Trettonde December - Captain Corelli's Mandolin (2001)

Jag tror aldrig någonsin att jag faktiskt lyckats ha så bra timing med Cagekalendern som idag. Helt omedvetet dessutom, för jag skriver ju om filmerna i kronologisk ordning så jag kan inte direkt planera sånt här i förväg. I vilket fall finner vi oss denna dag, den trettonde december 2016, lucia osv, med en film där Sankta Lucia (eller ja, den är ju på italienska så Santa Lucia om man ska vara helt korrekt) faktiskt sjungs. Jag har sett mången film i mina dagar och det hör sannerligen inte till det vanliga, men det blev en väldigt lycklig slump just den här gången.

Captain Corelli's Mandolin (Oväntat nog Kapten Corellis Mandolin i Sverige) är en spännande relik av det tidiga 2000-talets stora kärlekshistorier utspelade under olika krigstider för längesen. I det här fallet andra världskriget, men kolla tillbaka på 2000-2005 när du har tid så kommer du hitta ungefär exakt samma film om och om igen, bara under olika epoker och händelser som skakade världen™. Den här sortens film har gjorts både före och efter dessa år, men aldrig lika frekvent. Sak samma egentligen, det enda du behöver veta är att vi inte har en speciellt unik film framför oss idag. 

Under Italiens ockupation av Grekland kommer italienarna som objudna gäster, men kärlek lyckas ändå uppstå mellan den italienske, operaälskande (vilket hade kunnat bli katastrof, men Nicolas Cage är faktiskt oväntat bra på att sjunga) officeren Nicolas "Corelli" Cage och Pelagia, vars man anslutit sig till de grekiska rebellerna. Ganska standard alltså. Inte dåligt direkt, det kan jag inte säga, men inte heller speciellt bra egentligen. Miljöerna är väldigt vackra och musiken fantastiskt bra, men annars finns det väl egentligen ingenting som sticker ut med Captain Corelli's Mandolin, utom möjligtvis Nicolas Cages försök att prata engelska med italiensk brytning som kanske inte fungerar alla gånger men som definitivt har sin charm (de andra skådespelarna gör ett bättre jobb, men ingen står väl ut som speciellt otrolig egentligen. Det är liksom inte den typen av film). Storyn hade kunnat vara intressant, men manuset sviker en aning. Jag har hört att boken filmen är baserad på ska vara väldigt bra, men sorgligt nog har jag inte hunnit läsa den innan det här inlägget skrivs. Ett väldigt stort problem med berättandet i filmen åtminstone är att den ofta känns väldigt hoppig, och framförallt slutet har vad som rimligtvis är en timmes film komprimerat till tio minuter vilket inte direkt gör någon några tjänster. Det är inte förvirrande eller så, men väldigt styltigt berättat. Egentligen går nog faktiskt alltid i ett lite för högt tempo fast inte på ens på ett rimligt sätt, för när jag såg filmen kände jag mest att den gick väldigt långsamt.

Nu är det ju däremot så att en films handling faktiskt inte är allt och om den inte är helt fruktansvärd (vilket den faktiskt inte är i det här fallet, trots lite halvtaskigt berättande) finns det i regel andra aspekter som kan väga upp. Captain Corelli är inget undantag, för trots det halvdana narrativet ogillar jag den inte. Jag älskar den såklart inte, men den är lite för oprovocerande för att jag ska kunna tänka mig att någon aktivt ogillar den heller. Alltså, känner rent, passionerat hat för den. Det känns faktiskt omöjligt. Du ser den, och antingen gillar du den eller så känner du att "jaha, nä men det har var nog ingenting för mig" och sen tänker du aldrig på den igen. Kanske är det den största sågningen en film kan få, det är upp till var och en att avgöra. Jag skulle nog säga att det är värre att vara minnesvärd men dålig (eller avskyvärd och lättglömd, som Kiss of Death). En minnesvärd scen däremot, det är när Nicolas Cage för att vinna Penélope Cruz' hjärta spelar Wars Low Rider på mandolin

Jag är förresten ganska säker på att ingen framträdande karaktär spelas av någon från vare sig Italien eller Grekland. Vi har Nicolas Cage, en amerikan, som spelar italiensk. Penélope Cruz, spansk, John Hurt, engelsk, Christan Bales, walesisk, som alla spelar greker. David Morrissey från England spelar också filmens enda namngivna tysk. Det här stör mig väl egentligen inte, men det är alltid lite konstigt när skådespelare pratar engelska, men med ett annat lands brytning. Vad är poängen liksom? Den här filmen tar faktiskt det här konceptet till nya nivåer när Nicolas Cage ska agera tolk genom att växla mellan italiensk och tysk brytning under en scen (och - spoiler alert - han är rätt sådär på båda två). Nic ska dock ha beröm för att han lärde sig spela mandolin inför sin roll. Det hade jag aldrig orkat göra. Hans dåliga brytning låter också bättre än den faktiska italienska dubbningen, men det är inte direkt en bedrift. 

Tolfte December - Gone in 60 Seconds (2000)

In my restless dreams,

I see that town.

Silent Hill.

You promised me you'd take me

there again someday.

But you never did.

Well, I'm alone there now...

In our 'special place'...

Waiting for you...

Waiting for you to

come to see me.

But you never do.

And so I wait, wrapped in my

cocoon of pain and loneliness.

Nicolas Cage förstod ingenting. På kuvertet stod det Dominic Sena. Det kunde omöjligt vara han. Han var ju död.

Nic bedömde detta att vara ett mycket osmakligt skämt till en början, men ju längre tiden gick, ju fler sömnlösa nätter, desto mer kände han sig dragen att återvända till denna mystiska stad i brevet, Silent Hill.

Det var där han och Dominic hade gjort den populära och flerfaldigt prisbelönta Gone in 60 Seconds tillsammans år 2000. Nic hade inte varit där sedan dess, och han hade varit där när Sena dog. Det fanns ingen chans att han levde. Eller? Varför skulle någon annan skicka ett brev i en obskyr regissör namn till honom av alla människor? Och hur skulle någon annan känna till deras "special place"? Många fler dagar gick. Slutligen kunde Nic inte tänka på någonting annat längre och det märktes på hans filmer. I både Matchstick Men och Wicker Man såg det mer ut som att en överspelande seriefigur spelade i den vanligtvis restriktiva konstnären Nicolas Cage. Slutligen bestämde han sig: han var tvungen att åka till Silent Hill och undersöka om brevets avsändare faktiskt var Donic Sena och om han kanske ville göra en ny film. Nic gillade verkligen att göra nya filmer.

Det var en dimmig dag när han bestämde sig för att åka. Silent Hill låg inte jättelångt bort så han behövde inte packa med sig speciellt mycket. Kanske tur det, Nic gillade inte sitt bagageutrymme. Av någon anledning kunde han inte ens förmå sig att titta vad som fanns i det. Han kunde bara minnas att det varit så i någon månad, men varför visste han inte. Men vad var deras "special place" egentligen? Såvitt Nic visste var hela staden det, inte en speciell plats. Allt det här var ytterst förvirrande. Det blev inte heller bättre av att bilvägen tog slut några kilometer före han nått staden, så Nic var tvungen att gå sista vägen. Det var någonting kusligt över den där sista sträckan. Den öronbedövande tystnaden och täta dimman gav vägen en nästan mardrömslik känsla. Det var också helt tomt, inte en enda människa så långt utan kunde nå. Fanns det någon bättre väg in i Silent Hill som Nic inte kände till?

Ju längre han gick desto tätare blev dimman. Nic visste knappt ens vilket håll som var vilket längre. Slutligen nådde han en kyrkogård som låg strax utanför innerstaden. Till en början kunde han inte se någon människa där, men någonstans bland alla gravar kunde han höra ljudet av någon annan. När han gick närmare såg han att det var en kvinna som talade till en av gravstenarna. Underligt nog kändes hon bekant, trots att Nic var helt säker på att han aldrig överhuvudtaget sett henne förr.

-Ursäkta mig-, sa Nic så mjukt som bara han kunde. Kvinnan ryggade tillbaka kvickt.

-Förlåt, DET VAR INTE MENINGEN ATT SKRÄMMA DIG! Jag tror bestämt att jag gått vilse."

Hon tittade frågande på honom.

-Vilse?

Ja, jag är på väg till Silent Hill. Vet du vilken väg jag ska gå?

–...Ja. Det är svårt att se med all den här dimman, men det finns bara en väg. Du kan inte missa den."

– Okej, tack!

Nic skulle precis gå när kvinnan kvickt vände sig om och titta djupt in i hans lugna men ändå passionerade ögon.

–Du borde nog hålla dig borta från den staden, sa hon lugnt, men med en uppsyn som fylld av rädsla.

Nic förstod ingenting. Det enda han kunde minnas av Silent Hill var en vacker stad något isolerad från omvärldens besudling.

Den här, eh, staden... det är någonting "fel" på den… det är svårt att förklara, men...

– Den är farlig, fyllde Nic in, lätt frågande.

Kvinnan blev märkbart sårad över att han inte verkade ta situationen på allvar. Till och med Nic själv kunde märka det.

– Jag ljuger inte!

– Nej, nej, jag tror dig! Saken är väl den att... jag bryr mig inte om staden är farlig eller inte. Jag måste dit ändå.

Hon förstod inte. Hur kunde han någonsin vilja gå in i Silent Hill? Hade han ingen aning om vilken stad det var han pratade om?

–Men varför?

–Jag söker efter… någon, sa Nic. Han började känna mer och mer att han inte var säker själv på vad han gjorde där. Det var som om staden själv lockat honom dit.

–Vem söker du efter, frågade hon honom. Hon trodde att hon var den enda.

–Någon… mycket viktig. Det kan hända att han har en film åt mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få medverka i den.

–Jag också… jag söker efter min mor. Det är så längesen jag såg henne senast. Jag trodde att min man var här också, men jag kan inte hitta honom heller. Förlåt, det här är inte ditt problem.

Nic var förvirrad och aningen obekväm. Menade hon att de skulle finnas här på kyrkogården? Det hjälpte inte av att han kände av rätt dåligt skådespel från kvinnan. Var det någonting hon inte berättade för honom? Han hade tyvärr inte mer tid att tänka på det. En potentiellt levande regissör med en potentiellt levande film fanns i Silent Hill och han ville inte låta någon av dem vänta mer.

*

Nic kände direkt att någonting inte stämde när han äntrade Silent Hill. Dimman var tjockare än någonsin och hela staden verkade ha lämnats åt döden. Alla hus var deprimerande nedgångna och gatorna helt tomma på människor. Nic vandrade omkring ett tag tills han såg en mänsklig form komma närmare och närmare. Äntligen, tänkte han. Kanske att den här personen visste vad det var som pågick i staden? Hur kunde en tidigare så vacker plats ha gått ned sig så extremt under en så förhållandevis kort tid? När formen kom närmare honom insåg dock Nic kvickt någonting som fick blodet att isa.

–SATAN I GATAN, DU ÄR JU INGEN MÄNNISKA.

Det var en fruktansvärd syn. Om du bara såg dess kropp hade du antagligen kunnat ta den för en vanlig människa, utöver vissa småkonstiga leder (men Nicolas Cage dömer inte). Dess huvud däremot… ett bihuvud. Utöver skräcken och det bisarra i denna syn kunde inte Nic under en kvick sekund känna någonting illavarslande, en skrämmande tanke som sa honom att det här bihuvudet existerade endast för att han skulle se det. Var det en varning för vad som komma skulle, eller bara ett tecken på att han inte borde åkt hit? Nic hade inte tid att tänka på det nu. Han ville bara fly från det här monstret. Han sprang så fort han kunde därifrån. Flykten tog honom slutligen till ett hyreshus han hoppades skulle vara nog bra gömställe för att monstret skulle tappa bort honom. Det såg om möjligt mer nedgånget ut på insidan, men det fanns åtminstone inga monster där.

Nic utforskade byggnaden ett tag och som tur var hade låset rostat sönder på de flesta dörrarna så han kunde gå in i lägenheterna utan större problem. Han bad till gud att han skulle finna någon annan människa där. I en av lägenheterna hittade han en Gone in 60 Seconds-VHS och tog den med sig utifall att han skulle kunna hitta någonstans där detta moderna mästerverk kunde ses. Precis när han tagit den hörde han dock ett ljud från ett annat rum i lägenheten. Det började bli ett återkommande tema att Nic hörde någonting oväntat vid det här laget, så han var lite tveksam över om han skulle gå och undersöka eller inte. Nyfikenheten inom Nicolas Cage är dock stor så han gick, något motvilligt, mot toaletten. Ljudet kom från ett annat rum, men ibland måste man prioritera. När han väl var klar där inne hade ljudet hunnit tystna. Hela lägenheten var tom. Eller, Nic var inte helt säker. För en kort sekund hade han i ögonvrån kunnat se någonting som likande en människa men… nej… kunde det vara sant...? Hur många gånger Nic än gick igenom det i sitt huvud kunde han inte komma ifrån det: människans huvud var utbytt mot en enorm, fruktansvärd frisyr. Han måste sett i syne.

Efter några timmar hade han utforskat hela huset. Det fanns inga människor där och det enda av värde han kunde hitta var en av sina filmer. Det var lite konstigt att just den film han gjort med Dominic fanns här, men med tanke på alla rekord den slog var det inte konstigt om folk i Silent Hill också hade smak nog att köpa den på hemvideo. När han satt ner och tittade på kassettfodralet mindes han plötsligt någonting. Parken. Den största delen av filmen hade spelats in där i parken. Många som vill göra en film utspelad i New York åker ofta till Kanada. Dominic Sena? Han åkte till en park. Kanske var det detta extraarbete för en autentisk omgivning som gjorde filmen så populär?

Det var inte lätt att ta sig dit. Många vägar avbröts av stora hål i marken och Nic var tvungen att gå runt nästan hela staden för att ta sig dit. Värst var däremot alla bimänniskor som jagade efter honom, men de var i regel ganska ointresserade och slutade springa när han bara var några få meter bort. När han väl kommit till parken hade Nic ganska låga förväntningar på att få se sin gamle regissör där. Men när han kom till dammen såg han honom. Nic kunde knappt tro det. Han hade äntligen funnit Dominc Sena!

–Dominc!

Mannen vände sig om. Han såg exakt likadan ut som Sena och klädde sig dessutom på samma vis, men det var inte han. Nic kunde knappt tro det.

– Oj, förlåt mig. Jag trodde att du var någon jag kände.

Mannen log. Inte på ett trevligt vis, men inte heller hånfullt. Det var svårt att sätta fingret på sinnesstämningen bakom det.

–Ser jag ut som din regissör, frågade mannen, oväntat rakt på.

–Ja, ni är exakt likadana. Ditt ansikte, dina kläder, din röst, allt är likadant. Det är nog bara ditt hår som är olikt. Och så är han död. Det tror jag inte att du är.

–Jag heter… Demetrius. Jag tror inte att jag ser ut som ett spöke, eller?

–Så du är verkligen inte Dominic?

–Nej, jag är Demetrius. Jag sa ju precis det.

Nic visste inte riktigt hur han skulle känna. Här hade vi en slående opassande dubbelgångare till mannen han sökte efter som på något vis visste att han sökte efter en regissör. Det hela var lite för otroligt för att vara sant.

–Förlåt, jag är lite förvirrad av allt det här. Det kanske är bäst att jag går nu. Det här känns ganska obekvämt.

–Det är ingen fara, du är inte den första att missta mig för en filmarbetare. Var du på väg?

–Jag söker efter Dominic, min tidigare regissör. Har du sett honom. Han är… exakt likadan som dig.

–Var inte han död?

–Jo, men han skickade ju ett brev till mig! Haha, det låter så dumt när jag säger det högt.

–Du kanske ska kolla om han är på hotellet då? Jag har hört att det spökar där.

Hotellet? Såklart! Nic slog sig själv mentalt över att han kunde ha glömt bort en så viktig plats för filmen. Det var ju där han spelade in scenerna som vann honom en Oscar! Hur var inte det någonting han mindes längre?

–Vet du åt vilket håll hotellet ligger? Det var längesen sist jag var här och… tja, du verkar vara den enda levande människan i Silent Hill.

Demetrius log mot honom igen på det där obehagliga viset.

–Jag kan visa dig vägen. Jag skulle gärna själv vilja träffa den här Dominic om vi är så extremt lika varandra. Eller känns det obekvämt att gå med någon så lik en död vän?

–Han VAR egentligen INTE min VÄN.

Vad hände där? Det var som att Nic började spela över massor för en kort sekund. Men det här var ju verkligheten och han gjorde inte ens det på film längre. Var det någonting Dominic sa?

–Eh, jag menar, lead the way!

Demetrius tittade misstänksamt på honom, men gestikulerade sedan till Nic att följa efter honom.

–Brukar det ofta gå runt monster på gatorna i den här stan?

Demetrius tittade ännu en gång misstänksamt. Han verkade i största allmänhet mest växla mellan att le underligt och titta misstänksamt.

–Vad menar du? Det finns inga monster här. Silent Hill må vara en spökstad, men det i ordets rätta benämning.

–Men du verkar ju bo här, frågade Cage med ett konstaterande. Lite paradoxalt, men väldigt typiskt Nicolas Cage. Demetrius svarade inte utan fortsatte bara gå. Medan han gick och tänkte på allting som hänt och skulle hända fick han dock syn på någonting. Det var mannen med frisyrhuvudet och han var på väg rakt mot dem!!!

–KAN DU INTE SE DET DÄR?! DET HÄR ÄR INTE PÅ RIKTIGTAHHHHHHHHH!!!!!

–Lugn nu, det finns ingenting där, bara ännu mer väg. Det måste vara dimman som spelar dina ögon ett spratt.

–Jag ber dig bara att TITTA. LITE. MER. NOGGRANT. VI. KOMMER. ATT. DÖ.

–Snälla du, antingen beter du dig som en normal människa eller så får du hitta det här hotellet på egen ha-

Frisyren hade hunnit ikapp under Nics överspel och grep tag i Demetrius. Nic sprang så fort han kunde. Han sprang tills han inte kunde springa mer och då sprang han lite till. Varför kunde han bara se Frisyrhuvudet? Det hade precis dragit iväg med Demetrius, så det kan inte bara varit i hans huvud. Som av en ren händelse hade han efter ett tag lyckats springa ända till hotellet. Vilken otrolig tur, Nic.

När han kom in i foajén slogs han av en oväntad syn: kvinnan från kyrkogården var där.

–Stopp, kom inte närmare! Han kommer att döda dig också!

–Vänta, vad menar du, frågade Nic. Vem skulle döda honom? Var Frisyrmannen här inne? Betydde det att hon också kunde se honom? Trots att hon bad honom att lämna hotellet gick han fram mot henne. Ingenting hände.

–Ser du? Han är inte här. Jag stötte på honom där ute för några minuter sedan. Det finns inte en chans att han hunnit hit än.

Just då h́örde ͏N̡i̡c̡ ett unde͠rl̨igt, ̸m͘et͜a̡ll̸is̵k̷t ̵lj̴ud͜ so҉m̧ ̴k͡om ̸nä͞r̕m̶are͏ o̢ch̴ närmare. De̕t ̢här ̕var̸ ̷inte Fri͝sýr͞h̢uv̸u̸de̵t ͠a̴lls͝.͟ Det̷ ͘här va̸r ͏n̢ågònti͢n̷g͞ ̡he̕ļţ ̷a̡n̵nat͢.
̀
–O̴S̕CA̸R ̀N͘ȨJ, ͝r̨opad҉e ͜h̀oǹ.͏ ̧
͝
U̴t ur ̛e̷n͟ ko̵r̕r͝i͘d̨or̡ kom ̛nų e͝n͡ ͞ȩnorm ̷m̵an̨ ̴i͏ ̕gu̸ld.̕ ͟N̛ic̴ ͡k̕u͟ńde͘ ḱä҉nn͝a͠ att ͏ma̧nne̡n ̢v͟ar fu̕l͝l ͟av ̶ils̕k͟a o͡ch͏ ̴ha͏t͘, men ͡varf̀öŕ?͡ H͘ad̴e ̛N҉i͝c͢ v͠arít̀ i g̡ul̡d had̛e ̵h̛a̛n ҉a̢n͞ta̵gl̶igen̸ ͢vari̶t ̶l̶i҉te͝ ͡g̶la͟d͝ar̢e.͘

̀–HER͟RE̵G̴UD͠,̧ rop͏àd͟e ̡han̷.̧ ͘H̢ur̨ ̀s̨k҉u̢l͟l͏e̵ ͟h̀an ͝ku͝nn͘a̵ ö͏ve͏rl̡eva ̵de҉t͘ ̸h͢ä̸r? ̀D͏är̸ ut͟e ̸v͝a͏r̢ F̢r̸isy̨rhu̶v͘úd̵et (̨å҉tm͜i͞ns͏t̶o̶ne͠ ̢b̧ord̶e han v̴a͢ri̕t̷ ͝de҉t ̧f͝ortf͘a͞ra͟nd͜e͞)̷ ̶ǫćh ̢h͜ä́r ͘i̡n͜n̸e k҉un̶d͟e̸ ͜h͟an͢ i͡nte͟ fļy͢ f̶ör ͞ev̕i̴gt͠. ̢M͠en̢ ͘şå̧ st͝anna͟d̢e͟ Gùld͟ḿąnne͠n ͜p͏l͟ö͘tslig̵t. Ha̡n̸ ̷r͟ö̶rd͡e̕ śi͜g i͟nt͟e̴ a̶ll͝s͟. U̶n̷der̵ligt ͢nog börj̨ade̶ N͘ic̴ ḱänņa ̀s͠i̷g͞ ̧n͢åg͢ot̷ d̷ra͞g̸e̕n ̀t͜ill͠ h͞ono̵m̛.͞ H́an҉ v͞i̛l̵͞l̴e t͢͟a̧ ̸i̶̶͟ ma̷̛n̵n͏e̸͝n̢͟s̴ ̷̢g̸̢͏u͟͠l͝d͠͝h͠u̕͞d̢.̡ Hąn̸͜͠ v̸͜͡i̛͘l͢͟l̡͟ȩ̸̧ ̢͠h̸̕͢ą̀ d̕͞én̢͞.̨͝ ́M̷en͏̧ ̢h̨a̧ǹ̸ ̶͡f́̀͘i̶̢̛c͠k ́͢͟í̶͜n̕͞͡tȩ̴. ̡͠͞H̵͝u̷r̨̡̛ ̧͜͜myc͡͝k͜e҉̀t̛̀ ҉̴͝há̢n̸̡ ä́n̢̢ ҉͝f̴̸̢ö҉̵͢r҉s̸̶͜ö̸k̕t̢ȩ̴̡ ̕͏b̧̧̕ac҉̧͠k̶͞ad̴e̛ ̷g҉͡ul̵ḑ͠ḿą҉ń͝n̵̨en̢ ̕h͞el͢a͡ ̶t̴ì̵d̨͢e̸n ҉̢s҉҉͞å͟͡ a̴t͡t̨̀͏ ̢ḩ̛an͡ ̕v͘a̵r p̶̛̕ŗ̀e͠c̶̛̀i̵s̛͡ u͜t̢́͘om̨͢ ̛̀N̸í̕c͠s҉̵ ̢͞räc͘͏k̛h̸͢å̷͟͠l̕͏̷l.̴͟ ͘͘͞
҉
̷́͠–҉̶̀V̀͡͞À͞D̸͜ Ä͘͟R̵ ͏̀DĘ̷T҉̵ ́H̡͟Ä̢͟͝R̴ ͡F҉ÖR̕ ̷͞T̸͞Ǫ́͝R̕T̕Y͡҉̢R͞, ̢͏s҉͜k͏r̡e̷k̡ ҉N̷̶͟įc̡̛̀ ̴m̴o̵t͢ ̷ś̵͘k͞y̶͜ņ̀͟.̛
͏
̷–͜͡J͢ag̸͘͢ ́är̨ ̴͜d̸͜è͟n͏ ̶͏du̢̢͞ ̶a̡ļ̀͘d̡̢͢rig fi͟͝c͏ḱ̴͘,͢͡ śv̵ar̡ad͏e̕̕ ̷̢m̢a̢ǹ̵n͝e̶n.͘͜ ̀
̛̕
̴N̷i̡c̡͢͞ ́̀f́ör̀s͟t̶͞o̢͜d̶ in̨҉͝t͏̴͢e.̨͏̛ ̀V͟ad̷̢̧ ̴̛͞m̴̀e̢͜ņ͘͟ąd̸̴è͡͡ ́͡͠ḩ͟͞à̸͞n҉͞ ͟m̷ed̢ d͢é͢͏t̴͘?̨͞ ͏K̕͟la̧r͢͡ ́͞a̶̢͜t҉̨t̡̨͞ ̵h̛҉a̕n̸̕ ̢i̵̶n̕t̢e͞ ̴̧͢b̕͟ą͟r҉͡á̵ ̶͠h͝a҉̵d̀͟͏e̸͘ ̴͡é͠ń҉ ̸͘̕m̕an͘ i͢ ̴̶͡g̛҉u̵̢l̨̀d̢ ͢l̛͢i҉̴g̕g̶̡a̶͝n͝d̵e͠s̛͡҉ ͝h̨̨͞emma͝.̶̡ ̧͟D̡̧eţ ͏͡v̀͟͜a͘ŕ̕ ̶́nä̧́s͘͢t̵̡an̛ ̨ir̛͞r̡i͜t̀͡e͞ra͏͠n̛d͏͡è͟͠ ̴́a̷͞͞t̕͟͝t͢ ̷h͢a̕͢n ̴̧b̴̛́e̵̶͝h͢҉ö̴v̸d͢͠e ̷̴̧f̕͘å̶̡ d̶̢e̸t̸̛͠ ̷͟f͘ö̶r҉͢k̴̡l̷̨a̡r̛á͠t̸̨ f̡ö̡͢͏r̛ sìg. ̧H̡͏̧an̕͡ ́͞f̀ö̧͏r͘͟s̷̡͞ö́k̶͘t̨̀e ń̴u̧dḑ̸͝a̵҉ ̨͘v̨̀i͟͞d ̸̢m͏aņn̴̴͞e͏͏n ̨į̸ ̀̀͠fl̶͡e͘͏ŕ̷̨a ͞҉m҉͡i̧nu̷̢͞te̸̷͝ŕ̸ ͜͝͝ḿ͠e̷n̢̛ ̵̕h̴a̶̛͠n̨͢ ̶b̸͟a͞ć͞k̵̀a͟͢d̷e ͝͡a̷l͝lt̵̷i̴d b̡ak̕͟͝å̧̛t̡͞ ̧͟n͜ä̡͠r̴͠ ̸͏̸N̴ic͟͞ ̶́́kơ̵m̷̧̛ ̢̛n̸o̶͡g ͞nä̸ŗ̶a.̨̨ ̛De̷t͘҉̕ ͏̸v̶͡a̕͏r͝͞ ͟͟e̶n ̸̛o̴̷͠t̛́r̷o҉l͢i͡g ̀͞m͏e͠n̛҉ta҉̧͠l̷̶͘ ͏̶́t̷̸̡o̵̡r̢t̢̀y͟͝r͟͞.̴͢ ̵͡Me̶̸̛ņ̸͢ ̧v̵͜͜a̧̡̕d͟͟ ̧́i̢n̡͞͠n̕͞e͟bà҉r̸̸̨ ̛͢d̨̨e̶n̛̕ e͢ge̴̴n̴t̨l҉̛i͠g̡̀͞e̸̛͝n̸͝͠?̵̨ ̵

- Herregud, jag vann ingen Oscar.

- Förstår du nu varför jag ville att du skulle komma hit igen, Nicolas? Alla dåliga skådespelare, det mystiska brevet, skräcken för bin. Allt för att locka dig hit till mitt hotell.

Den rösten... Demetrius? Nej... det fanns ingen tvivel den här gången

-Dominic! Jag... jag har levt en lögn. Du var aldrig död, det var bara jag som dödade din karriär och inte kunde leva med skammen. Kan du någonsin förlåta mig?

- Nej Nicolas, du dödade min karriär, så nu ska jag döda din. 

- HHHHHAHAHA, skämtar du med mig Dominic? Dominic...?

-̶̛̕ ̵̶́V̷̡̢͝ì͘ ̵͜s̢҉͏k̢̢͞͏a҉ ̷a̧͞҉̶l̨̨̛̛͢l̶̸a̴̧͠͠ ̵̸̸͞e̛͢͡ń́҉҉ ̴̧g̵̀å̢̛͢͡n͘̕ģ͟͠ ̶̕͡͡d̨͝͠ö҉̴҉̀͠,̀ ́͢͜҉̴Ņ̨̨̧í͡c͡.̛͢͠͡

ALL MY FRIENDS KNOW THE LOW RIDER

THE LOW RIDER IS A LITTLE HIGHER

YEAH

THE LOW RIDER DRIVES A LITTLE SLOWER

LOW RIDER IS A REAL GOER

HEY

LOW RIDER KNOWS EVERY STREET, YEAH

LOW RIDER IS THE ONE TO MEET, YEAH

THE LOW RIDER DON'T DRIVE TOO FAST

TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP

TAKE A LITTLE TRIP AND SEE

TAKE A LITTLE TRIP, TAKE A LITTLE TRIP

TAKE A LITTLE TRIP WITH ME

Jag skrev om Gone in 60 Seconds på riktigt förra året, och min åsikt har inte ändrats sedan dess. Du kan läsa det inlägget här!

Elfte December - Bringing Out the Dead (1999)

Nicolas Cage har inte riktigt varit med i Oliver Stones bästa film, inte riktigt Brian De Palmas bästa, inte riktigt Coppolas bästa, inte riktigt John Woos inte bästa, och idag är han inte riktigt med i Martin Scorseses bästa film. Däremot Bringing out the Dead. Jag tror hela tiden att den heter Burying the Dead av någon anledning. Det kanske är ett dåligt tecken.

Den utbrände ambulansföraren Nicolas Cage (antagligen har han ett namn i filmen, men jag har en hjärnskada som gör att jag aldrig minns namnen på hans karaktärer) genomlider tre hetsiga nattskift i New York. Samtidigt som hans kollegor med hjälp av vilja och svart humor dagligen tar sig genom de hårda nätterna kämpar Frank själv för sin egen mentala hälsa. När jag för ovanlighetens skull gett mig ut på research-färd har jag sett att många klagat på Bringing Out the Deads brist på handling. Inte så konstigt egentligen, för intrigen med Franks mentala problem kommer upp rätt sällan. Men nu ska jag säga någonting oväntat: det här är en mycket bättre film när den inte fokuserar på det. Hade jag fått bestämma hade den antagligen bara varit ambulansnätterna, ett händelseförlopp utan början eller slut. Majoriteten av filmen är uppbyggd så, men ibland dras den ner av att vilja ha en röd tråd i sitt narrativ. Det största problemet med det här är att det nästan blir två filmer eftersom att ambulansdelarna är som en riktigt, riktigt, riktigt svart komedi om hur allt är uselt medan den andra är en bottenlöst sorglig film om hur allt är uselt, plus Nicolas Cage skuldkänslor över någon som dött och hur han hör röster. Båda delarna är ju samma film så självklart handlar de om samma sak egentligen, men på något vis behandlas det olika beroende på vilken aspekt filmen fokuserar på. Är det utryckningar med ambulans kan vi förvänta oss att scenen är bra, fram tills slutet när den inser att det måste vara lite handling och då blir allt fort sämre. Utspelar sig scenen på sjukhus eller någon ful 90-tals gata kan vi förvänta oss att den är något sämre och i regel ganska dum med något sämre skådespel än tidigare (trots samma skådespelare).

Jag ska erkänna att jag verkligen inte gillade Bringing out the Dead till en början. Jag tyckte att den kändes på tok för mörk och desperat efter att vara så edgy som möjligt. Kanske en timme in vaggades jag ändå in i världen som byggdes upp och Nicolas Cages planlösa resa runt Manhattan för att hitta någon att rädda, bara för att misslyckas om och om igen (och när han väl gör det har han blivit så desillusionerad att han inte längre bryr sig). Hur tragiskt det här än låter var dessa delar ofta underligt roliga. Mycket tack vare att samspelet mellan Nic och hans olika chaufförer (John Goodman, Ving Rhames och Tom Sizemore hinner alla åka med honom) är strålande, och många av scenerna är så otroligt smarta. Den här filmen är såklart inte rolig för att den är så himla vitsig eller så, utan kanske mest för hur chockerande den är. Det är så mycket sjuka saker som hinner ske att det är svårt att reagera på något annat sätt än med ett skratt, liksom. Samtidigt är det ju roligt på riktigt, om än inte direkt på ett traditionellt vis. Martin Scorsese har försökt sig på humor förr och oftast har det väl gått sådär (som i fruktansvärda After Hours), men i Bringing Out the Dead har han verkligen lyckats. Humorn är inte heller bara... tja, rolig, utan den belyser också vilket fruktansvärt arbete det måste vara att köra ambulans på natten på ett tillgängligt vis. Humor, men med en väldigt klar strimma av allvar och insikt i problemen inom ett ämbete som kanske inte pratas om nog ofta. 

Tyvärr togs jag ur allt det här positiva om och om igen när, som sagt, handlingen, intrigen, ploten, whatever du vill kalla den, inträffade. Den påminner faktiskt en hel del om en sämre Leaving Las Vegas där en Nicolas Cage dras ner mer och mer i fördärvet (i det fallet alkoholism) ju längre filmen går, men där Las Vegas lyckas väldigt bra skadas den här filmen av att den visserligen hanterar just den aspekten på ett rimligt vis, men däremot inte handlingen runt. Nic själv är faktiskt inte dålig, men däremot är hela hans resa väldigt ointressant i kontexten av vad som försöker berättas. I den ena filmen, alltså ambulansutryckningarna, sköts det här mycket bättre och det märks hur hans mentala hälsa tar slag efter slag, men när det ska vankas intrig är han egentligen likadan genom hela filmen utöver att han ser mer och mer sliten ut. Jag togs också lite ur filmen när han för att slappna av valde att lyssna på Wars Low Rider, för om någonting höjer pulsen är det väl ändå den. Jag borde väl nämna Patricia Arquettes roll i handlingen också, men hon var så dålig att jag skippar det. 

Jag fattar att det jag skriver kan verka förvirrande för det kan ju onekligen låta som att även utryckningarna har med handlingen att göra, och till viss del har de ju självklart det. Samtidigt är de verkligen disparata från varandra och den ena skulle kunna tas bort helt ur filmen utan att det påverkar den andra (förutom att den ena filmen som bara består av intrigen skulle bli väldigt kort. Det ena är verkligen en svart komedi, nästan en Fight Clubs antites (även om den skildrade en viss sorts våld med humor den också, men på ett mer glorifierat sätt) där saker egentligen händer utan rim och reson, medan den andra är ett nattsvart drama som aldrig riktigt kommer igång eller får ett slut, men där saker TYP händer med någon rim och reson. Jag önskar så väldigt mycket att vi kunnat skippa Nics mörka tankar och skuldkänslor över misslyckade räddningar han har i handlingsdelen när han bara blir dark & gritty, och istället överföra det till ambulansdelarna när det istället tar form i reeeeen galenskap som är mycket mer underhållande (och antagligen också mer realistiskt). På grund av den svagare handlingsdelen av Bringing Out the Dead är det väl kanske inte direkt någon modern klassiker. Den hade definitivt kunnat bli det, men nu är den bara en bra film som dras med att vara väldigt ojämn. Det tar tid att komma in i den, det erkänner jag, men efter ett tag kommer man liksom in den sjuka stämningen och trots att den kan vara absurt mörk blir det nästan aldrig för mycket. Idag verkar det inte riktigt som att någon minns filmen alls, men om du kommer ihåg den efter att ha läst det här rekommenderar jag dig ändå att ge den ett försök. Vem vet, kanske att du kan komma förbi intrigen bättre än jag.

Tionde December - Snake Eyes (1998)

Jag vet inte hur många av er som är lika tunga spelmissbrukare som jag, men för de som inte har koll är Snake Eyes alltså lika med utgången av två tärningar som båda landar på en etta och totalt förstör den vackra craps-streak du hade på gång :'^(. Det kan också betyda att man har otur, vilket jag väl antar är vad dagens filmtitel anspelar på. Riktigt smart och vitsigt eftersom att den också utspelar sig på ett casino... där man kan spela craps :'^(. Det kanske inte märks eftersom att jag skriver så känslokallt, men det är svårt för mig att inte minnas tillbaka till den gången jag var nära att vinna storkovan på craps när jag tänker på den här filmen. Jag tänker inte avsluta på en ordvits efter en för lång, sorglig historia idag, men jag trodde verkligen att jag var nära att kunna köpa mig ur det här Cage-kontraktet. För att göra en lång historia kort fick jag snake eyes när allt såg som bäst ut, så nu är jag kvar här för evigt :'^(. Nåja, nu pratar vi om filmen istället. :'^(

Jag var faktiskt tvungen att kolla upp vad man bäst kan säga att Snake Eyes riktigt handlar om, för mest kände jag att den var en möjlighet för Nicolas Cage att improvisera fram en hel film framför kameran. IMDB gör det enkelt och beskriver den bara som "A shady police detective finds himself in the middle of a murder conspiracy at an important boxing match in an Atlantic City casino." och det är ju faktiskt sant. Trots att filmen inte lyckas innehålla bara en twist i handlingen utan typ 5, massor av karaktärer introduceras som viktiga för att bara vara med i en scen, motivationer inte går ihop, och den lyckas ta slut runt tre gånger innan eftertexterna, är Snake Eyes egentligen extremt enkel. Ett mord på försvarsministern har skett, och det är upp till korrumperade Nicolas Cage att lösa det tillsammans med sin kompis Gary Sinise (fast inte ens en tredjedel in visar det sig att han är den riktiga skurken i en twist som kanske kommer aningen för tidigt). En enkel film som gör sig själv på tok för avancerad, men samtidigt är otroligt dum på ett positivt sätt. Det här är ingen generisk Kiss of Death eller något av det slaget, Snake Eyes är en upplevelse bortom tid och rum. Den är inte nyskapande på något vis, men vad den gör, gör den så dumt att det blir fantastiskt.

Lite oväntat är den här filmen alltså inte dålig. Precis som Red Rock West är den åtminstone helt okej på ungefär alla vis, förutom manuset som är så dumt att det helt omöjligt kan ha skrivits av någon annan än Nicolas Cages galna fantasi. Alla skådespelare gör ett bra jobb (+ Nicolas Cage som spelar över till 1000% i öppningsscenerna), den har väldigt bra pacing, och vissa av berättargreppen är faktiskt riktigt intressanta (även om manuset tvingar de att berätta någonting väldigt dumt). Till skillnad från Kiss of Death är den också underhållande extremt 90-tal (på ett sätt som ger varma känslor av en tid som nog gör bäst i aldrig komma tillbaka) där folk klär sig fruktansvärt och pratar i enorma mobiltelefoner (för det är ju SÅ kul!!!!!!), och det definitivt finns en tamagotchi gömd någonstans i varje scen. Den har faktiskt också väldigt bra bildspråk, vilket inte direkt är standard 90-tal. Första scenen framförallt är väldigt, väldigt välgjord. Otroligt snygg och imponerande tekniskt.

Snake Eyes är tyvärr inte speciellt bra heller, dock. Visst, den har en överspelande Nicolas Cage i toppform och tidigare nämnda plus, men den går ibland över den underhållande dumhets-gränsen och går över till att bara vara rent dålig. Den är faktiskt aldrig tråkig, men ofta allt annat än bra. Jag har nämnt det dåliga slutet (och de två sluten innan som båda är twistiga och extremt ologiska), men jag har också svårt för hur avancerad filmen verkligen tycks tro att den själv är när den egentligen bara är en Steven Seagal-film med hög budget. Till exempel tidigare nämnda Red Rock West kändes ändå fullt medveten om vad den höll på med och ville inte vara mer än så, men Snake Eyes vill verkligen vara en smart thriller i ren Hitchcock-manér där du inte kan lita på någon, men den är ju verkligen inte det. Ibland fungerar dumheten helt enkelt, men ibland när filmen verkligen vill tas på allvar fungerar det inte. Och på tal om det, den här filmen är ju genremässigt all over the place. Ibland är den thriller, ibland komedi, ibland riktigt dum action. Jag förstår ju att humor kan finnas även i en seriös thriller, men här är det som att varje genre avlöser den andra istället för att finnas tillsammans i samma scen. Det känns ärligt talat lite obekvämt.

I slutändan känner jag ändå att det positiva väger ut det dåliga. Snake Eyes är inte bra, men den är definitivt inte dålig heller. Visst, den är förvirrande tonmässigt och är, tyvärr, ibland för dum för sitt eget bästa, men den är också en välgjord produktion med bra regi som ibland, fantastiskt nog, är för dum för sitt eget bästa. Jag kan inte rekommendera den till vem som helst, men vill du ha en enkel stund där du förväntas tänka men egentligen inte behöver göra det överhuvudtaget är Snake Eyes en film för dig.

Men vet ni, det här inlägget är inte långt nog, för jag har två frågor om Nicolas Cage som ni alla där hemma kan få fundera på: What is the deal med hans skjorta någon ser ut att ha spytt upp, och försöker hans brösthår fly från honom på den här bilden?

WHAT

Nionde December - City of Angels (1998) & Der Himmel über Berlin (1987)

Gårdagen var fruktansvärt jobbig. Jag var inte helt säker på om jag någonsin skulle kunna skriva Cagekalendern efter ett sånt bottennapp som Kiss of Death, men nu 24 timmar senare har jag kunnat lägga det mesta av besvikelsen bakom mig. Livet går vidare, och så även kalendern. Idag ska vi prata om två filmer: Wim Wenders Der Himmel über Berlin (Himmel Över Berlin) och Nicolas Cage-remaken City of Angels (Änglarnas Stad). Du behöver verkligen inte se den ena för att få mer uppskattning för den andra, men det kan vara kul att se skillnaderna mellan lite smalare, tysk film och extremt mainstream hollywood-produktion. Jag skriver såklart om den ena mest för att komma bort från Cage-filmer en liten stund.

Der Himmel über Berlin/Himmel Över Berlin/Wings of Desire är på många sätt en otroligt vacker film. Visuellt är den definitivt det, men också i dess otroliga enkelhet trots en, ärligt talat, ganska trist (men ändå väldigt fin) handling. Majoriteten av filmen går egentligen ut på att två änglar, Damiel och Cassiel, går runt Berlin och lyssnar på vad diverse människor tänker. Ingen kan se dem, och de kan inte heller påverka världen runt omkring. För en film på två timmar kan det här ibland kännas lite småtråkigt om jag ska vara helt ärlig, men samtidigt är Der Himmel über Berlin mer en film om att vara, inte att göra. Det finns en huvudkonflikt om hur Damiel blir kär i en människa, och jag vet inte riktigt om den utförs jättebra? Det är kul att se Dammiel bli människa (haha, spoiler alert 29 år senare) och hur han hanterar den nya vardagen, men mot slutet känns det bara för lätt på något vis. Det är väldigt fint, men lite för enkelt alltså.

Eftersom att vi har två filmer idag vill jag hålla mig kortfattad. Jag älskar inte Himmel över Berlin (originaltiteln är för lång!!!), men jag tycker ändå att den är väldigt bra. Det är egentligen inte så mycket att se en film som det är att uppleva både Berlin och människan i sig. Filmens pacing är ibland lite sådär i min mening, och vissa delar av handlingen skulle gärna få tas bort, men i slutändan finner vi oss ändå med en film som ger en skön känsla när den är över och åtminstone jag har tänkt på den flera gånger sedan jag såg den, så någonting gjorde den ju rätt. Om du inte är uppmärksam kan den bli något förvirrande eftersom att väldigt lite sägs rakt ut, men har du tid och ork rekommenderar jag Himmel över Berlin  till fullo. Om inte annat ger den dig mycket kulturell credd. Den är också den sortens tyska sorg som väldigt ofta görs parodi på idag, så det är väl alltid något. 

Himmel över Berlin behövde verkligen ingen remake egentligen, men jag kan förstå varför City of Angels blev till. Ängel som blir kär i människa är nämligen en ganska perfekt premiss för en film, och även om den här är som att titta på en högoktanig explosion i jämförelse med originalet har den också sina styrkor.

Handlingen i City of Angels är ungefär densamma. Mycket av kontemplerandet och att Peter Falk egentligen är en ängel som blev människa (för det hände visst i Himmel över Berlin) har försvunnit, men annars är det mesta sig likt. Nicolas Cage är en ängel och han blir kär i människan Meg Ryan (vad hände med henne efter 90-talet egentligen?), men till skillnad från originalet har den här lite creepy stalkervibbar som aldrig riktigt tas upp. Jag vet inte riktigt heller varför folk kan se Nicolas Cage bara för att han "verkligen vill" att de ska se honom, men det är tydligen någonting änglar kan göra. Det förstör inte filmen eller så, men det är en väldigt stor skillnad från originalet. 

City of Angels är, till skillnad från Himmel över Berlin, extremt rakt på och allting den tar från sitt original gör den ännu mer storslaget. Jag skulle inte nödvändigtvis säga att det är en sämre approach egentligen, men utförandet är ofta något sämre på de flesta plan. Rent tekniskt är City of Angels sämre, för den är ärligt talat ganska ful och användingen av musik är ibland riktigt dålig. Jag saknar också de lite lugnare, kontemplativa stunderna ur Himmel över Berlin där man verkligen fick chans att gå in i den världen totalt och fundera på människans natur, samt den kanske lite mer naturliga romansen (även om den känns lite väl hastig i båda filmerna). Samtidigt håller den här ihop bättre över två timmar, vi får lära känna karaktärerna mycket bättre, och den är mer konsekvent i sin ton rakt igenom Som ren film är City of Angels bättre i min mening, men som upplevelse och tankeställare (till viss mån) står Himmel över Berlin många mil ovanför. Båda två är dock väldigt bra på att framkalla känslor, men på väldigt olika sätt.  

Remaken är en ganska standard film som inte gör direkt några fel, men inte heller gör direkt något jättebra. Originalet är unik på många sätt och vis, men försvinner i min mening in i sig själv och tappar fokus lite för ofta. Jag kan egentligen inte rekommendera den ena filmen över den andra, för de är verkligen gjorda med två helt olika publiker i åtanke. Jag föredrar i det långa loppet Himmel över Berlin, men jag gillar båda två och skulle gärna se dem igen. Filmerna är egentligen ganska typiska produkter av sin tid och den rådande filmkulturen i Tyskland (Himmel över Berlin är dock på många vis unik i många aspekter av sitt utförande) samt USA, så om du verkligen vill se två tidsdokument rekommenderar jag dig att se båda. Gärna samtidigt.

Det finns dock en fråga jag känner aldrig besvarades: varför klär sig alla änglar i City of Angels som Matrix-cosplayers? Var det helt enkelt det heta modet i 90-talets Himmelrike? 

Just det, vi kanske borde snacka lite Nicolas Cage också. Han spelar Seth i filmen, medan hans motsvarighet i Himmel över Berlin är Damiel, spelad av Bruno Ganz. Båda två spelar egentligen ganska likt och gör sina karaktärer väldigt bra. Det är lite konstigt att se Nic var så väldigt tillbakadragen som han ofta är här (det finns som tur är en, väldigt malplacerad, scen av ren Nic Cage-skådespel i mitten av filmen), men det är logiskt och bra sett till karaktären. Änglar kan inte riktigt känna, och det förmedlas på ett rimligt vis. Jag har inget skämtsamt att säga här egentligen. Han passar i rollen och gör den rättvisa utan att kanske glänsa direkt. 

Åttonde December - Kiss of Death (1995)

Jag måste erkänna att jag är lätt irriterad idag. Jag har nämligen sett Kiss of Death (Dödskyssen) och slösat bort 96 minuter av mitt liv när jag istället kunna stirra in i en vägg, se gräs växa (PÅ VINTERN) eller stirra på min avstängda tv. Mest troligt hade jag väl bara sett en annan Cage-film istället, men nu blev det inte så. Oh, vad det inte blev så. 

Vad handlar den här filmen ens om? "Vem bryr sig?" är en bättre fråga. David "(•_•) ( •_•)>⌐■-■ (⌐■_■)" Caruso spelar någon slags huvdperson, men han är både för usel på att skådespela och gammal för sin karaktär för att alls kännas trovärdig (och sportar dessutom ett så rött hår att kameran nästan fattar eld). Han är typ tjallare för polisen (eller FBI, eller någon distriktsåklagare, vem vet) och ibland mobbas han lite av kommisarie Samuel L Jackson, men han har typ två repliker genom hela filmen så vem bryr sig om honom. I vissa scener dyker Nicolas Cage upp och försöker spela skurk som David ska försöka få att erkänna sin brott. Han lyckas väl med det även om jag har vissa svårigheter med att se honom som hårding, men är oavsett med på tok för lite för att rädda filmen. Tur ändå att han spelar över riktigt hårt (vilket passar karaktären), för annars hade jag aldrig överlevt hela filmen. Just det, Davids fru (Helen Hunt, och det är lite creepy eftersom att hon tidigare spelat hans dotter i Peggy Sue Got Married) dör också efter typ tio minuter i vad som bara kan sägas vara en serie riktigt dåliga scener. Sen gifter han sig med hennes syster inom halvtimmen och den första frun nämns aldrig mer. Nicolas Cage förlorar förresten i slutet. Nu vet du.

Jag fattar inte. Varför. Varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför Varför. Varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför Varför. Varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför Varför. Varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför Varför. Varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖRVARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR

VARFÖR

valde jag att någonsin se den här filmen. Kiss of Death är inte det sämsta jag någonsin sett i filmväg (det är antagligen Atom Age Vampire eller The Ghost Galleon), men jag har aldrig i hela mitt liv önskat att en Nicolas Cage-film skulle ta slut så mycket som idag. Visst, The Best of Times var usel, och Zandalee + Deadfall likaså, men de var åtminstone underhållande till tusen. Den här filmen är inte ens det. Den är bara som ett grått moln i fjärran under en lång bilresa hela vägen, och det är sjukt att jag ens kan säga det om en film där Nicolas Cage använder en kvinna som vikt i bänkpress. Den lilla scenen är såklart fantastisk, men det stora problemet med alla andra är att det aldrig riktigt känns som att de hänger ihop med varandra. Det hela blir i slutändan en osammanhängade röra, iscensatt av skådespelare som inte bryr sig överhuvudtaget (förutom Nicolas Cage, han jobbar hårt) och därför alla ger samma sjuka underspel. Det hjälper inte heller att filmen är så extremt daterad att en nedfrusen människa från hundra år tillbaka skulle kunna se Kiss of Death utan att ha någon vetskap om film eller senare årtionden och efter några få sekunder säga "nä vet du, det här är för 1990-tal för mig". Att det faktiskt finns en film med svenska titeln "Rätt upp i 90-talet!" och inte är den här är helt sjukt. Det är inte heller det underhållande, extrema 90-talet utan det fula, dark & gritty 90-talet med sin usla, ännu mer dark & gritty synthrock. Jag har verkligen skrivit 90-talet många gånger nu. 90-talet.

Hade man tagit bort det extrema 90-talet, tvingat skådespelarna att göra ett bättre jobb plus lagt lite tid på manus och klippning hade filmen ändå varit rätt dålig, för den är så extreeeeeeemt standard att man skulle kunna göra ett montage av scener från andra filmer av eran (plus Nicolas Cage) och det skulle vara möjligt att enkelt bygga ihop en film exakt likadan som Kiss of Death. Jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag är bara... tom. Inte arg, besviken, eller ens tveksam över människans sanna potential. Jag vill bara försvinna. Aldrig mer skriva någonting, och även om jag ville det skulle det inte gå, för alla inspiration har sugits ur mig. Imorgon kommer jag bara kopiera ett tidigare inlägg i Cagekalendern, för mer än så klarar jag nog inte av längre. Det är så jävla skevt (så skevt att Banksy kunnat göra den här filmen och kalla den konst) att Nicolas Cage gjorde den samma år som Leaving Las Vegas som är tidlös och väldigt bra. Det kan väl inte finnas någon med en så förvirrande karriär.

Kiss of Death är helt enkelt tråkig som Birdy, dålig som Deadfall, originell som Bambi 2 och daterad som Birth of a Nation (dock inte på samma sätt, måste tilläggas). Men det värsta är ändå att så som jag skrivit det verkar den bara vara en dålig film i mängden, för det går inte att med ord att beskriva vilken plåga det är att ta sig igenom den, och antagligen är det bara jag som tycker det, för det här är allmänt sett som en helt okej film. Världen är en dålig plats alltså.

Ni förstår nog alla vad jag tycker vid det här laget (främst för att jag sagt det så många gånger), så jag tänker helt enkelt låta en bild från filmen sammanfatta allting på bästa sätt:

Sannare ord har sällan sagts.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Imorgon måste vi verkligen rycka upp oss.

Sjunde December - Trapped in Paradise (1994)

Årets enda julfilm, sjunde december. Det är på något vis lite deprimerande, men det här är ändå inte direkt en film jag någonsin skulle skriva om på julafton. Trapped in Paradise (Fångade i Paradiset) kan inte ses som en vändpunkt i Nicolas Cages karriär. Det förstörde inte för honom, och den gjorde inte heller någonting bättre. Den kan nog när han ser tillbaka på sin karriär en dag knappt ens räknas som en parentes i historien. Någon gjorde den, någon såg den, och sedan glömde någon bort den och mådde varken bättre eller sämre för det. 

Nicolas Cage har klarat att hålla sig på rätt sida av lagen trots att hans tjuvaktiga bröder (oväntat nog Jon Lovitz och Dana Carvey) gör sitt bästa för att dra in honom i allehanda skumma operationer. När han luras iväg till den lilla staden Paradise av sina bröder två inser de alla att där finns en extremt lättrånad bank. De bestämmer sig för att råna den och efter några oväntat roliga scener lyckas de också, men Nic känner jul-skuldkänslor. Det är en enkel premiss för en enkel film. Den funkar i sitt sammanhang, men lär väl inte vinna några priser. Eller ja, eftersom att filmen är från 1994 vet jag faktiskt med facit i hand att den inte vann några priser alls.

Ärligt talat ogillar jag inte Trapped in Paradise, det är snarare så att jag inte riktigt känner något för den alls. Det finns lika mycket bra som dåligt. Ingenting är jättebra och intenting är fruktansvärt. Det är en helt okej julfilm helt enkelt. Förutom att det finns så många dumma söner i filmen att jag ibland ville ropa "INTE ALLA SÖNER" är det hela en väldigt oprovocerande upplevelse och ganska trevlig. Den skildrar julen fint och Mädchen Amick är med, så där har vi ännu en Twin Peaks-alumn med kopplingar till Nicolas Cage (jag tror att vi är uppe i fem-sex nu). Nicolas Cage är som vanligt underhållande (kansker mer så än bra), och hans två bröder har båda stunder där jag känner rent hat för dem, men i regel skötte de sig. Det finns ett eller två roliga skämt, men i regel är humorn mest där och varken tillför eller förstör, precis som allting annat i filmen. Jag gillar att nästan alla är så trevliga. Det är skönt att ibland få se en väldigt snäll film också.

...

*host*

Det blir en väldigt kort Cagekalender idag, för ärligt talat finns det inte mer att säga om Trapped in Paradise. Den finns, och jag har väl inte direkt något att anmärka på där. 

Hipp hallå kompisar, här är en film.