fanns för många bra bilder att välja mellan idag

Andra December - The Boy in Blue (1986)

Ned hanlan var en riktig kanadensisk legendar. 1880 blev han världsmästare i rodd, och var en av de första att använda och behärska båtar med rörligt säte. Om vi ska tro The Boy in Blue (1984, Satsa Allt i Sverige) var han också ibland whiskeysmugglare, slagsmålsmagnet, passionerad romantiker och Nicolas Cage vid sidan av. 

Igår hade jag ingenting att säga (på något mystiskt vis blev det ett helt inlägg ändå), men idag vet jag knappt var jag ska börja. Den här filmen är en av de mest bisarra ting jag någonsin skådat. Den försöker undvika sportfilmernas typiska klyschor men faller på något vis offer för varenda en, och trots det innehåller The Boy in Blue inte ens enda procent spänning. Det här måste filmskaparna också anat, för det enda riktiga "hotet" varje gång N-Cage ska tävla är att någon saboterat hans eller någon annans båt inför tävling, eller att han smugglat whiskey så att polisen är efter honom (i en minut typ, sen glömmer de det). Loppen i sig är också jätteunderligt klippta. Antingen visas bara början av loppet för att direkt klippa till när de firar Nics seger, eller så visas bara slutet när han går i mål. Det finns såklart också ett riktigt taffligt klippt roddmontage ackompanjerat av lika tafflig musik.

The Boy in Blue är något av en perfekt storm. Den är inte typ The Room eller Samurai Cop för den är på något vis ändå ett kompetent hantverk. Jag kan inte säga att den är så dålig att den blir bra, men den är aldrig någonsin tråkig. I ena stunden funderar jag över Nicolas Cages resa genom tid och rum*, för att i nästa tänka "oj, det där var verkligen en ful kameravinkel och dålig klippning", men jag chockeras också genom hela filmen över det annars höga produktionsvärdet. I slutändan kan man nog säga at- nej, förlåt. Jag kan inte hålla uppe den här charaden längre. Det är för svårt för mig att skriva det här. Roddsport är kanske ingenting som någon bryr sig om, men det gör ont i hjärtat varje gång jag tänker på den. Jag växte upp i Luleå, en idag levande stad som alla känner till. Förr fanns det dock inte så mycket att glädjas över alls, men vi hade åtminstone en sak: roddesset Rock Rullstedt. 

Jag hade varit vän med Rock sedan vi var barn. Medan jag kämpade mig genom skolan och livet bredvid gick allt som en dans för honom. Jag vill säga att jag var avundsjuk, men han var bara så fruktansvärt karismatisk att det var omöjligt för mig. Dessutom var han tvungen att prestera på topp, för Kvikkjokks roddgymnasium kommer man inte på bara sådär. Rock kom självklart in, och snart skulle han ta över roddvärlden. Åtminstone trodde vi det. 

Under hela gymnasietiden fick vi höra om hans otroliga bedrifter och ingen på juniornivå var ens i närheten av honom, men en dag tystnade allt bara. Rock hade helt enkelt packat sitt och lämnat skolan. Ingen visste var han befann sig, och hela Luleå var otröstligt. Folk förstod ingenting, men kanske att det var för mycket att bära en hel stads förhoppningar på sina axlar. Jag som skriver Cagekalendern kan känna igen mig i det idag. 

När gymnasiet var över flyttade jag till en annan stad så fort jag kunde. Luleå var en spökstad efter Rocks svek, och även om jag älskade staden stod jag inte ut med den överliggande sorgen längre. Jag flyttade, och livet blev i sinom tid relativt normalt igen. Jag kunde dock aldrig riktigt skaka av mig tanken om vad som hänt om Rock inte lämnat oss som han gjorde. 

I egenskap av mitt jobb (oklart vilket. Det är inte viktigt för denna SANNA berättelse™ egentligen) reste jag runt en hel del. Jag reste hit och dit, och sedan hit igen. En av dessa resor tvingade mig slutligen att besöka Luleå igen. Det var mentalt väldigt jobbigt, men jag kunde ju inte säga nej till mina arbetsuppgifter. Jag anade också att det skulle kunna vara bra för mig att försöka begrava en del spöken. Under åren jag varit borta hade Luleå förändrats väldigt mycket och börjat satsa extremt hårt på fisk. Lite lustigt såklart, men någon gimmick måste man väl ha. Det var på sätt och vis också bra, för jag har alltid varit mycket fascinerad av hajar, så det nyöppnade hajakvariet i norra hamn passade mig perfekt. Det borde inte kunna existera egentligen, men jag kan säga er att det är en ganska fantastisk syn. 

Jag blev nästan lyrisk över hur välskötta dessa hajar var, och frågade en av guiderna om jag kunde få träffa denna otroliga hajskötare och berömma hen för sitt fantastiska jobb. Vanligtvis skulle jag nog fått ett nej men det här var en arbetare av tveksam moral, så jag leddes till ett av de bakre rummen för att få träffa denna hajmästare. 

Rock Rullstedt. Såklart.

Man skulle kunna tro att jag var glad och kanske något förvånad över att äntligen träffa min gamle vän igen, men det var jag inte. Istället gick jag fram till honom och berättade från djupet av mitt hjärta hur jag skämdes över honom, vår stads stora hopp. Han som skulle sätta Luleå på kartan som ett rodd-mecka, men som framförallt skulle blir en stor förebild för barnen även när han slutat. Vi hoppades alla på honom så mycket. Han skulle ju bli en hjälte! Det var också lite dumt att han flyttade tillbaka till Luleå när hela staden hatade honom, men det var en lucka i handlingen jag inte tänkte på då. 

Rock svarade bara kortfattat med en enda mening för att sedan aldrig synas till igen, och dessa ord kommer jag aldrig någonsin att glömma: 

”Ni hajar ju inte."

Men just det, vi kanske ska sammanfatta. Om The Boy in Blue varit en helt normal film om rodd hade jag inte rekommenderat den, men eftersom att den är en film om rodd där nästan allting går fel föreslår jag att alla åtminstone ser en liten bit av den och ser om denna galenskap är något för er. Jag älskade den lite.

*Han beter sig verkligen genom filmen som om en amerikan från 1980-talet råkat resa bakåt till 1800-talets Kanda. Det är lite som att filmen från början skulle ha scener där han försökte vänja sig vid världen i typisk Demoliton Man-maner, men någon valde att klippa bort dem och göra en legit roddfilm istället.

Första December - Birdy (1984)

Alltså herregud. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om Birdy. Vanligtvis brukar det gå ganska lätt att skriva ner någonting kvickt och själlöst om en film, men den här gången har jag behövt skriva om allt minst fyra gånger. Det är så himla konstigt egentligen, för en film som denna borde verkligen inte vara något problem för mig. Se bara handlingen:

För att fly den kaotiska verkligheten, har vietnamveteranen Birdy sjunkit ner i ett komaliknande tillstånd där han tror att han är en fågel. I ett försök att nå fram till honom har hans psykolog tagit kontakt med Al Columbato, Birdys ungdomskamrat. Al försöker desperat att tränga igenom till Birdy för att få honom tillbaka till verkligheten. 

”Inte konstigt att du knappt har ett ord att yttra; Nicolas Cage spelar ju alltid galen!!!”, säger du med största sannolikhet högt till din skärm nu. Och ja, det är sant, men här är en curveball: Nic spelar den normala i filmen. Det här är alltså en film om en man som tror att han är en fågel och är kompis med en relativt normal Nicolas Cage (den där fågeldräkten på bilden här ovan är en dålig representation av karaktären), och ändå gör den mig helt oinspirerad. Det borde vara hur lätt som helst att skriva någonting om denna bisarra premiss, men utöver ett väldigt bra soundtrack (utöver La Bamba som spelas tre gånger.*) känns det mesta helt tomt på något vis. Det här är dock inte en sån där typisk Cage-film alla ogillar men ingen har sett. Nej nej nej, det finns faktiskt mången människa där ute som verkligen uppskattar Birdy. De gillar den säregna berättelsen, Nicolas Cage hunkiga fysik, samt dess skildring av besatthet och ungdomlig vänskap. Jag håller med om att dessa punkter förbättrar, men däremot inte att de i slutändan gör filmen speciellt bra. 

Nu kanske du undrar vad jag riktigt ogillar med den här filmen när jag mest skrivit om positiva saker och när jag försökt kritisera bara betett mig som en riktig Birdy-grinch som lite diffust skriver ”usch, tråkigt och tomt >:^(”. 

Tja, kan det vara för att den är...

1. En rätt halvdan film som efter en timme blir tråkigare och tråkigare för varje minut som går, men börjar väldigt starkt och innehåller två väldigt bra rollprestationer från Nicolas Cage och Matthew Modine, samt mycket bra kameraarbete?

Eller

2. En rätt halvdan film som börjar väldigt starkt och skildrar krigstrauman (och the horrors of dåligt klippta krigsscener) & psykisk ohälsa på ett väldigt seriöst och realistiskt vis, bara för att avsluta med ett riktigt billigt skämt och kanske tidernas mest abrupta filmslut?

Eller vad sägs om

3. En rätt halvdan film som börjar väldigt starkt, men tonmässigt ibland inte vet var den befinner sig. Ibland blir det för mycket komedi när det ska vara dramatiskt, och andra gånger går den från 0-100 med det dramatiska när scenen tjänat på att vara mer lättsam?

Åtminstone tre av dessa alternativ stämmer Birdy in på. Jag vill säga att jag är besviken, men med minst 23 filmer kvar på kalendern är det dumt att sitta här och deppa. 

Det kan såklart vara att jag bara har en dålig attityd idag, men jag kan inte ärligt rekommendera Birdy till någon. Den är inte dålig, men inte heller bra. Den bara finns där för människor att se den och sedan inte känna någonting överhuvudtaget. Så var det för mig åtminstone. Den här filmen var så poänglös att den gjort mig apatisk. Det bådar gott för resten av kalendern, eller hur?

MEN HÖRRNI! 

Det där var ju ett lite trist sätt att avsluta ett inlägg på, så här kommer lite kul kuriosa!!!!!!!! :)

• Nicolas Cage drog ut två tänder utan bedövning för att förbereda sig inför sin roll och bar bandage över hela ansiktet - dygnet runt - under hela inspelningen (utöver under inspelningen av flashback-scenerna som majoriteten av filmen består av)! HAHA! Hans karaktär i filmen har dessa bandage efter att en bomb exploderat i hans Vietnam-närhet, men det kan mycket väl vara så att detta bara skrevs in i manus för att Nic kom dit med dem en dag och vägrade ta dem av sig. 

• Titta på bilden jag valt för dagens Cage. Känner ni inte igen den där kvinnan som sitter bredvid honom? Haha, självklart gör ni det, för det är ju ingen mindre än Priscilla Alden - världskänd som mördaren i båda slasherklassikerna Crazy Fat Ethel 1 OCH 2!!! OTROLIGT!

• Enligt IMDB, som hänvisar till wikipedia, är "Birdy the debut novel of William Wharton, who was more than 50 years old when it was published. It won the U.S. National Book Award in category First Novel. Birdy was a Pulitzer Prize finalist in 1980, ultimately losing to The Executioner's Song(1982) by Norman Mailer." NICE ALLTSÅ!

#lol! Imorgon blir det en film om rodd, vi hörs då #Ungdomar!!!

*Jag hatar inte La Bamba, men någon måtta får det faktiskt vara.

Trettionde November - En Introduktion 2.22

Cagekalendern är ett dumt namn egentligen. Det är jobbigt att uttala och, till skillnad från Pittkalendern, inte vitsigt på något vis. Det hade varit rimligare att kalla den typ Julcagelendern (även om det är ännu jobbigare att uttala) eller Cagemaskalendern. Samtidigt skulle jag vilja påstå att namnet till viss del reflekterar inläggens sammanlagda kvalitet, så det skulle kännas dumt att ändra det till något alltför smart.

Sak samma, Cagekalendern var namnet (inte på mig då, utan på själva bloggen; jag heter fortfarande Jesper) och om ni var med förra året vet ni vad som väntar. Om du är ny så vill jag på förhand be om ursäkt, men också förklara konceptet. 2011 startade jag Pittkalendern där jag skriv om en Brad Pitt-film varje dag i december till och med julafton. Pittkalendern var en stor del i min december i fyra år, men förr eller senare måste man inse att förändringens tid är inne. Suget efter Pitt hade mättats och jag var tvungen att hitta på någonting nytt. Ett tag funderade jag på en Deppkalender (vilket med facit i hand var tur att jag inte valde), men det var någonting väldigt mycket mer lockande över Nicolas Cage - en man mest känd för att ha gjort tusen skräpfilmer de senaste tio åren och ofta hånad för sitt sjuka överspel, men som samtidigt inte bara jobbat med regissörer som Oliver Stone, Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, sin bror Christopher Coppola och Brian De Palma, utan också hunnit med att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll 1996. Det där var en extremt lång mening, så här kommer en lite kortare direkt efter för att kompensera: I ena stunden gör han en Leaving Las Vegas, och i andra en Con Air . Gör han inte det så sitter han antagligen i Japan och gör reklam för pachinko-maskiner. Ibland är han också upptagen med att vinna auktioner för illegala dinosaurieskallar.  En fascinerande karaktär helt enkelt, även om filmpersonan överstiger verkligheten en aning.

Jag förstår hur du kanske tänker nu: vilka nämnvärda filmer finns ens kvar att skriva om efter förra årets 24? Rimlig oro men det är ingen fara; vi har bara skrapat toppen av detta cageiga isberg. Vi har pärlor att se fram emot som  t ex Ghost Rider 1 & 2, USS Indianapolis: Men of Honor och, faktiskt, vissa filmer som är bra på riktigt. En del av förra årets filmer känner jag också att jag kanske inte gjorde rättvisa, så ni kommer också få se några kära återseenden.

Jaja, jag ska inte dra ut på det här mer. Nu hoppas jag att ni alla lyssnar på Low Rider på repeat de närmsta tjugofyra timmarna, för imorgon kör vi slutligen igång! Förhoppningsvis kommer ni ha det lika underbart att följa med som jag kommer ha att skriva på den här... tja... vad ska vi kalla den? Liksom, It's not a journey

Every journey ends, but we go on

The world turns and we turn with it

Plans disappear, dreams take over

But wherever I go there you are

My luck

My faith

My fortune.

Det kanske låter lite överdrivet för en blygsam Cagekalender som denna, men så känns det verkligen.

Chanel N°5

Det här kommer bli en lång månad.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vill be om ursäkt nu på förhand till alla som läser på mobil. På grund av lite kul transparens har ni en Nicolas Cage med världens konstigaste överkropp (åtminstone världens bredaste axel) som loopas om och om igen i bakgrunden. Det är inte nödvändigtvis någonting negativt, men kan se lite creepy ut.